Kapitel 3

ETT NÄRMANDE

I drängstugan rodnade man inte. I takt med solens nedgång ökade uppsluppenheten. En brännvinsbutelj vandrade laget runt. Det blev inga större mängder per man, men det räckte gott så här efter en dag i värmen. Håret växte på bröstkorgen och armarnas omfång ökade med varje liten smutt. Smårusiga filosoferade drängarna om sina egna företräden och meriter i allmänhet och om utvalda flickors dito i synnerhet. Anders smålog medan han beundrade sig själv i den dammiga glasbiten som fick tjäna som spegel för de unga männen. Nybadad, kammad och med tre slurkar vitt brännvin i magen - skada att det inte redan var skördegille! Han kände sig rent oemotståndlig.

- Nå, lillen... Har du doppat göken i krösatuvan än? frågade gammeldrängen den yngste i sällskapet. Denne blev inte svaret skyldig:

- Åjo! Senast i lördags mot hönsahuset uppe på Berggår´n. Ja flådde på´na så ja tror ho kippar än... Maria från prästgår´n.

Anders log för sig själv. Hela lördagen hade lilldrängen varit här hemma på Bollnäs och förgäves uppvaktat Katarina och en annan piga nere vid sjökanten. Det där med prästgårdspigan hade han nog drömt.

- Va de gött? frågade gammeldrängen som var nästan fyrtio år och så ful att till och med korna gick undan för honom. Munnen stod halvöppen och både snus och saliv letade sig ner utefter pipskägget.

- Jomän, sa ynglingen. Särskilt när jag körde´n i botten! Då kvirra´ de ända ner i skoskafta!

Gammeldrängen blundade och försökte föreställa sig scenen vid hönshuset på Sjöbo berggård. Det måtte ha varit en syn för gudar!

- Sa ho nå´t? frustade han och lutade sig fram i fållbänken.

- Ho stönade å sa "mer, mer, längre in" hele tia´. Å ja gav´na - de kan du skriva upp!

- Sluta nu, innan han får slaget, bröt Anders av. Han iddes inte avslöja sanningen om lilldrängens lördag. Bäst att var och en av dem fick vara salig på sin tro. Gammeldrängen såg åtminstone ut att vara det.

- Än du då, Anders? sa en av de andra. Tyckte jag inte att du tittade åt mi räfserska flera gånger ida´?

Anders log. Ditåt lutade det, som bonn sa om hölasset. Katarina tålde att tittas på. Och han skulle nog snart ta reda på om hon tålde att ligga på också för den delen.

- Du pratar skit, Johan, sa han. Ja tänkte inte ens på vem som räfsade åt vem. Ja skötte mitt, ja!

Han öppnade dörren och gick ut i sommarkvällen. Tog en sväng bortåt sjön för att se om möjligen Katarina eller för all del någon annan intressant flicka - kanske lillpigan? - kunde sitta någonstans och njuta av den svalkande kvällen. Vad kunde klockan vara? Säkert inte mer än tio. Då hade de nog inte gått och lagt sig än. Det var för varmt för att sova.

Han knäppte upp skjortan så hela bröstet blottades. Han andades in och blåste upp bröstkorgen. Strök bak håret och satte upp näsan. Satt det inte någon där framme? Han stegade mot siluetten som avtecknade sig på en av de små bergknallarna ner mot sjön. Kände tyngden där fram i byxorna. Kvirret i magen.

- Gokväll! sa han med den manhaftigaste stämma han kunde leverera. Flickan på bergällen spratt till och snodde runt. Hon hade inte märkt det allra minsta att någon människa var i närheten.

- Ge sej iväg! skrek hon, reste sig upp och backade ett par steg. Det var Katarina.

- Men...

- Ja, försvinn bara!

Hon verkade alldeles vettskrämd.

- Men kära... De ä ju bara ja. Ja mena´ inte å skrämma dej. Anders kände sig alldeles bortkommen.

Katarina lugnade ner sig en aning. Sätta sig tänkte hon i alla fall inte göra. Vad ville han egentligen? Just han som hon hade suttit och tänkt på? Det kändes overkligt och otrevligt, inte alls som hon hade fantiserat nyss. Då hade hon velat haft honom här bredvid sig. Nu när han nu väl var här var hon närmast rädd.

- Ä de te å titta på utsikten? frågade Anders. Rösten var inte fullt lika manlig längre.

- Ja... kom det tyst från Katarina. Ja sitter å försöker tänka mej var Malexander ä...

Visste hon inte det? Han pekade åt höger samtidigt som han steg närmare henne.

- Å där tvärs över har du Aspenäs, å Landsnäs där bortanför. Å åker du längre bort mä skepp så ä du snart nere ve Döraberget, där trollena bor!

Katarina rös.

- Har du vart där? undrade hon.

Anders nickade och viskade förtroendeingivande:

- Å ja har sett ett!

- Har du?

- Ja. Sätt dej så ska ja berätta...

Tvekande gled Katarina ner på hällen. Anders satte sig på huk ett par alnar ifrån henne. Han intalade sig själv att inte gå för fort fram. Nyss hade hon varit rädd för honom, nu hade han lyckats skrämma henne för något annat i stället. Men hur skulle han nu gå vidare? Inte hade han varit år Döraberget och inte hade han sett några troll.

- Nå? stötte Katarina fram. Hur va dä mä trollet?

- Jo... far å ja va ute å... rodde. Å vi skulle ner te ett ställe därnere i vika. Ja minns inte va dä hette...

Snart hade han serverat den längsta och fräckaste lögnen någonsin i sitt snart tjugofyraåriga liv. Han rodnade nästan, men Katarina hade tappat åtskilligt av solbrännan. Blek av lustblandad olust hörde hon andlöst på Anders upplevelser med trollet vid Döraberget.

- Ja blir alldeles rädd, sa hon när han var klar. Tror du dä finns troll här mä?

Anders anade stundens möjligheter.

- Javisst! De finns överallt under jorden. De kan bo en hoper här i berget...

- Säg inte så där! avbröt Katarina honom och kröp ihop där hon satt. Han avhöll sig från att lägga armen om henne redan nu, men han gled försiktigt ett stycke närmare på berghällen. Snart satt de där i skymningen, höft mot höft.