Kapitel 23

SAMMANBROTT

Runt matbordet i Ugglebos storstuga satt de nu: baronen, Anders, Katarina, nämndeman Svensson och dennes hustru, Maria.

Nämndemans Maria anade vad det hela skulle komma att handla om. Några dagar tidigare hade Katarina anförtrott henne att det var ett missfall som låg bakom hennes sjukdom. Men vad hade baronen med det att skaffa? Snart nog skulle hon få veta. Baronen tömde sin kaffekopp och tog till orda.

- Anders här säger att han vill bryta trolovningen mä Katarina.

Tydligare kunde det inte gärna sägas. Katarina bleknade. Hon hade trott att det var deras förestående bröllop besöket skulle handla om. Kanske en tjänst åt henne på Stjärnesand... Hon struntade i titlar och ställning och avbröt bryskt baronen.

- Va menar han? Skulle... Säj att dä inte ä sant, Anders!

Anders satt knäpp tyst och iakttog sina knäppta händer på bordsskivan. Han rullade tummar i nervositet och försagdhet. Nu var det sagt. Det kunde inte göras osagt.

Katarina brast i häftig gråt. Hennes matmor rördes av hennes situation och upprördes av baronens sätt att lägga fram det hela på. Riktigt ursinnig blev hon på Anders ryggradslösa uppförande. Skicka sin husbonde till att fria av! Hon samlade sig till angrepp; Katarinas sak hade blivit hennes.

- Nä nu jädrar! (Nämndemannen höjde förvånat ögonbrynen och stirrade på hustrun.)

- Va menar han, Anders Andersson, mä å först göra människan mä barn å se´n när ho förlorar´t bryta trolovninga? Ä han rent förbannad? Så behandlar han inte Katarina... å ingen annan heller! Nu ska han te altaret vare sej han vill eller inte!

Nämndemannen såg förvånat på Katarina.

- Har du fått missfall, Katarina? Varför har du inget sagt te mej?

Katarina storgrät. Rätt som det var ställde hon sig upp så pallen hon suttit på vräktes bakåt, ut på köksgolvet så det small. Med höjd arm pekade hon på Anders. Fingret darrade av hennes oförlösta ilska och skam.

- Du rådde mej mä barn! Du förgiftade mej så ja förlora´t! Å nu ska du säga upp trolovninga! Nä, te tinget ska du, din sakramentskade...

Hon dråsade ihop på golvet och skrek rakt ut av förorättelse. Anders blev alldeles kall. Han såg vädjande på baronen som för att söka hjälp. Denne såg i sin tur på nämndemannen, som nu såg riktigt fundersam ut.

När Katarina hade lugnat sig en aning rullades historien upp. Anders satt och mumlade för sig själv hela tiden som för att övertyga sig själv:

- De ä inte sant, de ä inte sant.

Ingen hörde på honom. Katarina korsförhördes av baronen och Anders Svensson om hennes besök i drängstugan och missfallet ute i snön. När asken med russinen fördes på tal vaknade Anders till från sina besvärjelser:

- Asken finns här i Ugglebo! Hämta´n, Katarina!

Katarina gick genast efter asken. Anders höll upp den, triumferande.

- Här finns inget gift! Lukta... Smaka... Dä ä prima konfekt från Skänninge! Ja köpte´n när baron å ja va där!

Pfeiff nickade. Förvisso var det så. Nämndeman slet till sig asken och stoppade den i sin rockficka.

- Dä här får di reda ut i Hogsta´. Otidi´t sängelag å framkallande av missfödsel! Dä blir kyrkplikt å... fan vet om dä inte blir fästning för dej, Anders...

Han arbetade upp sig till än större ilska. Ansiktsfärgen skiftade i rött och nävarna var hårt knutna. Han röt åt Katarina:

- Och du, horkona, packar och drar din kos ögnablickligen! Ut ur mitt hus!

Hustrun Maria vågade inte gå emot nämndemannen, som kokade av ilska. Även baronen teg avvaktande. Anders blundade av smärta. Kunde det ha gått sämre än så här? Varför hade han inte skött det här på sitt vis? Vad skulle baronen tycka nu?

Det blev ett snöpligt avtåg för baronen och Anders. Hela Ugglebo var som upp och nervänt; Maria hjälpte den storgråtande Katarina att packa. Nämndemannen hade låst in sig på sin kammare för att författa en anmälan till länsman Nelson.

Drängen Anders, som just kommit hem från ett ärende i Malexander stirrade uttryckslöst på scenen: Vad i all världen hade hänt?