Kapitel 50

ETT SLUT

Bonden Johannes i Norra Ekeberg klev ur sängen redan vid tretiden på natten. Han skulle smyga sig ut i köket utan att väcka sin hustru, men så fort han tog i dörren gnällde gångjärnen till så han själv grinade illa. Förbaskat också!

Hustrun slog omedelbart upp ögonen. Att hon skulle behöva vara så lättväckt...

- Jaså, du ska stolla dej i väg i alla fall! Å lämna mej mä allt göra...

- Åjo, du har väl hjälp!

- Jamän va ska dä tjäna te´? Nyfiken ä va du ä bara...

- Dä vet du att ja inte ä. Nu går ja. Ja kommer tebaks te kvällen.

Han stoppade ner några fläskskivor och en bit rågbröd i ränseln. Plånboken åkte ner i västfickan. Han trädde armarna i rocken och knyckte till. Ur vedlåren halade han upp en halvstopsbutelj med brännvin och lät även den glida ner i ryggsäcken. Så åkte finstövlarna på. Han var färdig!

Utan att säga något mer gick han. Det var nästan spöklikt stilla ute. Mycket snö och kallt. Rimfrost på träden och gärdesgårdarna. Den arbetsammaste vägsträckan skulle bli den första, tänkte han. När han väl kom upp till stora landsvägen skulle det gå bra mycket lättare. På gästgivaregården i Björke skulle han unna sig sitt morgonkaffe. Dit var det dock ännu långt. Han ökade på stegen.

Fruntimmer! Hans Katarina låg säkert vaken därhemma och surade för att han hade gått. Inte begrep hon att det var en hederssak för honom. Bjuda sin gamle dräng på en sista sup var väl det minsta han kunde göra för den stackaren. Han mindes Anders Andersson som en duglig och snäll människa. Att han sedan kom i klorna på den där kvinnan var liksom en annan sak.

Visst var det långt till Hogstad, men ville det sig väl fick han väl alltid skjuts tillbaka. Det vore väl underligt om inte fler malexanderbor skulle ner och övervara avrättningen. Baron på Stjärnesand och så ungdomarna, förstås. Han undrade om hon Anna Axelsdotter skulle våga sig dit. Hon gick hemma hos sin stackars utskämde far och drog nu för tiden. Här i socken hade hon haft sin sista tjänst. Vem ville ha en horkona och mörderska i hushållet? Inte han själv och ingen annan heller.

Sista biten fram till landsvägen var obanad; han fick stanna och borsta av sig snön när han väl kom fram till den. Bitvis hade den nått honom till midjan. När det var avklarat satte han kurs mot Åsbo och gästgiveriet. Han kände redan hur gott kaffet skulle göra när han kom dit. Nu gick det lättare att gå, och det kändes nästan som om han skuttade där han gick i beckmörkret. Det var ännu gott och väl ett par timmar till gryningen.

På Hogstad galgbacke hade redan hundratals människor börjat samlas. Fjärdingsmännen gick runt och valde ut stadiga karlar till spetsgården. Ett skrangligt staket hade i dagarna förfärdigats runt själva stupstocken, men man måste ändå garantera säkerheten och anständigheten. Det fanns gott om exempel på avrättningar som av en eller annan anledning hade gått snett. Alla ville komma fram och se och det hade hänt att folk hade blivit illa klämda eller att den döde hade skändats. Detta skulle inte få ske denna dag.

Länsman Hofstam vandrade runt inom inhägnaden, iklädd sin bästa rock, svinlädershandskar och sin högsta cylinderhatt. Detta var hans första avrättning och det var inte utan att han var spänd och nervös. Hur många gånger hade han inte redan undersökt stupstocken, dess urgröpning för hals och axlar och bilan som skarpslipad och blank stod lutad mot staketet.

Mästerman själv hade varit där en stund innan, men nu var han borta vid sin kärra och drack kaffe. Bara rackarna hade han till sällskap. Alla andra höll sig på behörigt avstånd från denne hantverkare i pina och död.

Bödeln hade gjort undan alla förberedelser. Gropen var grävd - ett oherrans slit med den tjäle som rådde - och stupstocken tillkarvad. Gran- och enris hade strötts på plankorna och framför själva stocken där huvudet skulle trilla ner om allt gick som det skulle. Den grova pålen där huvudet och handen skulle fästas var rest. Även detta hade varit besvärligt i kylan. Det gamla skicket att fyrdela kroppen hade man övergett; några hjul behövdes således inte. På så sätt hade hans arbete blivit lindrigare. Välbetalt var det dock fortfarande inte. Nog borde han väl tjäna bättre, tänkte han, som med sina drängar gjorde det som måste göras men som ingen annan ville eller vågade ta tag i. Han undrade hur herrarna som dömde ut straffen skulle bete sig om de också skulle vara de som verkställde domarna.

Delinkventen hade skjutsats till Hogstad dagen innan. I ett hus nära kyrkan tillbringade han nu sin sista timme i livet tillsammans med slottsvaktmästaren och fängelsepredikanten Örtengren. Inom kort skulle han skjutsas den halva milen till galgbacken. Många ortsbor skulle anlända hit samtidigt med fångkärran. Det var sed att slå följe med den på väg till avrättningen. Mästerman räknade med att över tusen personer skulle vara på plats när bilan föll. Många ville se det ingen själv ville göra. Han undrade om de verkligen tog varning och levde sina liv rättfärdigt efter att ha sett huvudet åka av. Det verkade inte så. Då skulle ju avrättningarna ha blivit onödiga för länge sedan.

Fast å andra sidan: kanske skulle det vara ännu fler om det inte fanns avrättningar? Han visste inte så noga. Han gjorde vad som förväntades och så fick han betalt. Mardrömmarna fick han på köpet. De hörde väl också till yrket tillsammans med den rädsla folk hade för honom. Han hade aldrig hört talas om en bödel som blivit misshandlad eller överfallen. Han gick säkrare än självaste länsman...

Hofstam svepte med blicken över folkmängden. Hela tiden strömmade nya till. Plötsligt fick han se en bonde eller vad han nu kunde vara som tecknade åt honom att komma. Han gick ut ur inhägnaden och fram till mannen.

- Ja heter Johannes Jonsson, presenterade han sig. Ja har vart husbonde åt han som ska avrättas.

- Jaså? sa Hofstam förstrött.

- Å nu undrar ja om dä kunde gå för sej att ja bjö´ honom på en sista sup innan han går in i evigheten?

Hofstam stirrade på karlen som ställt den underliga frågan. Menade han allvar? Kunde det gå för sig? Det här var en ny situation för honom precis som avrättningen i sig själv var. Han visste att det förväntades av honom att han skulle ge ett rakt svar. Han var ju den högsta myndigheten här! Någon betänketid existerade inte.

- Det går för sig, sa han kort.

- Tack, sa bonden.

Länsman drog fram två papper ur innerfickan och klev upp på en sten. Äskade tystnad. Det var inte det lättaste, men efter några minuter blev det ändå tyst. Han läste med kraftig stämma och utan att staka sig både hovrättens och kung Karl Johans utslag. Helt enligt order. Avrättningen kunde inte ske om detta var gjort och det hade dessutom stadgats att det skulle vara överståndet innan delinkventen kom till avrättningsplatsen.

- Nu kommer di! ropade någon. Hofstam gladde sig åt att ha hunnit föredra utslagen i tid och beordrade fjärdingsmännen att hålla rent från folk på ena sidan avrättningsplatsen så skjutsen kunde komma fram. Spetsgården stod redan formerad runt inhägnaden och omfattade väl ett femtiotal karlar. Redan buffades och knuffades folk för att få de bästa platserna.

- Håll utkik efter folk som har glasburkar, sa bödeln som nu kommit innanför spetsgården.

- Varför? undrade Hofstam.

- Dä ä dom som vi får bekymmer mä se´n. När dä ä gjort. Di samlar blod, se.

- Varför då?

- Dä lär bota mot fallandesjuka. Inte vet ja, men... Di ä som galna efter´t. Ja vet folk som har åkt över halve länet för å komma åt nidingablo´...

Hofstam nickade.

- Ja ska hålla utkik.

Det fanns de som inte skydde några medel för att se bättre. Längst fram, vid spetsgårdsmännens fötter, låg barn och ungdomar på marken för att avnjuta skådespelet ur myrperspektiv. Andra hade valt fågelns betraktelsesätt och satt uppflugna i träden runt stupstocken. Kråkor och kajor skränade över att ha fått släppa till hus och hem åt de ovälkomna gästerna.

Kärran skramlade fram genom folkmassan. Man flyttade inte på sig förrän man nästan hade blivit överkörd. Den dömde satt längst bak, nu utan bojor. Mitt emot honom satt prästen. Körde gjorde slottsvaktmästaren, medan gevaldigern red bakom på en egen häst.

Nyfiket glodde man på den dömde. Var han rädd? Hur betedde han sig? Var han samlad? Hur var han klädd? Allt registrerades och lades på minnet. Det skulle ju återberättas för dem som inte hade haft möjlighet att komma hit.

Vagnen stannade. Anders Andersson hjälptes av. Han var klädd i en vit, nytvättad skjorta och bruna byxor. Halsduken och rocken hade han lämnat på vagnen. På vägen genom trängseln tilläts han att stanna vid en utvald grupp anhöriga. Där var hans föräldrar, syskon, Hultberg och mor Annika samt baronen och Petter, hans arbetskamrat. De tog avsked av honom under tystnad. Hårda handtryckningar och omfamningar. Anders var likblek och spänd. Ändå samlad.

Innan han fördes upp till stupstocken hann bonden från Ekeberg fråga honom om han ville ha en sista sup innan det var dags. Anders skakade på huvudet. Johannes skulle efteråt undra om Anders ens hade känt igen honom. Han verkade redan vara borta från världen; på väg in i evigheten.

Som brukligt var hölls sig mästerman i bakgrunden med bilan bakom ryggen medan prästen tillsammans med den dödsdömde läste Fader Vårinnan han gav honom syndaförlåtelsen och välsignade honom. Nattvarden hade han fått ta tidigare på morgonen efter den sista måltiden, som han själv hade fått välja. Inte heller då hade han velat ta något brännvin vilket annars var en självklarhet. Han ville vara spik nykter på den sista resan.

Han hade avböjt ögonbindel. Inte heller hade han några sista ord att säga till den församlade menigheten. Med knäppta händer gick han ner på knä, lade sig raklång på stupstocken med huvudet i rätt läge. Inte ett ljud kom över hans läppar. Det som skulle göras innan var nu gjort.

Sekunden efter att han hade kommit på plats steg bödeln fram och lät bilan falla. Den blixtrade till i det starka solskenet. Ett dovt ljud hördes när eggen gick ända ner i stocken. Huvudet föll planenligt ner i granriset medan ljusrött blod pulserande stöttes ut ur bålen. I samma ögonblick hade rackaren med en mindre yxa skiljt högerhanden från kroppen. Anders var död.

Inga nyfikna trängde sig innanför spetsgården. Ett par trädsittare hade svimmat och störtat i marken när bilan föll, men ingen av dem slog sig något att tala om. Det hade varit en smidig förrättning, tänkte mästerman medan han fäste huvudet och handen på stegelpålen. När de flesta hade gett sig av och han och rackarna hade ätit en välförtjänt middag med åtskilliga supar till skulle de jorda den döde en bit bort från stupstocken. Platsen var redan utsedd och markerad med en stör. En kista, halvfull med sågspån, väntade på bödelns kärra.

Anders familj och bekanta hade gett sig iväg så fort det hela var gjort. Steglingen ville de för allt i världen inte bevittna. Det var inte därför de hade kommit. Johannes från Norra Ekeberg hann aldrig ifatt dem för att tinga skjuts. Han såg inte heller någon annan från Malexander där, så det fick bli apostlahästarna tillbaka också. Han hade i alla fall fullföljt sin avsikt som den karl han var. Att sedan hans gamle dräng inte ville ha en tår var inte hans sak. Han hade gjort vad han hade bestämt sig för att göra. Det var nog.

Inte heller Anna Axelsdotter skulle få någon skjuts hem. Hon hade hållt sig långt bak bland de som följt fångkärran från Hogstad kyrka till galgbacken. Av avrättningen hade hon ingenting sett. Hade inte klarat det heller. Anders hade inte fått syn på henne där han åkte fast hon försökt vinka. Nu väntade hon på att bödeln och rackarna skulle bli klara och prästen läsa ett sista ord.

Till slut blev hon alldeles ensam på galgbacken. De sista nyfikna ungdomarna och barnen hade troppat av självmant eller hämtats av sura mammor som tyckte det kunde vara nog med elände för en dag. Att se på kunde vara bra som uppfostran men man fick inte frossa i otäckheterna. Man hade fått sin varning och det räckte gott.

Hon gick fram till den nyss igenskottade gropen, gled ner på huk och petade ner en bukett torkade blommor i jorden. Lade handen emot marken som för att känna om han var där nere, om han fanns kvar. Hon blickade upp mot himlen men såg ingenting annat än de vanliga molntapparna här och där och en sol som var på väg att gå ner. Ingen vit duva som lyfte mot det blå som hon hade drömt. De enda fåglar hon såg och hörde var de vanliga kråkorna och kajorna som satt och kraxade i träden runt galgbacken.

De skulle aldrig ses mer i detta livet. Säkert slapp han gå igen; av vad hon kunnat förstå hade han fullt ut ångrat sitt verk och tagit straffet. Hennes väntade ännu. Hon hade valt att skjuta på sitt. Hon skulle få genomlida det varje minut, varje dag som hon hade gjort nu i över ett års tid.

Hon hade valt livet här på jorden. Vad som kunde vänta sedan hade hon sina aningar om, visst, men de tankarna hade hon trängt undan. De fanns inte. Inte nu. Förresten: Nog fanns det förlåtelse även för den som försvurit sig? Hon hade ju hört så många gånger att Gud förlät allt. Det var aldrig för sent...

Hon skulle ångra då. Sedan. Hon hade sitt halmstrå. Hon skulle bekänna - när den dagen kom. Hon skulle vara beredd och hon skulle hinna! Hon hade sin plan. Dum var hon inte, Anna Axelsdotter. Och inte så förtappad som folk tycktes tro och tycka. Nej, de skulle inte ses mer i detta livet. Men i nästa. Anna Axelsdotter skulle lura Gud.

Hon strök med handen över jorden, fram och tillbaka. Efter en evighet reste hon sig upp, stod så ännu en evighet innan hon drog sig bort, sakta och tvekande.

- Ja älskar dej, Anders. Vänta du bara på mej, käre...

När solen sjönk under horisonten hade hon gått. Mörkret sänkte sig över Hogstad galgbacke. Kråkorna och kajorna flög fram från sina utkiksposter. Näbbarna pickade girigt i stegelpålen och på stupstocken. De skränade och kraxade. Kyndelsmässodagen, onsdagen den andra februari 1825 var slut.