Kapitel 12

SOMMARKVÄLLAR

 

 

Resten av sommaren var den lyckligaste tid Katarina någonsin hade upplevt. Ja, hon hade inte kunnat föreställa sig att livet kunde vara så underbart. Arbetet gick som en dans om dagarna, och kvällarna var hennes. Hennes och Anders. De var på danser tillsammans, de var ute och gick tillsammans och precis som Anders hade sagt: det där andra, det som de hade sig emellan, det blev faktiskt bara bättre och bättre. Både före, under och efter. Nu kunde hon än bättre förstå varför andra hade så brått att gifta sig. Det var inte utan att hon skulle vilja ha det så. Redan nu.

 

Anders hade bestämt sig för att hjälpa Katarina av med rädslan för sjön och för båtarna. Var och varannan kväll tog han med henne ut i ett av gårdens skepp. Ibland för att fiska, ibland bara för att ro en tur i sjön. Några gånger gjorde de strandhugg på någon ö och hade matsäck med sig.

 

Han lärde henne att ro. Först gick det bara runt, runt, men efter lite övning kunde hon snart ro som vem som helst.

- Du styr ju skeppet som en hel karl! berömde Anders där han satt på akterbrädan och kisade mot kvällssolen. Katarina sög i sig av berömmet och slet i årorna.

- Ska vi ro åt Döraberget? skrattade hon.

 

Vad fanns det nu att vara rädd för? Med Anders kände hon sig trygg.

Simma ville hon dock inte. Hon följde gärna med honom när han badade, men hon höll sig vid stenarna på stranden. Han lovade att hålla hårt i henne om hon bara försökte, men det var stört omöjligt.

- Dä kommer nog dä mä, tröstade Anders. Inte tar Näcken så söta flicker som dej!

Men Katarina satt bra där hon satt.

Katarina hade ett par gånger föreslagit att Anders kunde följa med henne och hälsa på föräldrarna borta i Hallen. Anders hade svarat glidande på frågan båda gångerna. Ändå hade de ju kunnat hälsa på hans föräldrar på vägen utan att det blev alltför lång omväg? Varför ville han inte det?

 

Anders föräldrar var torparfolk och bodde i Älgaberget som låg i Malexander, om än åt Ekebyhållet. När Anders hälsade på dem for han med skepp, eftersom det gick snabbare över sjön.

Nu var det inte så ofta han var hemma hos dem. Däremot gick han på ganska täta visiter hos sin faster Annika i Örbäcken och hennes make, knekten Hultberg. Men inte heller dit hade han tagit med sig Katarina.

En sen augustikväll kunde hon inte låta bli att fråga:

- Skäms du för mej? Varför kan vi aldri gå bort bägge två? Å varför vill du inte mä te Halla?

 

Anders teg och såg ut att fundera.

- Dä ä väl inga brådska mä dä. Vi har ju vårat uppgjort. Dä kan va logom te lysninga...

- Te lysninga? Katarina spratt till. Menar du att vi ska ta ut lysning snart?

 

Anders våndades. Han kände snaran dras åt. Det där med lysning och giftermål hade han skjutit framför sig. Inte velat ta upp ens. Visst var det hög tid - de hade rätta åldern inne - men var det verkligen Katarina han hade tänkt sig som sin äkta hustru? Hon hade ju alla möjliga fördelar, men... Det var som om något höll emot. Han kände sig väl helt enkelt inte mogen för giftermål.

Han förbannade sin snabba trut. Rätt vad det var satt de väl hos prosten och pratade bröllop. Hur skulle han kunna hålla grytan puttrande utan att göra slag i saken?

 

Katarina grep tag i halmstrået han hade gett henne.

- Vi kanske skulle tinga ti´ hos prosten? När vi ä på gusstjänst näste gång?

- Kanske dä, muttrade Anders och bytte samtalsämne.