Kapitel 2

KATARINA

 

 

Efter kaffet hade den värsta hettan gett med sig. Nu gick det att tänka på annat under arbetet. Medan Anders vid sin lie gick och tänkte på vackra flickor i allmänhet och kanske på Katarina i synnerhet hade hon i sin tur helt andra funderingar. I tanken färdades hon hem till föräldrarna borta i Hallen. Hur hade de det nu i värmen? Hennes far var ledbruten och sliten och modern hade varit mer eller mindre sängliggandes i åtskilliga år. Båda var de femtio fyllda och väl det. Syskonen flög ur boet när de kunde. Torpet kunde inte försörja dem alla. Nu bodde åtminstone två av syskonen hemma. Det var en tid sedan hon hade varit där, men senast var både Lars och äldsta systern Anna Maja hemma. Det var en lättnad för Katarina; då slapp hon göra så täta besök för att titta till föräldrarna. Hon hade varit här på Bollnäs i över åtta månader nu, och hon trivdes bra. Det var på många sätt och vis tryggare att tjäna på säterier och storgårdar än hos bönder och torpare. Husbondefolket hade det bra ställt och detta smittade väl av sig neråt också, tänkte hon. Värre då med småbönder som blängde ilsket om man åt lite för mycket av sillen eller drack lite för mycket av mjölken. Man åt väl inte ihjäl sig på Bollnäs heller, men man gick mätt från bordet. Det satte hon stort värde på.

Nå, därhemma gick det väl som det kunde och hon hade tjänst till Mikaeli allraminst, så varför oroa sig? Det var sommar, skördegillen stundade runt omkring i socknen och hon var alldeles nyligen tjugotvå år fyllda och frisk som en nötkärna. Och tänk om hon fick dansa med Anders... Brunögd och mörkhårig, ett leende som gjorde henne knäsvag.

Om kvällarna när de lagt sig brukade pigorna anförtro varandra vem de gick och tänkte på. Det var sällan det rörde sig om någon dräng på gården. Oftare var föremålen för deras intresse drängar och bondsöner från annat håll. Gräset är alltid grönare på andra sidan gärdesgården. En av flickorna hade blivit alldeles betuttad i en salpetersjudare från Åsbo socken - hon var inte ens säker på var han bodde - och en annan erkände att hon hade haft mycket verklighetstrogna drömmar om sig själv i armarna på en av drängarna på Skärlunda gästgiveri.

Katarina trodde hon var ensam om sina känslor för Anders tills lillpigan Maria högröd i ansiktet och med bara nästippen ovanför täcket stammade fram att det nog var Anders Andersson hon höll för att vara den lickste. Så var de två om sötbiten! Och kanske fler ändå. Det fanns pigor och bonddöttrar i hundratal om man räknade ihop alla som kunde tänkas besöka skördegillena, logdanserna och danserna i vägkorsen. Katarina suckade. Livet var en strid. Men fick man inte den man älskade fick man älska den man fick. Vem nu det skulle bli. Hon kände sig ful när hon jämförde sig med lillpigan. Där stod hon sig nog slätt om han fick välja, Anders...