Kapitel 51

HÄDANFÄRD

Sven Nilsson hade mycket att stå i. Först skulle Katarina upp ur sängen och ut på huset. Därefter samma procedur med Anna, hennes mor. Båda var de dödligt sjuka. Anna kunde inte ha långt kvar.

När väl det var gjort skulle de ha mat - det lilla de nu fick i sig - och så skulle de tvättas så gott det gick. Sven och den yngre dottern, tioåriga Johanna, hade fullt upp med att passa sjuklingarna.

Modern hade återkommit från hospitalet i Linköping där hon hade legat i halvannan månad. Hon hade skrivits ut som obotad; man kunde inget mer göra åt hennes tärande sjukdom som bit för bit sög livskraften ur henne.

Hon var nu svag. Mycket svag. När hon inte sov låg hon och tänkte tillbaka. På tiden som gått sedan hon kom flyttande hit till Västra Harg.

I Malexander hade hon inte kunnat bo kvar. Elakt tal och anklagande blickar vart hon kom. Inget arbete. Hjärtesorgen och minnena av hennes älskade som återkom varje gång hon gick förbi vissa ställen. När hon nu ens iddes ge sig hemifrån. Det tog emot varje gång.

Efter ett par år hade hon gett sig iväg från Malexander för alltid. Aldrig hade hon efter det satt sin fot däruppe i skogarna. Systern hade kommit tillbaka från en pigtjänst i Västra Harg. Dit flyttade Anna år 1827 när hon hade fått tjänst på ett ställe som hette Helgslätt. Ingen kände henne här i socknen. Hon fick vara i fred. Skötte sitt och lät andra sköta sitt.

Karlar hade hon inte brytt sig om. Hennes hade de tagit ifrån henne. Hon gick ibland upp till Hogstad och satte en blomma på ett visst ställe i galgbacken. Hon hade kunnat sitta där i timmar om söndageftermiddagarna innan det var dags att gå hem igen.

Så småningom hade hon börjat tjäna på andra platser i socknen. Efter fem år som ensamstående hade hon träffat Sven, som var född i Malexander. Han hade kommit inflyttande från Sjögestad socken och tjänade dräng på Rustorp. Han var ointresserad av hennes förflutna och fem år yngre än henne. Bra såg hon ut fortfarande så nog kunde hon attrahera en karl. Anbud hade inte saknats fast hon hade hållt på sig. De fann ändå att de trivdes ganska bra ihop och han lyckades övertala henne att gifta sig med honom. Hon måste ju leva! Ensam skulle det bli svårt att klara sig när krafterna tröt. Han förlät henne nog.

Vid trettiotvå års ålder hade hon till slut blivit gift. För sent och med fel karl. Äktenskapet som inte var direkt olyckligt hade resulterat i två döttrar. Den äldsta döptes till Katarina. Det var Annas namnförslag. Sven accepterade till slut fast han hade velat att flickan skulle hetat Sara efter hans egen mor.

- Di mor hette väl inte Katarina? hade han frågat.

- Nä. Maria. Men ja tycker om namnet. Dä ä vackert, hade hon svarat.

Katarina - eller Karin som fadern helst kallade henne - hade varit sjuklig ända sedan födseln. Klen och mottaglig för alla sjukdomar som kom och gick i Västra Harg. Ofta sängliggande trots sina unga år. Anna hade vårdat henne med stor ömhet och stort tålamod. Hon hade fäst sig något otroligt starkt vid den lilla sjuka flickan. Sven tyckte nästan att hon gick för långt. Daltade och ynkade.

Vid fyrtiofyra års ålder fick Anna den andra flickan, Johanna. Det var hon som nu tillsammans med fadern slet med torpet och de båda sjuklingarna. Hennes framtid såg inte så värst ljus ut. Anna bekymrade sig för henne. Trotsig och obändig. Stursk. Bar väl på morsarvet. Liksom hon själv en gång blev skulle snart dottern bli ensam kvar med sin far. Även Katarina var ju dödsmärkt. Skulle han orka hålla efter Johanna? Det hade hennes egen gamle far inte orkat när det gällde henne. Så gick det också som det gick.

Det började närma sig nu. De senaste dagarna hade hon känt att livet flydde fortare än tidigare. Hon kände sig lite bättre denna dag. Hon visste vad de gamle alltid hade sagt: så brukar det vara när det snart ska ta slut.

Sven verkade glädja sig åt att hon såg piggare ut. Själv visste hon mer än väl vad det berodde på. Hon kallade till sig både honom och Johanna. Talade om vad som höll på att ske med henne och bad dem lyssna.

Så kom då äntligen syndabekännelsen. Hon hade många år tidigare varit delaktig i något hemskt. Något vedervärdigt. De lyssnade andlöst på hennes berättelse. Hon fick prata utan att bli avbruten och hon gjorde det länge. När hon var klar föll huvudet tungt mot kudden och hon gled in i dvala eller sömn, vilket var svårt att avgöra.

Sven stirrade tomt framför sig. Bara en kort mening fick han ur sig efter att ha lyssnat så länge:

- Va dä du, Anna?

Klockan tio över tio på förmiddagen söndagen den åttonde mars avled hon, Anna Axelsdotter. I Herrens år 1857. I början av augusti samma år gick flickan Katarina samma väg. Sven satt nu ensam på torpet Bankarpet. Ensam med en dotter. Ofta grunnade han på sin avlidna hustru och det hon hade sagt på dödsbädden. Han mindes allt hon sagt, även den sista oavslutade meningen. Han undrade så vad hon hade menat med de lösryckta orden:

- Nu ä dä vi...

S L U T