Kapitel 32

TAGEN AV NÄCKEN

Katarina satte sig i aktern och Anders sköt ut skeppet från stranden och hoppade själv i. Han baklängesrodde ut på djupare vatten innan han vände skeppet med fören pekande mitt mellan Hulön till vänster och fastlandet till höger.

- Tror du dä ä isfritt hele vägen? frågade Katarina.

- Ja... Annars får vi gå iland runt udden. Dä går ju dä mä.

Var de än lade till hade de ett gott stycke att gå innan de nådde Älgaberget. Anders trodde inte det hade någon större betydelse om isen låg på andra sidan udden eller inte.

När de hade hunnit nästan i höjd med Hulön fick Katarina ett infall. Varför bara låta Anders ro? Hade han glömt att hon också kunde?

- Ja kan ro! Vi kan turas om.

- Mm.

- Ska vi byta, då?

- Kom föröver du så sätter ja mej i aktern när du har ta´tt årera.

Hon reste sig upp och klev försiktigt över mot Anders som höll inne årorna. Kängorna kanade på den isiga durken. Båten gungade häftigt till.

- Du måste gå förbi mej innan vi byter, sa Anders.

Hon klev upp med båda fötterna på sittbrädet. För att kunna behålla balansen tog hon ett stadigt tag i hans ena axel. Då knyckte Anders till häftigt och vevade till med armen. Katarina föll baklänges handlöst i det iskalla vattnet med ett dovt plumsande.

Som i en dröm såg han henne försvinna ner under vattenytan. Efter ett par ögonblick kom hon åter upp till ytan.

- Aiij! Aiij! skrek hon innan hon med vidöppen mun åter försvann ner i djupet.

Anders halvlåg med hakan mot relingen, liksom studerande hennes förtvivlade kamp för livet. När han för tredje gången hade sett henne komma uppåt ytan sjönk hon för sista gången ner i det svarta vattnet. Inga fler luftbubblor kom där nerifrån. Hon var borta, drunknad.

- Dä va e olycka, mumlade Anders. Han kände sig konstigt upprymd. Men också förvirrad. Vart skulle han ro nu? Inte gärna till Älgaberget... Vad skulle han dit och göra? Katarina fanns ju inte mer. Näcken hade tagit henne.

Båten drev i ett par minuter medan Anders överlade med sig själv. Så vände han skeppet med ett par ryckiga tag med vänsteråran och satte kurs tillbaka mot Stjärnesand.

När han hade lagt till och gjort fast skeppet blev han stående med armarna rakt ner utefter sidorna. Den overkliga känslan började avta. Han skakade på huvudet. Hade han drömt alltihop?

Han vände sig om. Fick se Katarinas knyte i fören och plockade upp det. Stirrade på knytet som om han aldrig hade sett det förut. Här var knytet, men var fanns... Han såg ut mot sjön.

- E olycka... mumlade han.

Eva kom halvspringande ner från huvudbyggnaden. Hon hade sett båten angöra land och hon ville se vem det var som kom. Nu gick denna person av och an på stranden. Men det var ju Anders!

- Ä dä du? Var har du varit?

Anders stannade upp.

- Ee... Åt Sjöbo en sväng. Ja tänkte... Ja, dä ä väl...

- Kom upp å ät, sa Eva. Inte ska du stå här ute i kylan. Hon gick tillbaka mot huset och Anders följde lydigt efter. Innan han gick in i huvudbyggnaden smet han som hastigast in och gömde knytet i sin säng.

Han åt under tystnad. Varken Eva eller Kajsa sa något heller där de satt på andra sidan bordet. Mekaniskt förde han kniven med sillbitarna och potatisen mot munnen. Han tuggade sakta och eftertänksamt. När tallriken var tom blev han sittande.

- Ni har inget starkt?

- Nä, svarade Kajsa.

- Ja tror ja lägger mej här på soffa. Ä inte riktigt rask, känner ja. Blev väl kall förut.

Han reste sig och gick och lade sig på kökssoffan. Medan Eva plockade bort hans tallrik och diskade upp låg han blick stilla och stirrade i taket. Hela den natten blev han kvar i köket.