Kapitel 29

NÄRA ÖGAT

När de nu väl blivit gifta var det hög tid att bege sig till länsmanskontoret i Ryckelsby för att försöka få målet mot Anders avskrivet. Så tyckte Katarina och så tyckte i synnerhet Anders. Var det inte den egentliga orsaken till att han inte stretade emot mer när Pfeiff och nämndeman gifte bort honom med Katarina?

Var han feg som Anna hade antytt en gång? Antagligen. Just nu önskade han inget hellre än att få målet nerlagt. Sedan fick man se. När det gått en tid kanske det gick att prata med Katarina. Men inte nu. Inte så länge faran för ännu en tingsresa hängde över honom. Till vintertinget var det inte långt; en månad på sin höjd.

De bestämde att de skulle fara till länsman så fort det bara gick. Anders far, Anders Zachrisson, borde följa med tyckte Anders. Han var bra på att tala i rättsliga spörsmål. Det gällde bara att bege sig över till Älgaberget och hämta honom.

Baronen hade gett Anders tillstånd att ta sig den tid han behövde för att ordna upp det rättsliga. Efter gudstjänsten den elfte januari pratades de vid på kyrkbacken, Anders och Katarina. Han frågade henne om hon kunde begära ledigt lite tidigare på tisdagkvällen så hon kunde följa med och hämta Anders far. De kunde sedan övernatta i Stjärnesand och resa till Nelson i Ryckelsby alla tre dagen efter, den fjortonde i månaden.

- Ja du måste ju ha fritt tisda´ kväll å så onsda´n tills åtminstone tre på ettermidda´n, sa han.

- Dä går säkert bra. Di vill också ha´t ur världa. Lika gott dä, så vi får sköta vårt se´n.

- Mm.

Hon tog steget fram så de stod bröst mot bröst, gav honom en kyss mitt på mun och slog armarna om honom. Han besvarade kyssen utan någon större glöd. En bit därifrån stod Anna bakom en husknut och pinades av vad hon såg. Hon knöt nävarna, svor en ramsa och gick med snabba steg hemåt. Hur länge till skulle hon orka tåla sig?

Katarina hade inga problem med att få ledigt. Redan på söndagkvällen gjorde hon upp med gästgivarfrun. Efter att ha fått det positiva beskedet gick hon över till Stjärnesand. Tänk så nära varandra de bodde nu! Och närmare skulle det väl snart bli.

Anders och Anna hade åter drängstugan för sig själva. Johannes och Hagman var borta ett par dagar, och det gällde att ta vara på tiden. Anders låg på sängen och pustade ut medan Anna stod och klädde på sig.

Han var alldeles slak i kroppen. Anna hade varit vildare än vanligt i sängen denna kväll. Hon hade gett sig hän som en besatt; som om det var sista gången de var tillsammans. Hon stod där nu och drog borsten genom det långa, rågfärgade håret. Korta, bestämda tag. Precis sådan som hon var, Anna, tänkte han.

Plötsligt ryckte hon till och spärrade upp ögonen.

- Katarina kommer! Va ska vi göra?

Anders förstod omedelbart stundens allvar.

- In under sänga! Ja går ut å möter´na!

Anna kastade sig till golvet och rullade sig där snabbt två varv in under sängen. Anders var med ett par hastiga och långa kliv framme vid dörren. Han hann precis öppna, åla sig ut och åter stänga den bakom sig när Katarina kom fram. Hon andades häftigt efter den snabba gångturen över skogshöjderna.

- Älskling! Dä ä klart. På tisda´ kväll åker vi å hämtar svärfar!

- Bra, svarade Anders kort med hjärtat i halsgropen.

Hon såg på honom med en lekfullt allvarsam blick.

- Men Anders! Ska du inte bju´ in mej i ditt lilla hus? Va ä du för en kavaljer? Petter ä väl hos si fjälla? Du ä väl själv?

Han svalde.

- För all del... Men ska vi inte gå neråt sjön en sväng först? Vi har hele kvällen på oss. Både Johannes å Hagman ä också utflugna...

...å di kommer senare i kväll! tillade han snabbt.

- Ska vi inte gå te våran gamle berghäll?

Han fann sig snabbt. Skulle hon kunna motstå det?

- Men ja har ju gått hele... Dä ä ju så långt å gå...

- Men Katarina! Minns du inte var vi träfftes förste gången? På hällen? Ja vill dit mä dej!

Katarinas ansikte sprack upp i ett soligt leende. Mindes han också? Hon drömde om den tiden än ibland. Å, om det bara ville bli så bra mellan dem igen! Just nu kändes det som om det inte skulle dröja så länge. Hon tyckte sig känna igen sin gamle Anders. Den Anders hon hela tiden hade hoppats skulle komma tillbaka till henne!

Hon tog honom under armen.

- Kom!

När de försvunnit bortåt Bollnäs slank Anna ut ur drängstugan, kvickt som en mus. Hon sprang in i pigkammaren, drog på sig sin vintersjal och bytte till de höga kängorna. Därefter ilade hon iväg, följande två par fotspår i den tunna snön. De följde stigen bortåt Sjöbo. Hade de inte talat om Bollnäs? Vad i all världen skulle de dit och göra? Hon var tvungen att följa efter!

Det var blidvinter ännu, snön låg bara som ett puder här och var på backen. Från sjön blåste det snålt, hon drog sjalen tätare kring halsen. Isen hade börjat lägga sig här och där. Blev natten kall skulle det kanske bli is på hela sjön, tänkte Anna där hon följde deras fotspår. Solen hade gått ner för länge sedan, men månen var full och gav tillsammans med den snö som hade kommit möjlighet för henne att se fotspåren. Hon frös redan - hade naturligtvis klätt sig för tunt - men nu fanns det ingen återvändo. Hon måste se vad de hade för sig.

Sent på nattkröken kom Anders tillbaka. Ensam. Katarina hade gått hem till Skärlunda. När han kom in i drängstugan var den varm trots den tilltagande kylan utanför. I spiseln brann det hemtrevligt. Skuggorna dansade på väggarna. I sängen - utan en tråd på kroppen - låg Anna. En rykande varm kopp kaffe och en stor sup stod på det lilla sängbordet.

- Var har du hållit hus, älskling? sa Anna. Kom hit. Ja fryser lite...