Kapitel 28

EN OLYCKA HÄNDER SÅ LÄTT

Två dagar senare kom Anna till Anders i drängstugan. Johannes och sjudaren Hagman höll på med sin salpeter och skulle vara borta över natten. Petter var hos någon flicka och skulle inte vara hemma i brådrasket. Det var ännu inte mörkt när hon kastade en snabb blick över axeln innan hon gläntade på dörren och smet in.

Anders låg på sin säng och stirrade i taket. Annas entré fick honom att titta till åt hennes håll innan han återgick till sitt stirrande. Hon satte sig vid fotänden av sängen.

- Dä här går inte, Anders. Käre Anders! Ja står inte ut när ja tänker på dej å henne. Ho har ingen rätt te dej...

- Mm.

- Vi måste bli å mä henne!

Han glodde storögt på henne.

- Va menar du?

Anna hasade sig upp mot huvudändan av sängen, böjde sig över honom och viskade:

- Du eller ja... Vi måste bli å mä henne... Förstår du inte? Vi måste ta livet av´na...

Han hade anat hennes tankar vid några tillfällen, men ändå blev han i ordets rätta bemärkelse tagen på sängen när hon nu lade fram sin idé för honom.

Han skakade energiskt på huvudet.

- Inte kan vi väl... Du ä ju inte klok, Anna!

Eller var det det hon var? Han visste varken in eller ut. Var det inte så att hon nu för första gången öppet hade sagt vad de båda länge hade tänkt på? Men att döda henne...

Han stirrade frågande på Anna.

- Hur?

Hon ryckte på axlarna.

- Ja... E olycka händer ju så lätt...

- Så dä ska se ut som e olycka?

- Mm. Men ja vet inte hur. Inte än. Men lova mej att vi ska göra´t! viskade hon.

Han svarade inte. Hon kastade en blick på fönstret innan hon började klä av sig. Utanför tassade Eva och Kajsa bort från drängstugefönstret. Vad hade de pratat om där inne? Och varför hade Anders sett så konstig ut? Vad var det egentligen som höll på att hända på Stjärnesand?