Kapitel 24

VÄNTAN

 

 

När det åter vårades i Malexander socken hade mycket förändrats för både Anders och Katarina. Han fick nu finna sig i att folk tisslade och tasslade bakom ryggen på honom. Hans försök till fosterfördrivning kom på allas läppar.

Katarina fick efter en tids påtvingad ledighet tag på en ny plats. Hon började tjäna på Rönäs gård på andra sidan sjön, långt borta på Asby udde. Hon visste inte om hon skulle orka visa sig i Malexander efter vad som hade hänt. Ena dagen på väg att gifta sig - nästa dag ett bespottat luder. Från ärbar till fallen kvinna över en natt!

Nere i Asby var hon inte känd, här kunde hon sköta sitt arbete och i gengäld få mat och husrum. Hon hade svårt att tänka sig att hon någonsin skulle kunna få en plats i Malexander efter det som hade hänt.

 

Anna och Anders fick allt färre möjligheter att smyga sig undan på tu man hand. Baronens tidigare förtroende för sin dräng hade avtagit en hel del. Det var slut på beting och frihet för hans del. Om Anders och Annas förhållande visste baronen emellertid ingenting, och det var deras smala lycka. Hade det blivit känt hade minst en av dem - säkert Anders - fått söka sig en ny plats.

 

Sommaren och hösten 1823 passerade och det mesta återgick till det vanliga. Nya ämnen för skvaller och spekulationer dök upp, och Anders kunde snart konstatera att intresset för hans person avtog något.

Det var bra mellan honom och Anna. Visst kom de ihop sig ibland, men det var aldrig fråga om några stora gräl. Han hade en gång för alla visat vem han tyckte om, ansåg Anna. Vad mer kunde hon begära? Om bara höstetinget i Hogstad vore undanstökat! Hon undrade mycket över hur Anders skulle straffas om han nu ens kunde straffas. Konfektasken var inget bevis. Han hade bara att neka, och det påminde hon honom ständigt om.

 

- Men om dä blir edgång? invände han. Inte kan ja gå eden på´t?

- Visst kan du dä.

Han skakade på huvudet. Fruktade hon inte Gud och vad som heligt var?

 

Anna förvånade honom. Kanske var det hennes gåtfulla sidor som hade förtrollat honom? Hon var olik andra kvinnfolk. Oblyg, ibland hård, stark i sinnet och envis. Krävande och pådrivande i sänghalmen. När andra låg så gott som stilla och tog emot var Anna i stället steget före. Hela tiden. Hon hade gjort saker med honom som han aldrig kunnat tänka sig existerade, än mindre trott sig kunna vara med om. Var hade hon lärt sig allt? Vem hade lärt henne det? Han både plågades och eggades vid tanken.

Dagarna kröp fram där han gick och väntade på kallelsen till häradstinget. Han hade varit där förut, så han visste en hel del om hur det kunde gå till. Dessvärre visste han också mer än väl hur svårt det var att stå emot åklagare och häradshövding. Han hade sett kaxiga storbönder krympa till försagda ynglingar. Han hade lyssnat till skrävlet innan och bortförklaringarna efter. Vid tinget brukade sanningen komma fram. Det var den han fruktade.

 

En tisdag i oktober kom beskedet: Anders hade tillsammans med Katarina, baronen, nämndeman Svensson och hans dräng Anders blivit kallade att den tjugofjärde i samma månad inställa sig i Hogstad enligt stämning av kronolänsman Anders Nelson.

Anders tänkte. Det måste ju vara nu på fredag! Baronen, som läst upp meddelandet för honom nickade instämmande. Fjärdingsmannen som lämnat delgivningen tackade för sig och klev i skeppet som skulle föra honom till Katarina på andra sidan sjön.

 

Samma kväll ertappade pigorna Eva och Kajsa en storgråtande Anna inne i pigkammaren. Hon låg med huvudet nertryckt i kudden och hulkade uppgivet.

 

- Hur ä dä fatt? frågade Kajsa.

Anna ryckte till. Hon hade trott sig vara helt ensam i huvudbyggnaden.

- Va ä du lessen för? frågade Eva.

Anna torkade blixtsnabbt tårarna ur ansiktet. Rödögd kom hon på fötter.

- Ja vart så rädd när fjärsman kom... Ja trodde dä hade hänt far nå´t!

 

Eva och Kajsa växlade blickar.

- Nå, dä va ju skönt för dej att dä inte va honom dä gällde, konstaterade Eva.

- Ja, snyftade Anna, ja ä alldeles te mej av lättnad...

 

När de gick ut ur kammaren för att äta kvällsmat blinkade Eva åt Kajsa och viskade:

- Som om vi inte visste...

 

Stämningen var tryckt vid matbordet. Anders satt bara och petade i maten. Anna kom inte ens och åt. När pigorna kom tillbaka till kammaren satt hon fortfarande på sin säng. Rödgråten och sliten. Det började bli för mycket för henne med all väntan, osäkerhet och spänning.

 

Så kom då dagen när det var dags att fara till häradsrätten. Anders selade hästarna och gjorde klart skjutsen. Nämndemannen och hans dräng hade redan kommit från Ugglebo. De skulle alla åka i baronens vagn. Hur Katarina tog sig till tinget visste de inte.

Inne i pigkammaren brast Anna åter i gråt. Eva suckade.

- Vi vet nog va som fattas dej. Tror du inte vi har varsnat hur dä ä ställt mellan dej å Anders?

- Jaaa... pep Anna, å nu ser ja´n kanske aldri mer... Å ja har inte ens ta´tt ordentli´t avsked av´en!

- Dä ä klart han kommer tebaks, sa Kajsa. Fast... ä han skyldi´ så tar dä kanske sin ti´. Dä gör dä nog.

- Får en hälsa på i fängelset? tjöt Anna. Får en dä, Eva?

- Ja inte vet ja.

- Dä får en nog, försökte Kajsa trösta. Vinka nu, Anna, för nu åker de!

 

Med den åtalade själv vid tömmarna körde tingsfararna ut genom grinden och ut på landsvägen. Anders vände sig om för att se om Anna stod i pigkammarfönstret. Det gjorde hon inte. Hon låg på sängen och grät.