Kapitel 4

SPIRANDE KÄRLEK

Nästa dag var en torsdag. Lördagskvällen närmade sig så sakterliga. Strandängen var snart upphässjad och klar. Värmen från gårdagen var tillbaka med oförminskad kraft. Arbetet gick framåt, men det var ett lidande. Drängarna och pigorna arbetade närmare varandra nu; hässjningen försiggick i könsblandade smågrupper om fyra och fyra. Tre sällskap. Anders och Katarina hade sett till att de hamnade i samma arbetslag. Då och då nickade Anders åt Katarina och blinkade. Hon nickade tillbaka, blinkade och log.

Mörkret var borta och hennes rädsla för trollen med det. I går hade hon känt det som om hon skulle bli bergtagen när som helst. I dag, i solljuset, tyckte hon nog att hon hade varit lite fånig. Inte fanns det då troll överallt! Då skulle ju fler ha sett dem. Men åt Döraberget skulle då ingen få henne! Inte någonsin.

Så fin han hade varit, Anders Andersson. Inte påflugen som den där drängen från Somvik som hon dansade med i lördags och gick en sväng med. Inte alls. De hade suttit där och pratat om allt möjligt och glömt bort både tid och rum. Och han hade lagt armen om henne men inte mer. När de skiljdes åt i gryningen utanför drängstugan hade hon gett honom en kyss. En lång kyss som sånär tagit andan ur henne. Den levde hon på än.

Anders knogade glatt på. Hur i hela friden hade han kunnat hålla sig i natt? Kanske att brännvinet hade hunnit ur kroppen? Tur var nog det. Nu gick det i en takt som verkade passa flickorna bättre än pojkarna. En del blev skrämda om man gick för hårt fram, det hade han fått lära sig mer än en gång. Och ändå hade han sett lite av ena bröstet titta fram lite under hennes blus där hon satt i månskenet. Det hade varit nog för att ta kål på gammeldrängen, men han... han tog det varsamt. På lördag visste han nog vem han skulle dansa ut med på Bjälnäsa loge! Än en gång fick de ögonkontakt. Hon log och blinkade. Anders myste, belåten över sig själv.

Katarina såg spänt fram emot lördagen. Hon mindes den misslyckade midsommardansen då Anders hade hållt sig till en piga hon inte kände igen. Troligen var hon väl från Ulrika eller Tidersrum. Inte såg hon särskilt bra ut heller, tyckte Katarina. Själv hade hon gått hem i förtid från dansen. Hon hade inte velat se var det slutade. Några sju sorters blommor under huvudkudden hade hon inte heller brytt sig om. Kanske var hon för gammalt för sådant. Hon hade till och med somnat före ladugårdspigorna, som också fått masa sig hem från dansen. Skillnaden var väl att de hade velat stanna kvar medan Katarina tyckte att hon hade gjort sitt. Besviken hade hon somnat ganska snart efter att hon hade lagt sig.

Nu var det annorlunda. Hur stor skillnad kunde det inte vara från ena veckan till den andra! Hon hade varit förtjust i Anders redan när hon trodde att han var en flickjägare som bara rusade på med vem som helst. Nu när han visade sig vara en fin och försiktig karl tyckte hon riktigt mycket om honom, det kände hon. Inte blev det sämre av att han var den grannaste unge mannen i hela Malexander socken. Det fanns det fler än hon som tyckte, det visste hon mer än väl.

De hann hässja klart i god tid till kaffet. Efter ett kort eftermiddagsregn som knappt orkade fukta hässjorna sken solen snart lika starkt över strandängen. De unga männen och kvinnorna drack sitt kaffe i samma grupper som de hade arbetat.

Samtalet gick lite trögt. Nu var de inte på tu man hand som kvällen innan. Lilldrängen var olyckligtvis med i sällskapet, och den lille kaxen höll låda för alla fyra. I damsällskap hade han åtminstone vett att inte skrodera om sina amorösa eskapader, men han reparerade den skadan genom att spekulera i andras äventyr. Hade inte den och den setts smyga iväg med den och den på midsommardansen?

- Och du då, Anders... började han, men slutade mitt i meningen då han mötte Anders blick som sa: Håll käften, annars...

Båda undvek de att spinna vidare på det som lilldrängen just hade nosat på. Midsommardansen var förgången tid. Nu var det annat som gällde.

Lilldrängen malde glatt på om vad han hade sett och gjort under försommarens danser och lekstugor. Den andra pigan försökte se artigt intresserad ut, men varken Anders eller Katarina orkade bry sig längre. Försiktigt kanade de närmare varandra. Anders lutade sig mot Katarina och viskade:

- I kväll efter maten på samme ställe!

Katarina nickade ivrigt och fnissade till. Den andra pigan och lilldrängen tittade förvånat på henne. Vad fnissade hon åt?

Nu var det hög tid att dra sig uppåt gården. Annat arbete väntade. Befallningsmannen hade säkert tänkt ut något nytt åt de tolv som nu var klara på strandängen. Fanns det inte nog att göra på Bollnäs kunde man alltid bli utlånad till något av de andra säterierna nu när det var bråda tider. Både Stjärnesand och Somvik låg inom gångavstånd. Herrarna tog gärna hjälp av varandra och tjänstefolket hade i det fallet inget att säga till om. Förresten kunde det vara omväxlande att arbeta någon annanstans en tid. Ledig var man sällan ändå.

Anders tog både sin tjuga och Katarinas räfsa när de gick uppåt Bollnäs. Ett par av pigorna tisslade och tasslade där de gick bakom dem. Nu hade visst hennes drömmar gått i uppfyllelse. De spekulerade i var de båda kunde ha träffats kvällen innan. Katarina hade ju inte kommit i säng förrän frampå småtimmarna...