Kapitel 27

BONDBRÖLLOP

Ingen som bevistade bröllopet och ingenting visste i förväg om de unga tu skulle kunnat föreställa sig att brudgummen mer eller mindre med våld hade tvingats äkta sin brud. Kyrkbröllop med prosten själv som vigselförrättare och med en rejäl kyss framme vid altaret när väl ringarna hade växlats. Äkta guld, betalat av baronen på Stjärnesand.

Bådas släkt hade mangrant mött upp. Det var ett storbondebröllop för torparungdomar. Bådas mödrar grät en skvätt och allt var som det skulle. Katarina strålade av glädje; nämndeman hade skaffat henne plats på närmare håll i väntan på att Anders och hon skulle kunna flytta ihop. Redan påföljande måndag skulle hon få börja tjäna hos gästgivare Johan Andersson i Skärlunda, bara en kvarts timmas gångväg från Stjärnesand.

Anders såg samlad ut. En rejäl omgång brännvin innan han gav sig iväg till kyrkan hade gjort sin avsedda verkan. Hela spektaklet var overkligt; inte bara för det lätta rus han hade försatt sig i. Alla verkade glada utom han själv. Men: som man bäddar får man ock ligga, som Hultberg sagt en gång. Och sina vana trogen hade han tillfogat ytterligare ett par tankespråk, varav Anders särskilt lade det ena på minnet: "För sent, för sent" sa länsman när han stängde finkan...

Som man bäddar får man ligga, ja... Han hade skjutit tanken på bröllopsnatten framför sig. Spela liknöjd här i kyrkan gick väl bra, men hur skulle det kännas då de intog den äkta sängen? Och han skulle krypa på... Det skulle kännas som om Anna stod och tittade bredvid sängen. Det kändes redan som om det var hor han skulle begå denna kväll. Hor mot Anna, hans rätta kvinna. Hans älskade som inte Katarina hade en aning om. Hur skulle det gå den dagen han och Katarina skulle flytta ihop? Än så länge var de åtskiljda om än bara av en knapp halvtimmes gångväg. Men hur skulle han komma åt att träffa Anna sedan? Och ännu värre: Kunde Anna hålla sig ifrån att söka upp Katarina och säga som det var?

Från kyrkbacken bar det av till Stjärnesand i baronens paradvagn. Katarina vinkade under glädjetårar till folket som snart skulle komma efter i sina åkdon. Vem ville försitta chansen att fira bröllop hos baronen? Petter som satt vid tömmarna suckade innan han smackade igång fyrspannet. Halva natten hade han hört Anders snyfta i sin säng. Det kunde aldrig vara ett bra tecken inför ett livslångt äktenskap.