Kapitel 38

RANNSAKNING

Den nittonde februari höll Göstrings häradsrätt urtima ting. Enda ärendet för dagen var rannsakningen av den för mord misstänkte Anders Andersson från Stjärnesand i Malexanders socken. Tinget hölls redan före det ordinarie vintertinget enligt landshövdingens önskemål.

Från länshäktet på Linköpings slott hade den anklagade samma morgon hämtats ut av en viss Sundholm, en av de fånggevaldiger som omesörjde skjutsarna av kriminella och lösdrivare från och till häradsting, arbetsinrättningar och fängelser.

Anna satt på första bänk mellan baron Pfeiff och gästgivarhustrun Stina från Skärlunda. När Anders fördes in med ett tungt järnfängsel om båda benen brast hon i gråt.

Länsman Nelson var åklagare. Denne ampre man verkade denna dag mer allvarstyngd än vanligt. Han bläddrade febrilt i sina papper medan häradshövding Nils Sethin ställde de inledande frågorna om namn, hemvist och yrke till Anders, som med tunn stämma besvarade hans frågor.

När de inledande frågorna var undanstökade ombeddes Anders att berätta om såväl det han stod anklagad för hösten innan och det brott han nu hade erkänt.

- Och märk väl, sa Sethin, vi vilja nu höra en uppriktig å med hans eget samvetes vittnesbörd överensstämmande berättelse!

Anders såg på länsmannen. Vad hade häradshövdingen sagt? Det var som ett främmande språk... Nelson teaterviskade:

- Tala om allt för´n bara. Om både missfallet å dödsfallet!

Trevande började Anders berätta med bistånd av Sethin, som hela tiden ställde just de frågorna som förde berättelsen vidare. Rösten stockade sig för honom, han snyftade, han grät bitvis mellan meningarna.

Missfallet var han helt oskyldig till, ansåg han. Det var helt vanlig konfekt han hade bjudit Katarina på den där januarinatten. Däremot vidhöll han att han med fullt uppsåt hade dränkt sin hustru genom att knuffa i henne i vattnet. Många av de tillresta från Malexander fick nu för första gången en fullständig redogörelse för hur det hela hade gått till.

Rykten hade cirkulerat innan rättegången om Anders förhållande till Anna och hennes påstådda delaktighet. När Anders kom fram till den delen av sin berättelse blev det knäpp tyst i tingslokalen.

- Ho trugade mej te´t, sa Anders. Ja ville inte, men ho sto´ på sej å berättade till å mä hur ja skulle göra. Ja hade inte tänkt å göra´t, men.... Ja, ja vet inte va som flög i mej därute på sjön.

- Var de därför han bad henne att byta plats i båten? undrade Sethin.

- Nä. Dä va ho som ville. Ho ville ro. Ja hade inte tänkt å... skuffa i´na förrn´s ... förrn´s ja gjorde´t!

- Inte överlagt, mumlade häradshövdingen för sig själv medan han antecknade.

Han svepte med blicken över främsta bänkraden.

- Anna Axelsdotter! Stig fram!

Anna reste sig på darriga ben och gick runt skranket som delade tingssalen i två olika stora delar. Nu befann hon sig på domarens och rättens sida. Inför nämnden stod hon. Hur hade hon inte fruktat detta ögonblick! För ett ögonblick vacklade hon till och det såg ut som om hon skulle falla ihop.

- Andersson påstår att hon gett honom råd och uppmuntran till hans nidingadåd. Va har hon att säja?

Häradshövdingen spände ögonen i henne. Hon var som förstummad. Inte ett spår fanns kvar av den självsäkra, påstridiga Anna. Till slut kom det med svag röst:

- Ja har inget mä mordet å göra... Vi har inte ens pratat om nå´t sånt.

Sethin vände sig till Anders.

- Hur var de, Andersson?

Anders svalde. Anna sökte hans blick, vädjande. Han tittade rakt ner i golvet.

- Jo. Ho pressade mej till´et. Utan hennes envisna trugande hade dä aldri´ hänt. Dä försäkrar ja.

- Men käre... Anna avbröt sig och bad om ursäkt. Häradshövdingen nickade och bad henne fortsätta.

- Ja ville bara säja att dä ä osanning dä han säjer.

- Hon kan sätta sej igen.

Det var dags för vittnesförhör. Åklagarens vittnen lästes upp och närvaron kontrollerades. Johannes och sjudaren Hagman var även de på plats då de skulle höras om det tillfälle då Anders bjudit Katarina på konfekt. Då man fann att Hagman som syskonbarn till den avlidna var jävig föll han bort som vittne.

Sannolikt skulle inte heller Johannes hinnas med denna dag.

Samtliga andra vittnen fick avlägga sanningseden innan de förhördes om händelserna före, under och efter mordet. Nelson hade gjort ett gott förabete, det var han säker på. Full bevisning var klart inom räckhåll.

Baronen steg upp som första vittne och redogjorde för hur hans misstankar väcktes mot Anders då han anmälde hustruns försvinnande och hur förhören och erkännandet på Stjärnesand hade gått till.

Nämndeman i Gökshult berättade som andra vittne om sina klädfynd i drängstugan och som tredje vittne framträdde Fredrik Adolfsson från Skärlunda. Denne intygade att Anna utpekats av Anders som medbrottsling.

Anna nekade ännu en gång bestämt till att ha det minsta med saken att skaffa.

Som fjärde och femte vittne förhördes Stina och Johan, Katarinas husbondefolk från Skärlunda. De redogjorde var för sig om när Katarina för sista gången lämnat deras hem samt om när Anders hade kommit och frågat efter henne.

Gästgivaren tog även han upp att Anders hade pekat ut Anna som delaktig, men Anna stod på sig: Hon var helt oskyldig!

Så var det Evas tur. Hon var märkbart nervös, men efter att Nelson vänligt hade påpekat att hon ju inte hade det minsta att frukta där i rätten tog hon mod till sig och började berätta.

Hon hade genom köksfönstret i Stjärnesand i månljuset kvällen den trettonde januari sett två personer kliva i ett skepp som roddes ut på sjön.

Sedan skeppet kommit ett stycke ut i sjön vände det, och när det åter la till nere på stranden hade hon bara sett en person gå ur för att efter landstigningen gå fram och tillbaka nere vid skeppet.

- Såg hon vem denne person var? frågade häradshövdingen.

- Ja vart ju nyfiken, förstås, för ja tyckte dä va konsti´t alltihopa. Så ja gick ut å ner te skeppet. Å då va dä Anders.

- Och?

- Å han sa att han hade vart åt Sjöbo... Men ja kunde ju inte... Inte då.

- Ja, ja. Sa han nå´t mer?

- Nää... Ja sa te´n att han kunde följa mä upp te köket å äta. Dä gjorde han å se´n sov han på kökssoffa hela den natta.

- Har Eva märkt nå´t särskilt när det gäller Andersson och Anna Axelsdotter? Ja menar... om hon har lagt märke till nå´t speciellt dom emellan?

- Jo.

Eva rodnade. Hon tyckte sig ha märkt en särdeles vänskap dem emellan. Hon hade vid ett tillfälle tillsammans med Kajsa stått utanför drängstugan och sett Anna sitta på Anders säng och hålla honom i handen. Hon hade inte hört vad de hade pratat om, men hon hade lagt märke till att Anders under samtalets gång blev förändrad i ansiktet.

- Å ja talade om för Anna att ja hade råkat se´na där inne hos´en. Då hade ho frågat om ja hade hört va de pratade om. När ja sa att ja inte hade gjort dä sa ho att ho va gla´ för dä!

Anna grinade illa på första bänk. Hur skulle detta sluta?

- Något mer? frågade Sethin som tyckte sig ana att denna vakna piga hade mer att komma med. Eva fortsatte:

- Jo, en gång hörde ja hur di trätte. Å då frågte Anna Anders om ho skulle bli hans hustru eller...

- Eller vad?

- Ja vill inte säja´t!

- Hon måste!

- Eller hans... hans... hans hora.

Sorlet steg i salen. Sethin klubbade tystnad. Så småningom blev det åter tyst.

- Något ytterligare? undrade häradshövdingen.

Eva tänkte efter.

- Jo! Ja har också sett dom ligga i samme säng... Å förre gången dä va ting grät ho å sa att ho inte trodde att han skulle komma tebaks... Att han va skyldi´. Å så sa ho att ho hoppades att ingen mer skulle va inblandad i mordet än Anders, å...

- Hör upp! Ja hinner inte med!

Onekligen blev det allt svårare för Anna att slingra sig undan anklagelserna mot henne. Hon såg sig omkring i rättssalen som för att försöka avläsa stämningen. Hade Evas vittnesmål gjort intryck på åhörarna? Det verkade inte bättre.

Eva fick upprepa vad hon hört Anna säga vid olika tillfällen. Nu kom hon dessutom på att Anna hade beklagat sig till henne efter att Anders hade pekat ut henne som medskyldig. Hon hade sagt att hon gärna gav bort två kjortlar för att bli fri från Anders beskyllningar.

Efter Eva var det Kajsas tur. Kunde det bli värre? tänkte Anna. Vad har jag sagt till henne?

Kajsa vittnade om Annas strålande humör veckan då mordet begicks. På senare tid hade Anna dock blivit mer nedstämd, berättade Kajsa, och hon hade till och med vid ett tillfälle sagt att hon önskade att hennes liv var i Katarina och att hon själv hade varit där Katarina nu befann sig. När hon sa det hade hon blickat ut över sjön.

Häradshövdingen nickade åt Kajsa.

- Minns hon nå´t mer?

- Jo, nog gör ja dä. Ho sa också te mej härom da´n att ho inte trodde att ho skulle komma hem från dä här urtima tinget...