Kapitel 31

FÄRDKNÄPPAR

Anna hade mött Anders redan nere vid stranden. Hon drog honom med sig upp i fiskeboden och stängde noga dörren om dem.

- Se va ja har.

Hon halade fram en plunta brunaktigt brännvin och bjöd honom att smaka. Han drog i sig ett par rejäla klunkar.

- Fint brännvin! Man tackar!

Anna log sitt bredaste leende.

- Dä ä klart du ska ha en färdknäpp nu när du ska ut mä frun i båten, Anders. Eller en styrketår... vilket du vill...

Vad menade hon? Anders förstod sig inte på Anna ibland och det här var ett sådant tillfälle.

- Nu har du din stora möjlighet, älskling. Ensamma i ett skepp, bara du å hon. Nu kan dä hända e olycka, Anders...

- Du ä inte vetti´! Hur skulle dä gå te´? Skulle ja putta i´na då eller?

Anna smög sig intill honom. Viskade i hans öra:

- E olycka händer så lätt, Anders... Du ä väl inte feg?

Han stötte henne ifrån sig. Det var första gången någonsin han hade gjort något sådant.

- Du ä galen, Anna! Dä bär ju rake vägen te´ stupstocken!

Hon log.

- Inte om du ä ä e olycka, Anders lille.

Han skakade häftigt på huvudet.

- Aldri att ja gör nå´t så dumt... Förstår du inte att ja har allas ögon på mej? Du vet ju att ja ä misstänkt för dä där mä... Nä, Anna. Di kommer aldri å tro att dä ä e olycka...

Anna fnös föraktfullt.

- Du gör som du vill... eller vågar. Dä kommer väl fler tillfällen. Men dä ä halt i skeppena så här års, Anders. Glöm inte dä!

De lämnade fiskeboden med en stunds mellanrum. Anna först och Anders sedan. När han kom ut hade hon redan hunnit in i huvudbyggnaden. Han gick åt drängstugan för att vänta på Katarina där. Under vägen grubblade han över Anna och hennes påfund. Hur var den kvinnan skapt, egentligen? Fruktade varken Gud eller länsman. Det skulle väl aldrig...?

Efter en stund knackade det lätt på dörren. Han gick och öppnade. Det var Katarina.

- Ä du färdi?

- Ja. Va har du i knytet?

- Ombyteskläder.

- Jaha.

- Å så har ja mä den här, sa Katarina och halade fram en fickplunta. En färdknäpp ska du väl ha?

Han höll på att säga att han redan hade fått en, men han insåg snart hur dumt det skulle vara. Det blåste kallt ute, och ett par extra innanför västen skulle nog underlätta rodden över sjön. Han tackade, tog en rejäl klunk och stoppade pluntan i västfickan. Nu var de klara för avfärd.