Kapitel 35

NÄMNDEMAN NILSSON

- Vad säger Anders?

Baronen såg fundersam ut. Hade hon varit försvunnen i nästan en vecka?

- Ja, se´n i tisda´s... Den da´n ja hade fått beting å baron. Ho skulle te länsman för å... ja, baron vet ju: prata om å få målet nerlagt.

- Mm.

- Ja, te all lycka va ja ju inte i drängstuga den natta. Ja sov i köket efter kvällsmaten.

- Förbryllande, mumlade baronen. Han såg forskande på Anders. Karlen såg ju ut som vanligt! Konstigt att han kunde vara så lugn och samlad om nu hustrun varit försvunnen så länge.

- Å först nu anmäler han det för mej? Imorron ä de ju en hel vecka se´n!

- Jamen ja va i Skärlunda i går, bedyrade Anders. Ja va å frågade efter´na...

Det här dög inte! Han måste upp till gästgivaren och kontrollera uppgiften. Det var något som inte stämde.

- Spänn för! beordrade han Anders.

- Ska ja följa mä baron?

- Nä, du stannar här.

Utan att avslöja för Anders vart han skulle for Pfeiff ensam upp till Skärlunda. Efter att ha överlagt med gästgivaren och hans hustru beslöt han sig för att skicka efter nämndeman i Gökshult. Han var den rätte mannen att konsultera nu.

- Har ni också möjlighet å komma ner te mej?

Stina såg på Johan. Han nickade.

- Vi kommer så snart vi ä färdia här. Dä ska snart va gjort.

- Gott! sa baronen och gav sig hemåt.

Nämndeman Anders Nilsson från Gökshult befann sig på väg mot Stjärnesand i stort sett i samma ögonblick som han hade fått budet från Pfeiff. Det låg något rastlöst över hela hans person; han var handlingskraftig och driftig som få. Gården blomstrade sedan han tog över några år tidigare. Ursprunglingen kom han ifrån Rinna socken, men han hade verkligen etablerat sig i Malexander på kort tid.

Både som nämndeman, lantbrukare och människa i största allmänhet åtnjöt han ett stort förtroende hos grannar och bekanta. Sin vana trogen ryckte han nu omedelbart ut med flygande fanor. Hans bullersamma entre´ på Stjärnesand lyckades samla allt gårdsfolk redan innan han hade klivit ur vagnen. Han kastade vant hatten i sätet och rev fram sitt anteckningsblock ur fickan. Baronen kom fram och handhälsade.

- Allvarliga saker i görningen hörde jag!

- Jo... började baronen.

- Var har vi Anders Andersson? frågade Nilsson.

- Här!

- Utmärkt!

- Å hans hustru ä visst försvunnen? frågade han Anders rakt på sak.

- Ja, gu´nås... kved denne, ja har hört dä...

Nilsson frågade grundligt ut Anders om hustruns försvinnanden och hans egna göromål den aktuella dagen. Hela tiden antecknade han flitigt.

När han var klar med Anders stegade han raskt bort mot drängstugan och gick in. Hela den nyfikna skaran av drängar, pigor och grannar följde efter.

Efter mindre än en halv minut tittade nämndemannen ut i dörrhålet.

- Kan Anders komma in här...och baron, förstås!

De gick in. Nämndeman var i full färd med att undersöka eldstaden. En sönderslagen plunta krafsades fram ur askan.

- Va ä detta? frågade han Anders.

- E flaska...

- Ja, dä ser ja väl för fan! Men vems ä ho? Ä de hanses, kanske?

Anders mumlade något.

- Vasa? sa Nilsson högt.

- Dä ä e flaska ja fick å Katarina...

- När?

- Ja minns inte.

- Jaså.

Nämndeman gick över till att syna en kista som stod efter långväggen.

- Vems ä den här då?

- Min, sa Anders.

- Kan han öppna´na?

- Varför dä?

- Kan han öppna´na, sa ja!

Anders skakade på huvudet.

- Skit samma! Hämta kofoten i min vagn, nå´n!

Snart hade nämndemannen med sin vanliga effektivitet brutit upp kistan. Triumferande höll han upp en uppsättning kvinnokläder.

- Jo jo... här finns dä saker som kan få stjärnesandspigera te häradsrätten å dä fort nog! Va har Anders för förklaring te dä här? Har han tänkt klä ut sej? Nog har ja hört att han ä en fruntimmerskarl, men ja trodde då inte dä va i den meninga...ho, ho, ho!

I byrån bredvid kistan hade han också hittat en svart sjal. Hörde den ihop med de andra kläderna?

- Dä ä mi systers kläder, fick Anders fram efter lång tystnad.

- Vi får väl se, muttrade Nilsson. Vi behöver visst talas ve lite till, baron å ja å Anders... Vi går väl in?

Anna befann sig längst bak bland åskådarna.

- Han har säker ta´tt livet å henne, snyftade hon.

- Va menar du? frågade Eva.

- Ja... dä ä så underli´t alltihop. Dä ä bara å hoppas att ingen mer ä inblandad...

- Ja begiper inte va du pratar om.

Anna hulkade. Tårarna rann. Eva såg oförstående på henne. Konstig hade hon alltid tyckt att den människan var, men nu... Hade hon blivit alldeles från sina sinnen?

- Nu kommer gästgivar´n! ropade någon. Johan Andersson och hans Stina kom åkande från Skärlunda. Baronen skulle just gå och hälsa då Nilsson ropade åt honom att hejda sig.

- Låt mej sköta dä här. Dä ä vikti´t att dä går rätt te, si.

Nilsson hälsade partet välkomna och lovordade dem för att de tagit sig tid att åka ifrån. Snart hade han fört över samtalet till Katarinas kläder. Hur var hon klädd när hon lämnade Skärlunda? Hade hon med sig fler kläder? Hur såg de ut?

In i minsta detalj beskrev Stina både hur Katarina hade varit klädd och vilka kläder hon hade tagit med sig i det vita knytet.

- Utmärkt, utmärkt, mässade Nilsson. Han plockade triumferande fram kläderna som Anders påstått tillhörde hans syster.

- Där ä de ju! utbrast Stina. Var har han hittat dom?

Anders svettades trots den bitande kylan. Kallsvettades. Han kände sig som om han snart skulle svimma. Han måste vara samlad nu. Måste!

När de hade kommit in i huvudbyggnaden och baronen hade visat in dem i salongen lutade sig nämndemannen mot Anders där han satt.

- Ja du, Anders... Ja kan inte tänka mej annat än att dä har hänt di hustru nå´t rikti´t allvarli´t. Ja tror... Ja tror inte ho ä i livet längre.

- Va säger nämndeman? stötte Anders fram.

Nämndemannen iakttog honom noga då han fortsatte, långsamt och med tydlig röst:

- Ja tror att du vet mer än du vill låssas om, Anders. Ja tror till å mä att du har ta´tt livet å Katarina på någet vis. Å snart kommer ja å veta hur. Ä dä inte lika bra att du talar om för mej va du har gjort?

Ännu en gång fick Anders en av de frågor han länge hade väntat på att få. De var ju helt enkelt tvungna att komma. Hur var det nu Anna hade rått honom att säga? Det hade han naturligtvis glömt! Han kände paniken komma.

- Nä, nä! var allt han fick fram.

- Ja återkommer, sa Nilsson. Men om ja va baron skulle ja inte släppa honom där utan uppsikt en rö´ sekund!

- Ja ska ordna några karlar som håller vakt, sa Pfeiff.

- Gott, gott, sa Nilsson. Ja såg Petter i Dämshult här utanför. Ja ska be honom komma in. Ja måste hem nu, men ja återkommer om ja skulle behövs. Han lär nog erkänna om han har gjort henne någet. Vänta bara, baron...

Nämndemannen tackade för sig. Baronen och Anders var ensamma i salongen. I fönstret kunde de se hur Nilson ansattes av de nyfikna utanför. Anna var bland de främsta och med henne Eva och Kajsa.

Flera hade tydligen samlats därute nu; nyheten om misstankarna mot Anders för att ligga bakom sin hustrus gåtfulla försvinnande hade spridit sig som ringar på vattnet.

Baronen satte sig mitt emot Anders. Han sa inget utan verkade studera honom noggrannt. Anders tänkte på nämndemannens påstående nyss. Men han mindes också att denne hade sagt "om han hade gjort henne nå´t". Detta "om" tydde på att nämndemannen inte var så säker som han verkade. Och Anna hade ju intalat honom om att inget erkänna. "De har inga bevis" hade hon sagt. Han kände sig lite lättare till mods nu när nämndemannen hade lämnat Stjärnesand.