Kapitel 34
TILL SKÄRLUNDA
Gästgivaren Johan Andersson i Skärlunda höll på att utfodra hästarna. Hans hustru Stina kom ut i stallet för tredje gången den dagen.
- Johan! Nu står ja inte ut längre. Du måste ta reda på vart Katarina har taget vägen. Dä ä ju flera da´r nu!
- Mm.
- Men hör du inte på? Ho gick i tisda´s å skulle va hemma i onsda´s senaste te kvällen...
- Mm.
- Å nu ä dä lörda´!
Han satte skopan i havrebingen och lutade sig med armbågarna mot den. Suckade tungt.
- Ja skickar ner en å dränga´. Imorron. Idá ä dä för mycke å göra.
- Men...
- Så får dä bli!
Hon återvände till sitt. Karlar... tänkte hon. Johan övergick till att rykta. Han hade sitt att tänka på. Överspända fruntimmer!
På söndagsmorgonen fick Anders besök av Johannes från Skärlunda, en av gästgivarens drängar. En stor, vindögd bjässe med armar som furor och en kroppshydda som få i socknen. Han tog sig knappt in i drängstugans lilla dörrhål.
- Husbonn´ har skickat mej, mullrade han. Var har du Katarina nånstans?
Anders hade väntat länge på just detta. Ändå verkade han överrumplad.
- Ja... Ä inte ho hemma hos er?
- Nää...
- Ja, ja har då inte sett´na se´n i kyrka för e vecka se´n.
- Ho har inte vart hemma se´n i tisda´s. Ho gick på kvällen. Ho skulle hit de dej, sa ho.
- Dä måste va fel. Ja trodde ho skulle te länsman, ja.
- Te länsman?
- Ja. Ho hade ärende dit.
Jätten kliade sig i sin risiga kalufs.
- Dä ä nog bäst du följer mä mej te oss. Matmor ä alldeles ifrån sej.
- Men baron å ja...
- Du får be baron om fritt.
- Dä går inte.
- Då kommer du när du kan. Efter kyrka.
Så fick det bli. Efter högmässan slog Anders följe med Johannes upp till Skärlunda. Gästgivarparet hade som så ofta inte haft tid att gå till gudstjänsten denna söndag. De båda drängarna gick vägen fram utan att säga ett ord till varandra. Johannes var av naturen fåordig; sa han "gomorron" en dag så kunde det få vara bra med det. Anders hade inget att säga. Han hade fullt upp med att tänka.
- Nä, hos mej har ho inte vart, sa han till gästgivarens Stina.
- Där hör du! morrade Stina åt sin man. Dä har hänt henne någet!
Anders höll med.
- Dä verkar inte bättre. Va ska vi göra? Kan inte gästgivar´n be nämndeman i Gökshult å skriva te länsman? Så vi får veta om ho har vart hos´en?
Det tyckte Stina var en lysande idé.
- Gå du te Anders Nilsson å be´n skriva te Nelson.
Gästgivaren insåg det rimliga i hustruns förslag. Även han började begripa att något allvarligt måste ha hänt med pigan. Överfallen av rövare kanske? Bara Gud visste vad som fanns i skogarna bortåt Ekebyhållet till... Han lovade att innan kvällen bege sig till Gökshult för att få hjälp med skrivandet.
Anders gick hem. Anna letade säkert efter honom. De skulle ha träffats på logen efter gudstjänsten och han hade inte hunnit tala om att han skulle hit till Skärlunda.
Anna väntade mycket riktigt på logen. Han berättade för henne om sitt besök i Skärlunda. Det började brännas på allvar nu! Hur skulle han nu göra?
- Du måste ju tala om för baron att ho ä försvunnen, konstaterade Anna. Annars verkar dä ju konsti´t.
- Ja, dä ä klart.
Hon hade rätt som vanligt. Skönt att slippa fundera ut allt själv. Med Annas hjälp skulle han klara det här hur bra som helst, det kände han på sig. Det var alltid lugnande och tryggt att träffa henne. De lade sig ner bland halmbalarna. Anna hade varit förutseende nog att ta med sig en filt som de kunde dra över sig i den råa kylan som rådde på logen. Snart hade de glömt både länsman och Katarina.