Kapitel 30

BETINGET

 

 

Tisdagen skulle bli en hektisk dag. Anders hade fått beting av baronen.

- Du ska hugga upp veden vi körde hem i förra veckan. Se´n ska du barka av rundstavern, mocka, laga foderbordet å te slut ro bort te Farman i Sjöbo å höra om han ska åt sta´n snart. Hälsa´n att ja själv har ärende dit å vill följa med.

- Uppfattat, husbonn!

 

Anders begav sig genast bort till vedbacken. Han beräknade sysslorna till att vara klara omkring klockan sex. Sedan hade han kvällen och mer än halva morgondagen fri. Baron var allt en vänlig själ! Han var till fullo förlåten nu för sina synder.

 

Betinget räckte till klockan sex och väl det; precis vid den tiden hade han hunnit ro bort till Karl Farman i Sjöbo. Han hörde sig för om när resan till Skänninge skulle bli av och eftersom han nu var ledig för dagen stannade han kvar och pratade en bra stund med honom och med drängen Jonas Löfving från Mo, som också var i Sjöbo av någon anledning. Det var ingen brådska än; Katarina skulle inte komma förrän framåt åttatiden.

 

När de hade stått och slängt käft i nästan en timme och Farmans gamle far, en före detta skogvaktare med munläder som sju, närmade sig insåg Anders att det var hög tid att ta skeppet tillbaka till Stjärnesand. Gubben Farman kunde hålla låda hur länge som helst, och man glömde lätt både tid och rum när han började dra sina mustiga historier. Han hälsade i alla fall på gubben innan han sa adjö åt Farman och Löfving. Medan han gjorde klart och lade ut hörde han hur gubben kommit in på avdelningen misslyckade frierier genom åren. Skrattsalvorna avlöste varandra medan han kajlade ut från stranden och rodde hemåt.

 

Det gick smidigare att ro än att gå mellan Stjärnesand och Sjöbo tyckte Anders. Det var han inte ensam om. Än hade inte isen hunnit lägga sig på hela sjön och han föredrog båten framför apostlahästarna. Inom mindre än en kvarts timme var han tillbaka i Stjärnesand.

Under tiden höll Katarina på att göra sig i ordning. Hon tog med sig ett extra ombyte kläder som hon snodde in i ett vitt knyte. När hon gick ut i köket för att ta adjö av husbondefolket och drängen hade både gubben Farman och Löfving från Mo kommit på visit.

 

- Ja, nu går ja, sa Katarina till gästgivarparet. Ja får väl se när ja ä tillbaka. Hon drog sjalen extra hårt om sig innan hon tog i dörrhandtaget.

 

- Ska ho träffa sin man? sa plötsligt den pratsamme och nyfikne gubben Farman. Han ä kanske inte hemme än, för si ja träffte´n i Sjöbo alldeles nyss. Han kanske har rott vilse på vägen, nykär som han ä?

 

Katarina kände alltför väl till gubbens förmåga att prata länge och väl om det som inget var. Nu måste hon ut. Klockan var halv åtta drygt och Anders väntade säkert redan på henne.

- Han ä nog hemma nu, klippte hon av till gubben. Vi har gjort upp ti´, se. Hon nickade som hastigast åt de andra och snart var hon försvunnen. Genast övergick Farman till att förhöra gästgivarparet om sin nya piga. Var hon bra? Hurdan var hennes karl? Hur var det med det där missfallet...

Johan Andersson suckade. Det såg ut att bli en lång kväll.