Kapitel 36

VAKTHÅLLNING

Flera timmar gick utan att något egentligen hände. De nyfikna började bryta upp - kvar fanns snart bara gårdsfolket. Petter, den andre drängen, hade skickats att hämta fler pålitliga vaktkarlar. Baronen hade även bett honom att åka efter Hans Hultberg uppe i Örbäcken. Han visste sedan länge vilket förtroende Anders hade för sin farbror. Kanske kunde det påskynda erkännandet. För skyldig var Anders, det var baronen nu övertygad om.

Det skulle onekligen inte se så dumt ut om han kunde få sin dräng att krypa till korset innan han kallade på länsman. Därför avvaktade han lite med att göra det han kanske borde. Med rätt karlar som vakter var risken för att Anders skulle fly eller göra sig illa på något sätt försumbar. Han gav dem stränga förhållningsorder och detsamma fick Hultberg när han dök upp längre fram på kvällen. Baronen bytte några ord med honom om vad som kunde tänkas ha hänt. Hultberg såg plågad ut.

- Hur skulle den snälle pojken kunna...? Ja, ja sätter mej väl inne hos´en i alla fall. Så får vi se.

Pfeiff lämnade undervåningen, pratade lite med sin fru och satte sig sedan med bokföringen. Det fick vara hur det ville med Anders; gården måste skötas ändå, tänkte han. Men det var besynnerligt vad svårt det var att koncentrera sig på räkenskaperna. Och nu var det dessutom någon från Linköping som ville ha in uppgifter på hur många djur han hade... Han ertappade sig själv flera gånger med att sitta och undra hur det gick där nere.

Tre karlar höll vakt om man ville räkna dit Hultberg, som väl hade en något annorlunda roll i sammanhanget. Anders hade fallit in i tungsinne sedan farbrodern anlände. Dennes närvaro plågade honom till det yttersta. Knektens suckar pinade honom svårt. Hur hårt skulle inte han och mor Annika ta det om sanningen kom fram? Och hans stackars föräldrar? Och baronen? Baronen, som fortfarande verkade ha det största förtroende för honom. Annars hade väl länsman varit här för länge sedan...

På var sin sida hade han Jonas i Karlstorp - den hade han bjudit på brännvin! - och Petter i Dämshult. Stadiga pojkar. Vid ett av fönstren stod hans farbror och tittade ut över sjön. Fullmånen lyste över isen, som nu hade lagt sig över så gott som hela sjön. Lagt sig över Katarina...

Baronens dyrbara gustavianska klocka mätte ut timmarna. Varje hel och halvtimme slog den, och varje gång ryckte det till i dem alla fyra. Emellanåt gjordes försök att få Anders att berätta. Alla hade de gjort sitt; bevekat, hotat, antytt... Inget hade gett resultat. Baronen hade tittat in flera gånger och hört sig för. Sedan hade han återvänt till sin bokföring. Familjen hade lagt sig för länge sedan.

I köket satt pigorna uppe. Inte kunde de lägga sig när det var så mycket otäckt i görningen! Eva och Kajsa hade sovit dåligt hela veckan. Nu kände de inte ens hur trötta de var. De kände sig uppjagade och spända. När som helst kunde Anders bryta ihop därinne!

Anna var den mest spända av dem. Hon hörde inte riktigt ihop med de båda andra. Hade väl aldrig gjort det. Ändå satt hon här tillsammans med dem. Hon klarade inte av att vara ensam. Hon hade bitit på naglarna hela kvällen och nu var hon nere på nagelbanden och gnagde. Kajsa och Eva utbytte menande blickar. Inne i rummet slog klockan igen. Två slag.