Kapitel 5

STÖRDA

Kvällen kom till slut. När aftonvarden var uppäten drog sig tjänstefolket neråt sjön i spridda grupper. De som gärna badade gick åt sitt håll. Förvånat konstaterade man att Anders Andersson inte var med som han alltid brukade. Han, den flitigaste badaren av dem alla, hade stannat uppe i drängstugan utan att ge den minsta förklaring till varför han inte kom med. Vad kunde det bero på? undrade drängarna, som inte hade samma blick för vad som var på gång som pigorna hade. De behövde inte undra. De visste varför Katarina hade gått åt ett annat håll. Det enda de inte hade räknat ut var vart hon skulle gå. Men de visste vem hon skulle träffa. Lillpigan Maria såg mer trulig ut än hon brukade. Det såg ut som det var lika bra att sluta fantisera om Anders Andersson. Det var inga snälla tankar hon hade om Katarina Andersdotter denna sommarkväll.

Nere vid hällen träffades de båda. Hela kvällen var deras. En lagom vind låg på utifrån sjön. Svalkande efter en het dag. Det höll mygg och flugor ifrån dem. Ett par sommaskepp låg en bit ut i sjön, bortåt Malexander till. Kvällsmete, tänkte Anders.

- Vi hann undan bra ida´, sa han och satte sig genast alldeles intill Katarina, som redan gjort det bekvämt för sig på den solvarma berghällen.

- Ja, de gick lätt å hässja, log hon.

- Va tänkte du på?

- På igår kväll.

- På oss?

- Ja.

Var de att betrakta som fästefolk redan? undrade Katarina. Kunde det verkligen gå så här smidigt och snabbt? För bara någon vecka sedan hade hon börjat förbereda sig på att slå Anders Andersson ur hågen för all framtid, och nu satt de här. Tillsammans vid sjön i kvällningen. Hon kastade sig om honom och kramade hårt.

Anders blev förvånad över det oförberedda och kraftiga famntaget. Snart hade han emellertid anpassat sig till situationen. Inom kort låg de ner och kramades och kysstes. Han hade all möda i världen att inte följa sina instinkter direkt. Handen vandrade utefter hennes sida där de låg, men han aktade sig noga för att alltför snabbt nalkas de mer känsliga och förbjudna delarna på hennes härliga kropp. De som drog och lockade.

Katarina glömde sig alldeles. Var det så här underbart det var med någon man tyckte riktigt mycket om? Hon kände sig febrig och andhämtningen blev bara tyngre och tyngre. Ville han ta henne helt och hållet kunde han göra det här och nu. Motståndet, om hon nu någonsin skulle förmått bjuda upp ett sådant, fanns helt enkelt inte längre. Hjärtat slog så att det bultade inne i öronen på henne. Vad var det som höll på att hända egentligen? Hon var inte sig själv längre...

- Ä de här du håller hus, Anders? Hä, hä, hä, skrockade gammeldrängen som plötsligt stod emellan ett par martallar och naturligtvis inte hade takt nog att lämna de förälskade i fred. Anders kunde ha dödat honom!

De kunde inte gärna ligga kvar som de hade legat. Inte ens inför den halv- eller helfånige gammeldrängen.

- Nu förstår´a varför du inte geck mä di andre å badade...hä, hä, hä, fortsatte han skrockande och menande. Saliven yrde och snuset rann.

- Har du inte vett å lämna oss i fre´, din förbannade dumskalle? röt Anders, som insåg att herdestunden han hade tänkt sig - och som det verkade Katarina också - inte kunde bli av denna kväll. Gammeldrängen, som enligt de flesta var lite efterbliven, skulle inte ge sig av med mindre än att Anders pucklade på honom. Det ville nu inte Anders. Det var under hans värdighet att ge sig på en fåntratt. Okristligt stark var han också. Det var också dårar likt! Armar och bröstkorg fick vad huvudet gått miste om.

Tillsammans gick de tillbaka mot Bollnäs, arm i arm. Tätt efter följde gammeldrängen, tjattrande i sitt oförstånd:

- Du, Anders, ja vet ett fint hönshus... hä, hä, hä... Där släpper di te´, å en får köra´n i botten direkt... hä, hä, hä... å då säger di: Mer, mer, längre in...ho, ho, ho, hä, hä...

- Hör inte på den dåren, väste Anders i ena mungipan. Han vet inte va han yrar om.

- Ska ni gefta er? flåsade deras ovälkomna sällskap. Kom bare ihåg: Mun men inte mus förrn´s ni har vart i Guds hus, hä, hä, hä...

Katarina var fortfarande knäsvag efter deras famntag. Å, så illa hon tyckte om gammeldrängen och hans pladder. Kunde det ha hänt något mer störande och ovälkommet egentligen? Det hade känts som om de skulle ha fortsatt vad som än hände... vem som än kom och ville glo... Så blev det nu ändå inte. Förtrollningen var bruten, även om inte hela hon hade accepterat det än. Snart var de framme vid gården. Anders kysste henne ömt och länge innan de gick. Var och en till sitt. Kontrasten mellan de härliga famntagen nyss och fotsvettsoset inne i drängstugan var enorm. Alla hade då inte badat, det kändes.

Det var väl lika så gott att lägga sig och sova. Det var två arbetsdagar kvar än tills lördagkvällen ringdes in borta i kyrkstapeln i Malexander. Hade han tur fick han alltid drömma en fortsättning. Blodet hade lämnat lemmen nu, men känslan malde ännu omkring i trakten. Plågade honom.

Inom en halvtimme snarkades och pustades det i drängstugan. Anders låg och försökte sova, men det var lögn efter kvällens snöpliga slut. Han låg och tänkte på gammeldrängens inklampande. Vore inte karln så stark och arbetsvillig hade man nog låtit köra honom till hospitalet i Vadstena för länge sedan. Visst var det kroppskrafterna som räknades när man var tjänstehjon. Ibland undrade han om det inte vore skönt att vara lika dum i huvudet som gammeldrängen. Han såg ju ut att trivas bättre än de flesta med livet. Ständigt fånleende och med plats bara för fitta och salt sill i huvudet. Ett bekymmerslöst liv, tänkte Anders där han låg, för säkerhets skull med händerna på täcket, och försökte somna in. Gammeldrängen sov som ett barn, med kvällens sista fånleende stelnat på läpparna. Torsdagskvällen var till ända.