Kapitel 22

PRESS

Anna blev naturligtvis mycket lättad när hon fick ta del av Katarinas godtrogenhet. Kunde det hela ha avlöpt på ett bättre sätt? Knappast. Nu hade hon Anders för sig själv. Nästan. Om han nu bara också kunde ge den andra korgen på riktigt. Gå och prata med prosten. Tala om att han hade ångrat sig. Det svåraste var ju redan gjort...

- Nu skiter vi i henne ett tag, sa Anders. Du begriper väl att ja måste ta´t mä henne innan ja går te prosten.

- Du gör hur du vill, sa Anna. Bara det blir gjort nå´n gång. Tänk när vi blir gifta, du...

Hon nafsade honom i örsnibben. Spann som en katt.

Anders hade verkligen hoppats att Anna nu skulle nöja sig för en tid. Han vågade inte skynda på för mycket med Katarina. Det hela måste avvecklas en liten bit i taget. Han fick inte väcka misstänksamhet eller ilska hos sin trolovade. Det var ju ändå det de var fortfarande: trolovade. Hur var det farbror Hultberg hade sagt en gång? "En försmådd kvinna är det farligaste som finns". Han hade då aldrig kommit på sin farbror med att ha fel förut. Kanske skulle han gå och be honom om råd innan han gick vidare?

Men Anna var envis nu. Inte en gång träffades de utan att hon tog upp frågan på nytt: Skulle han upp till Ugglebo och säga henne som det var? Det fick hon väl tåla? Begrep hon inte att han hade tappat lusten?

- Ho tror att ja är gla´ i´na än, bedyrade Anders.

- Asch! Sån´t känner väl ett kvinnfolk! Gör slut på´t!

En kväll kom så orden som ingen ung man kan stå emot. Orden som tvingade fram handling:

- Du ä väl inte feg, Anders lille?

Dagen efter gick han till baron och sa som det var. Kunde hans högtärade husbonde möjligen hjälpa honom ur klämman?

Löjtnanten Högvälborne Herr Baron Gotthard Teodor Pfeiff på Stjärnesand var en aktad man. Han var dessutom högst mänsklig och förstående, det visste Anders. Nu, om någonsin, skulle han dra nytta av det anseende han hade byggt upp. Baronen höll honom för en första klassens dräng. Skulle då inte en god husbonde hjälpa sin lickste dräng ur bekymmer och orättvisor?

- Ja ä offer för olycklia omständigheter, klagade han för baronen. Ja har aldri´ velat ha´na. Ho har ansatt mej å de gruvligaste...

Baronen smålog. Småfolkets äventyr roade honom. Dessutom måste han hålla med Anders: visst hade han husbondeansvar!

- Jag följer med Anders till Ugglebo. De ska säkert gå bra att tala flickan tillrätta. Kör han fram vagnen så åker vi dit!