Kapitel 33

I LADUGÅRDEN

Följande morgon bjöd på kraftig kyla. Anders hade gått direkt från köket ut i ladugården. Han mockade rent och strödde halm åt djuren medan Kajsa och Anna mjölkade. Anna sökte ögonkontakt med honom, men förgäves. Han var som uppslukad av sitt arbete. Strödde omsorgsfullt, klappade korna och ungdjuren och kliade dem på hornkullarna. Slog så många flugor han kom åt.

När Kajsa gick iväg med mjölken tassade Anna bort till Anders, som hade hunnit till kalvkättarna.

- Anders!

- Mm.

- Har du...

- Mm.

- Hur?

- E olycka. Dä va halt. Ho ramla´ i. Ja kunde inget göra. E olycka, som sagt va...

Anna log.

- Dä tycker ja om å höra... Så nu ä du änkeman då?

- Mm.

- Då kanske en skulle ta å fria?

- Mm.

Hon tystnade och funderade en stund.

- Va ska du göra nu? Va ska du säga?

- Vet inte.

- Men nå´t måste du ju säja när di frågar?

- Mm.

Som om han inte hade tänkt på det! Hela natten. Ingen hade sett när Katarina kom till gården och ingen hade sett dem åka ut. Det var han säker på. Skulle de tro på det där med olyckan? Han var inte så säker på det. Han gjorde det ju inte själv ens.

Kajsa kom tillbaka efter resten av mjölken. Anna smet ut och Anders avslutade sitt arbete. Precis när han var klar kom Jonas från Karlstorp in i ladugården.

Fyllesjuk, tänkte Anders. Det syns lång väg. Han hade antagligen gått raka vägen från sitt torp hit till säteriet för att få bli vid ett par droppar.

- Hur ä dä, Jonas?

- Utsupet! Du har inte en skvätt ja kunde få bli ve´?

- Mitt i vecka?

- Ja... Vi spelte lite kort, å...

Jonas och Anders var ganska goda vänner. Skogstorparen gjorde täta besök på Stjärnesand. Stannade alltid till när han hade vägarna förbi. Anders drog sig till minnes putellen han hade i västfickan uppe i drängstugan. Den han hade fått av...

- Ja, nog kan du få en liten. Kom!

De gick upp till drängstugan. Anders visslade en liten fanfar och halade fram flaskan ur västen.

- Ont ska mä ont fördrivas, som di lärde allti´ har sagt. Kopp, kopp!

Han tog själv en slurk innan han räckte flaskan åt sin törstige vän.

- Ja har fått den å mi fru, sa han medan Jonas med lätt darr på handen drog i sig resten av innehållet.

- Jaså du? sa Jonas och rös till av det iskalla men ändå hettande som just hade lagt sig som bomull över hans oroliga mage. Han satte sig på Petters säng för att vänta på medicinens lugnande verkan. Under tiden matade han in en försvarlig mullbänk i underkäken. Anders kastade sig baklänges i sängen. Han sneglade i ena ögonvrån på Jonas som nu verkade kunna njuta av livet igen.

- Nå´t nytt? sa han.