Kapitel 13

BISTRA BESKED

 

 

Oktober kom med singlande löv och kalla kvällar och nätter. Tjänstetiden på Bollnäs var till ända för både Anders och Katarina. Anders hade varit förtegen om sin nya plats ända tills Katarina berättade att hon skulle börja tjäna hos nämndeman i Ugglebo. Först då lät Anders henne veta att han hade fått löfte att börja hos självaste baron Pfeiff på Stjärnesand.

Han nämnde inte med ett ord att uppgörelsen med baronen hade träffats redan på sommaren, ja, faktiskt den dag han hade stämt träff med Katarina utanför baronens säteri. För honom kändes det nödvändigt att de hamnade på olika platser. Kanske hon skulle bli lite mindre efterhängsen då.

 

Ugglebo låg långt upp i skogen, Stjärnesand precis vid sjön. Katarina hamnade längre bort från sina föräldrar, han kom närmare sina. Anders var nöjd med sin nya bostad, Katarina var bedrövad. Hade inte Anders låtit henne veta att han skulle söka plats åt samma håll som henne? Nu hävdade han att det hade varit kalla handen överallt. Ändå visste hon minst ett par ställen där de hade städslat tjänstehjon senare än vad nämndeman i Ugglebo hade gjort. Nu hamnade de ju alltför långt från varandra.

Katarina var missnöjd. Humöret sjönk i botten. Hon grät oftare, ibland till synes utan anledning. Ibland kände hon sig dödligt trött. Vad var det som höll på att hända med henne? Och hur skulle det gå med henne och Anders?

 

Platsbytet hade gjort Anders gott. Han slapp sällskapet i drängstugan på Bollnäs som han var utled på vid det här laget. Det verkade vara vettigare folk här på Stjärnesand. Drängstugan var dessutom större. Till närmaste sänggranne hade han drängen Petter, en stillsam och oförarglig person. Ingen gammeldräng som dygnet runt fånlog och frossade i fortplantningskonstens mysterier.

Här ville han bli länge! Baronen var en vänlig själ. Han visste redan att Anders var en förstklassig dräng, och Anders missade inte ett tillfälle att visa honom att det låg mycket sanning i detta omdöme. Han kunde det mesta som hörde lantbruket till. Slapp fråga befallningsmannen jämt och ständigt. Skötte sina åligganden exemplariskt. Nu när inga fruntimmer störde hans tankar gick det dessutom bättre än vanligt att arbeta. Det dröjde hela två veckor innan Katarina gjorde sitt första besök hos honom. Att söka upp henne hade han inte ens tänkt på.

 

De hade redan hunnit bli främlingar inför varandra. Efter bara två veckor! Men sanningen att säga så hade han ju redan under den sista tiden på Bollnäs undvikt henne så gott han kunde. Inte ens sänglaget drog som innan. Det, om något, borde vara ett tecken på att kärleken hade svalnat. Om det nu var kärlek han hade känt? Han visste det knappt.

Samtalet gick trögt där de satt på hans säng inne på drängstugan. Petter hade gått ut en sväng. De andra var och fiskade. Katarina tittade okynnigt på honom.

- Ska vi inte lägga oss ner, Anders?

 

Nej, det ska vi förbaske mig inte, tänkte han. Han hade på sätt och vis väntat på det här ögonblicket. Han skulle - här och nu - tala om för henne som det var. Att de nog inte var ämnade för varandra. Han hade räknat ut att hon då skulle fråga om det var någon annan, men det var det ju inte. Med lätt samvete kunde han säga att deras sommarromans hade gått ut sig.

- Va tänker du på, Anders? sa hon smeksamt.

 

Han kunde inte få ett ord över läpparna. Tänk om hon blev så till sig att hon gick raka vägen till prosten? Han kunde få gifta sig med henne vare sig han ville eller inte, det insåg han nu. Han hade ju faktiskt, som det hette, lägrat henne under löfte om äktenskap. Med både kroppen och sina enfaldiga löften hade han knutit henne intill sig! Men han måste ju göra ett försök att komma ur hennes grepp! Skedde det inte nu så var han fast. För alltid.

 

Han såg redan sig själv som fattigtorpare på Hallen med hennes utlevade föräldrar på undantag och en massa ungar kring benen. Var livet redan slut? Hur var det nu Hultberg brukade säga? "Efter söt klåda kommer sur sveda sa flickan - fick barn". Då var det väl svedan som kom nu, tänkte Anders dystert. Kunde det bli värre? Det kunde det.

 

- Ja ä mä barn, sa Katarina plötsligt.

En hård knytnäve på hakan hade inte kunna träffa mer oväntat och förödande!

Han blev alldeles kall. Hade han hört rätt? Hon skojade väl? Men sån´t kan man väl ändå inte skoja om?

Hon nickade som om hon hade läst hans tankar.

- Ja, ja ä mä barn.

 

Han försökte tänka, men det gick inte.

 

- Så nu får vi allt ge oss iväg te prosten å dä kvickt nog. Ja vill då inte stå mä magen i vädret i körka. Dä blir prat nog ändå bland dom som kan räkna på´t...

- Jovisst.... ja, jovisst, stammade Anders. Men hur...

- Va menar du?

- Ja, hur kan du va så säker?

- Ja ä säker. Räcker inte dä?

 

Tänkte hon snärja honom på det där urgamla viset? Han visste mer än en som hade lurats till altaret utan att det hade varit mer än luft i magen på fästmön. Nu gällde det att dra ut på det hela. Om hon verkligen var på det viset skulle det snart synas.

Nu såg han åter den där spjuveraktiga glansen i hennes ögon.

- Så nu ä dä redan gjort, viskade hon ömt. Ska vi inte...

Ja, varför inte? De lade sig ner i hans säng och drog fällen ordentligt över om det skulle komma någon oförhappandes.

De krånglade och bökade under fällen en bra stund. Men det ville sig inte. Lemmen lydde inte! Den slokade som ett gammalt konfirmationsminne trots att han tyckte han hade kommit i rätt stämning och allt. Och detta trots det allvarsamma läget.

 

- Va ä dä mä dej? frågade Katarina förvånat. Hon begrep sig tydligen inte på att det kunde bli så med karlar. Han hade ju aldrig betett sig på det viset med henne...

Han försökte hjälpa sig själv medan Katarina förvånad undrade vad han smusslade med. Inget verkade hjälpa. Det var som om känseln hade försvunnit.

Det gick åtskilliga minuter. Han svor för sig själv och svettades allt mer. Katarina låg beredd; henne var det inget fel på.

 

Han tog en paus. Suckade.

- Ja känner mej inte bra. Ä nog sjuk...

- Du verkar då inte särskilt sjuk, svarade hon. Lite irriterat, tyckte han det lät som.

Tystnad. Suckar.

 

- Du har väl aldri fått fransosen? frågade hon efter en lång stund.

- Fransosen? svarade han fåraktigt. Rösten gick upp i falsett.

 

Inte var det väl fransosen? Han hade hört farbror Hultberg berätta om knektar som hade skaffat sig fransosen efter tillfälliga bekantskaper ute i fält. Eller i storstaden... Fransosen slutade med döden! Han bleknade.

- I så fall har vi fått´en bägge två, konstaterade han med gryende panik i rösten.

- Dä ä Guds straff för dä vi har hållt på mä. Otidi´t sängelag.

 

Även hennes lust hade dämpats nu. De satte sig upp och rättade till klädseln under eftertänksam tystnad. Olyckan förde dem närmre varandra än Anders hade upplevt på länge. Gemenskap under yttre hot. Fransosen hade lagt sin kalla hand på dem.

- Du har hört va di har sagt... sa Katarina. Att fransosen följer på köttsligt umgänge. Att dä ä syndens lön.

- Nu låter du som prosten! sa Anders, men han skrattade inte.

 

- Å barnet föds mä fransosen, sa Katarina. Dä har syndens tecken redan från början. Å, Anders, va har vi gjort?

- Lugna dej! Vi vet ju inte om dä ä fransosen ja har. Ja kanske håller på å bli förkyld eller va som hälst...

- Män dä sätter sej väl inte i...

 

Det var som om deras värld hade rämnat. Det blev dags för Katarina att återvända hem till Ugglebo. Hastigt bröt hon upp. Anders lämnades ensam med sin ångest. Oron drev honom ut ur drängstugans kvalm och instängdhet. Han måste träffa någon han litade på och vågade fråga. Nu. Han drog på sig rocken och gick ut i oktoberkvällen. Med bestämda steg gick han mot sin fasters hem i Örbäcken.