Kapitel 37
SAMMANBROTT
Utmattad och omtöcknad gav Anders upp strax därpå. Hultberg hade tagit honom avsides och bönfallit honom att berätta vad han visste. Alla nödlögner Anna och han hade byggt upp raserades på ett ögonblick när orden forsade ur honom. Kanske var det farbroderns ord om den himmelska domstolen som tog den slutliga knäcken på honom - den jordiska kanske gick att lura. men den andra...
Med stigande förvåning och bedrövelse tog Hultberg del av hans syndabekännelse. Annas påtryckningar, hans egen tvekan, ögonblicket då han knuffat i Katarina. Tårarna rann och han skakade häftigt då han redogjorde för hustruns sista stund och hans förtärande samvetskval sedan dess.
När han var färdig sa Hultberg:
- Nu ska du gå upp å berätta för baron. Be te Gud att han förlåter dej, Anders!
Anders ville säga något mer till farbrodern, men rösten stockade sig och han kved istället ordlöst av sorg och skam om vartannat. Han hjälptes på benen och fördes upp för trappan av Hultberg, som knackade på hos Pfeiff, släppte in Anders på kammaren och gick åter ner till de andra.
Efter en halvtimme kom Anders ner i sällskap med baronen.
- Ja visste väl att dä inte skulle bli nå´t sova i natt, sa han allvarligt. Du Petter... Vill du ta en av hästarna å rida efter länsman?
- Javisst.
- Å du Jonas kan väl gå å hämta Anna var ho nu håller hus? Låt di andra sova för all del - vi blir visst kort mä folk imorron...
Anna var snart hämtad. Hon hade naturligtvis inte sovit en blund och det hade inte Kajsa eller Eva heller.
- De kan komma in alla tre, sa Pfeiff.
Nästa dag, redan i gryningen, var Petter i Dämshult tillbaka. Länsman skulle komma senare. Hultberg hade gått hem med tunga steg; han hade gjort sitt.
- Hur har dä gått? frågade han Jonas, som rödögd satt och lapade morronkaffe.
- Han sover. Baron ä hos´en. Anna ä där inne mä. Han har pekat ut´na som mäskyldi´.
- Å fan!
- Visst. Ja har väl tänkt att dä va nå´t särskilt mellan di där bägge, men...
- Dä hade ja väl aldri´ trott!
- Jodå, intygade Jonas. Å gökat har di mä. Dä fick di ur´na i alle fall. Annars blånekar ho te allt. Än.
- Jöstanes! Dä blir stocken för bägge två...
Jonas tömde i sig det sista kaffet och såg utåt sjön.
- Dä lär dä bli... Vet du att han peta i´na där ute?
Han pekade rakt ut i viken; till höger om Hulön och den ensamma stenen som kallades Tärningssten.
- Ve Tärningssten?
- Nä, inte precis. Te höger en bit ut.
- Å fan.
En timma senare var länsman Nelson på plats. Inom kort var Anders arresterad och draggningen börjat efter hans anvisningar. När skjutsen med länsman och Anders senare lämnade säteriet stod Anna bakom gardinen i pigkammarfönstret. Eftersom hon inte hade erkänt eller kunde bevisas vara medskyldig beslutade Nelson att inte arrestera henne. Tids nog skulle hon väl få sitt ändå, resonerade han. För tillfället var det inget som talade emot den saken.