Anteckningar gjorda under en pratstund med Sven Törnqvist år 1999

Sven levde mellan 1916-09-03 till 2010-07-22

Projekt Krafttaget gjorde en intervju med Sven Törnqvist den 11 februari 1999. Här följer en renskrivning av de anteckningar som gjordes vid intervjun.

Sven är född 3/9 1916 i Olivedal som ligger vid Gamla Tranåsvägen intill Hester skola. Svens morfar köpte huset. Sven bodde där sedan med sin moder.

Ett minne från barndomen vid Hester var när grannen i Hålan, Kalle Tiberg Skulle tröska vid gården mitt emot hans hem och den vita hästen kom i sken och blev liggande i diket invid deras rödmålade staket. Kalle blev förtvivlad for hästen var röd på sidan och han trodde att hästen var skadad, det visade sig dock att det inte var något fel på den, det var bara staketet som färgat av sig. Hesters gästgivargård lades ned på 1890-talet men Svens barndomshem låg vid den dåvarande Tranåsvägen och man hade trädgårdsmöbler i trädgården. Det såg väl inbjudande ut och ibland stannade det resande folk och frågade om de fick köpa kaffe. En gång kom ett fint herrskap och Svens mor serverade det de begärde. Herrn betalade och lade en 50-öring till dricks. Det såg hans fru som gick tillbaka och tog pengen. Det blev ingen förtjänst för mor i huset.

Morfar
Morfar var banvakt och bodde i banvaktstugan vid Hester. Svens mamma hade 5 syskon. Banvaktstugor fanns på många ställen utefter stambanan. Närmast Boxholm var Löverhult, sedan Skyttebo, Herkhult och så Hester närmast smålandsgränsen. Svens morfar dog 1937.

Skolan
Sven hade nära till skolan eftersom han gick i Hester, grannhuset. Där fanns två skolsalar och lärarinnorna bodde på andra våningen. Hester var en så kallad B-skola där flera klasser undervisades i samma sal och av samma lärarinna. Det gick till exempel till så att när trean och fyran hade läxförhör så fick de andra ha läsning. I småskolan som hade den mindre salen fanns två klasser, och i storskolan fanns fyra. Lärare i småskolan var Agnes Spång och i storskolan Ingeborg Hjärtén.
Det var kallt på vintern och man eldade i kakelugnarna. Ibland fick barnen hjälpa till att bära upp ved till lärarinnornas lägenheter. En dag i veckan hade man ledigt (onsdag eller torsdag). Innan skolan i Hester byggdes fanns en liten skola i Kröcklekulla. När den nya skolan började bli färdig flyttade man in succesivt allt eftersom den blev klar. Skolan i Kröcklekulla lades ner 1912. Sven slutade skolan 1929, när han var 13 år.
Efter grundskolan började Sven på samrealskolan i Tranås där det fanns flera elever fån Boxholm. För att ta sig till skolan cyklade han till Sommens station där han fortsatte färden med tåg. 1933 tog han examen och därefter blev det ett års studier vid handelsskola i Linköping.

Ungdomen
Ungdomarna som bodde i området runt Hester startade en egen idrottsförening men någon idrottsplats hade man inte utan tävlingarna gick av stapeln på landsvägen söder om Hesters Gård. Där fanns inte plats till något fotbollsspel men man tävlade i löpning, längd- och höjdhopp. När det gällde löpning gick det bra med 60 meter då var banan rak men skulle man springa 100 meter svängde vägen. Vid 400 meter var det två nedförsbackar så det gick lätt men vid 800 blev det betydligt jobbigare, då man vände efter halva sträckan.
Sven minns också en bandymatch mot ett Boxholmslag som kallades Vårat gäng, vilket var ursprunget till Boxholms OK. Matchen gick på sjön Sommen vid Sjöstugan. Svens lag fick storstryk. Särskilt första perioden gick dåligt och de låg under med en massa mål. Efter en stunds paus då de ätit sin matsäck och vilat lite gick det lite bättre men stryk fick de. Motståndarna åkte spark till och från matchen. Sven lyssnade mycket på radion och han kommer ihåg att samma år vann Anders Ström Vasaloppet. Radion var en kristallmottagare med lurar. Det var väldigt omständligt om man skulle installera en vanlig radio. Det behövdes cirka 50 meter antenn som skulle spännas upp i träden.

Arbete
Sitt första arbete fick Sven på Brukskontoret som springpojke 1936. Det blev mest att sköta postutbärningen. Breven skulle hämtas på Posten som då låg på hörnan i Nordström och Petterssons fastighet, tidigt på morgonen. Tidigare hade posten varit i det hus som senare blev hotellannex. Posten öppnades sedan av en tjänsteman, utom de brev som var privata. Tjänstemannen hade också sin privata post adresserad till företaget. Eftersom posten hade öppet även på söndagarna och tjänstemännen ville ha den så fick sven jobba även då. För allt detta jobb fick Sven en lön på 60 kronor i månaden, men han fick hålla sig med egen cykel, naturligtvis en begagnad sådan. Det var dålig kvalitet på däcken och det blev med tiden många laglappar på dem.
En söndag när Sven var på den så kallade idrottsplatsen vid Hester så hörde han och hans kamrater något som prasslade i närheten men de tänkte inte mer på det. Men när Sven åka hem på sin cykel som han ställt i närheten var den borta. Stulen!
Han lånade telefonen i Hester och ringde till polis Asp i Boxholm och anmälde stölden men han fick aldrig tillbaka sin cykel.
Anställningen blev bara några månader då han snart fick rycka ut i det militära. Efter kriget blev Sven sekreterare åt disponent Jonas Hult, 1933-1953. Han fick nu användning för sina kunskaper i stenografi som han lärt sig på handelsskolan i Linköping.
Därefter arbetade han på brukskontoret som stålförsäljare och med annat kontorsarbete, till exempel skriva specifikationer (order till verkmästarna), skriva brev, räkna ut fakturor med mera. Hans närmaste chefer var först Bergling och sedan Åke Wass. Det var få anställda på kontoret och inga kvinnor. På 40-talet började man med telefonväxel och där blev det kvinnor anställda. Tidigare hade man haft linjeväljare, fem linjer hade man.
År 1941 började Sven resa som försäljare för Boxholms AB. Första resan gick till Huskvarna och Jönköping, sedan blev det längre resor. Företaget hade affärer i Skåne, Danmark och Norge men man sålde även till Östtyskland och Tjeckoslovakien. Man hade en helsingborgsfirma som representerade bolaget men Sven fick ändå åka till dessa länder ibland. Lancashirejärn levererades till England och Tyskland men denna tillverkning upphörde 1949. Det Sven sålde var mest kallvalsverkets produkter men även varmvalsat stål. Bruket levererade stångstål direkt till järnhandlarna som sedan sålde vidare till småfirmor, till exempel smeder. Helst sålde man direkt till förbrukaren.
Staten hade krav på bolaget att de skulle leverera till företag som tillverkade material för försvaret, till exempel Huskvarna.
Till stålet smältes skrot som ibland kunde innehålla militärt restmaterial, till exempel granater från Afrika och ökenkriget där. Skrotet skulle vara sorterat när det kom hit men mycket farligt material kom med ändå och detta lades i en grop som sedan sprängdes av militären.
Martinen eldades med stenkol. Under kriget blev det nästan helt stopp för de leveranserna. Man behövde licens på 1500 ton men fick bara 50 ton. Nu fick man försöka ordna annat bränsle och bland annat trä från gamla ladugårdar användes, detta tuggades till flis som sedan eldades. Även torv försökte man med men det gick åt nästan lika mycket energi till att torka torven som det gav. Efter kriget började man elda med olja men det var svårt att få tag i cisterner till oljan och eftersom man nu börjat med trätubtillverkning så prövade man att lagra olja i cisterner av trä och det lyckades bra. Trätubstillverkningen var ett norskt patent som man fått överta 1940.
Sven arbetade kvar som resande försäljare fram till pensionen.

Militärtjänstgöring
Han mönstrade i Minerva i början av 1936. De sa till honom att han skulle bli något slags reservbefäl, en längre utbildning, men det ville han inte. Som straff blev han skickad till skidlöparbataljonen I 19 i Boden. Sven trivdes bra och han slapp vänta så länge utan kunde rycka in redan till hösten 1936. En gång fick han åka hem och hälsa på. Det var över jul och nyår. Han slapp också att göra repmöten. Utbildningen var hård men i stort sett bra. De volontärer som värvat sig hade dock värre. Befälen var fruktansvärt hårda mot dem.

Kriget
I början av januari 1940 blev han inkallad första gången, det blev ett halvår då, sedan blev det tre månader varje år under kriget. Han var nu överförd till I4 i Linköping men de första tre beredskapsmånaderna fick han göra i Jämtön nära finska gränsen. Därefter skulle de åka hem men så kom invasionen av Danmark och Norge och det blev färd till Linköping för att byta utrustning och sedan fortsatt beredskap i Skåne i tre månader till. I Jämtön var förhållandena mycket primitiva. Logi hade man i en gammal skola och särskilt besvärligt hade trossen som skulle laga mat till manskapet under mycket svåra förhållanden. Man kokade mat, te och choklad på en rödglödgad järnspis och när de som låg i högre placerade slafar klagade på oset och ville vädra klagade de som låg i de nedre slafarna över att det drog kallt. Bästa maten tyckte Sven att ärtsoppa med pannkakor var, samt bruna bönor. Potatisen var frusen och sönderkokt. På sommaren var förhållandena för kocken bättre och så småningom fick man en barack att laga maten i.
Övriga beredskapsperioder gjorde Sven på många olika ställen, bland annat i Norrland, Värmland och Stockholm. Man hade ett skämtsamt uttryck: ”Se Sverige – res med I4!”
I Värmland var han förlagd till Töcksfors cirka en halv mil från norska gränsen och han fick jobba vid signaltroppen med radio och telekommunikationer samt på expeditionen och här såg man ibland flyktingar men Sven kom aldrig i direkt kontakt med dem.
Ibland blev det korta inkallelser på bara någon månad, bland annat i Linköping 1940, 1941 och 1942. Vintrarna under kriget var hemskt kalla. Minus 20 till 25 grader ständigt men utrustningen var bra med tjocka vita fårskinnspälsar och mössor. För transporter användes mest hästar på grund av drivmedelsbristen men även gengas användes. Under kriget var allt ransonerat utom strömming. Stora bytesobjekt var kaffe och cigaretter. Många familjer hade egna kaniner för köttets skull.

Fritiden
År 1937 gick Sven med i Boxholms Orienteringsklubb och där är han fortfarande medlem. På 40-talet var han fackligt aktiv i SIF där han varit med i styrelsen både som ordförande och sekreterare.
Han var också med i föreläsningsföreningen men den upphörde på 1960-talet på grund av att det inte längre fanns något intresse bland allmänheten. På senare år är det bruksmuseet som är det stora intresset.
Sjuk- och fattigvård
Provinsialläkaren var anställd av bruket. Sjuksköterska var syster My.
Ålderdomshemmet i Timmerö byggdes på 1930-talet. Innan dess fanns inget ålderdomshem i tätorten. Det fanns dock fattigstugor i Ekeby bland annat.

Övrigt
Bland affärsmännen i samhället var Valle Stenqvist en känd sådan. Förutom att han hade sin affär så åkte han land och ike runt på marknader, från Jokkmokk till Skåne.
Groggetorp var en ungkarlsbostad som låg mitt emot gamla affären vid bruket.
När en arbetare skulle gifta sig och ville ha bostad fick han gå till disponenten och fråga. Som arbetstagare och hyresgäst hos bruket hade man en del naturaförmåner som till exempel billig ved och mjölk. Varje månad gick brukets kassör till mejeriet för att dela ut mjölkpoletter. Ett visst antal för varje barn i familjen. Kassören var först Urban Forsberg och sedan Birger Plank. Ibland kunde det bli så bra för familjerna att det blev några ören tillbaka när man hämtade sin mjölk beroende på att även staten lämnade bidrag på mjölken. Mjölken hämtade man i egna plåtkrukor på mejeriet.
Luffare vandrade ofta utmed vägarna nä Sven var barn. De var oftast oförargliga. En gubbe hade flera rockar över varandra minns Sven.
Han minns också en trädgårdsmästare från Götevi som åkte till torget i Sommen och sålde sina grönsaker. Han hade en liten lastbilsliknande bil.
Andra som vandrade utmed vägarna var skärslipare och förtennare.

 Uppgifter från Sveriges Dödbok 1901-2009:

19160903-2113
Törnqvist, Sven Ingemar
Storgatan 30 D
590 11 Boxholm

Död 22/7 2010.
Folkbokförd i Boxholm, Boxholms kn (Östergötlands län, Östergötland).

Född 3/9 1916 i Ekeby (Östergötlands län, Östergötland).
Ogift man.

Anm:
Fastighet: Bredgård 1:154
--------------
Födelseförsamling i källan:
Ekeby (Östergötlands län)
Källor:
FK 13 / man91