Kapitel 39

ANDRUM

 

 

Man hade nu kommit fram till det sista vittnet. Petter Svensson från Dämshult intygade att han på nämneman Nilssons anmodan hade varit med och vaktat Anders den natt han hade erkänt.

Vittnesmålen lästes upp och riktigheten i det antecknade godkändes av samtliga vittnen.

Det visade sig dock att det fanns brister i bevisningen. Åklagaren hade inte hittat någon som hade sett Katarina komma till Stjärnesand den trettonde januari. Och trots att större delen av Malexanders vuxna befolkning hade lagt ner mycket tid och möda under draggningen hade man heller ingen kropp att presentera.

 

Anna tillfrågades på nytt om hon inte ville bekänna sin delaktighet nu när så mycket talade emot henne.

- Ja kan inte erkänna nå´t ja inte har nå´n del i, svarade hon bestämt.

 

Anders fick nu ordet. Han hade dragit sig till minnes hur han hade lovat Anna att gifta sig med henne och också hur glad hon hade blivit när han hade berättat för henne att Katarina var död.

Rannsakningen gick mot sitt slut. Det luktade uppskov lång väg. Nelson yrkade på att Anna skulle undergå prästförhör hos Arneij för att kunna förmås till en uppriktig bekännelse. Det brukade fungera i dylika fall för gudsfruktan var stor även hos simpelt tjänstefolk, menade han.

 

Rätten gick på åklagarens linje. Anna ålades att söka upp prosten och Nelson skulle också meddela densamme per brev om vad som förväntades av honom. Man avsåg att fortsätta rannsakning under det snart stundande allmänna vintertinget, och Anna beordrades att infinna sig då. Dök hon inte upp frivilligt skulle hon hämtas, meddelade häradshövding Sethin.

Med det avlystes tinget och fånggevaldiger Sundholm kunde äntligen kvittera ut sin last för att återvända till Linköping. Snart var tingssalen tom sånär som på en golvsopande vaktmästare som förbannade folks ovana att jämt och ständigt spotta snus på golvet. Inte ens såpa bet på fläckarna!