Kapitel 25

TILL TINGS

Höstetinget i Göstrings häradsrätt gick på första dagen. Som punkt nio skulle målet mellan länsman Nelson, åklagare och Anders Andersson och Katarina Andersdotter, anklagade klaras av. De stränga nämndemännen granskade strängt Anders och Katarina medan de förhördes av häradshövdingen. Katarina fick börja och hon berättade om hur hon hade lägrats av Anders mot äktenskapslöfte och hur hon sannolikt hade blivit förgiftad av sin tillkommande.

- Hur såg smulorna ut i konfektasken? frågade häradshövdingen.

- Som... Som sönderstött vitt glas.

- Var det inte vanligt socker?

- Nä. Dä va beskt. Ofantli´t beskt.

Katarina utfrågades vidare om själva missfallet och därefter om Anders sjukbesök hos henne i Ugglebo. Nu förstod hon allt varför han hade velat få henne att tiga om det inträffade!

Häradshövdingen nickade.

- Var där ingen mer än hon och Anders Andersson i drängstugan den natten?

Katarina tänkte efter. Jovisst! Johannes sjudaredrängen förstås och så en till.... Men hon hade aldri tagit reda på vem det var.

- Salpettersjudar´n Hagman, fyllde Anders i och fick sig omedelbart en skarp tillrättavisning av häradshövdingen.

- Här väntar man tills man ä tillfrågad!

Jaså Hagman? Det var ju en släkting till Katarina. Var han på Stjärnesand då...

- Sov de? frågade häradshövdingen.

- Ja vet inte om de sov eller va vakna. Mest sov de nog...

Åklagaren begärde ordet.

- Ja begär vittnesförhör med di bägge som var i stugan den natten, sa Nelson.

- Vi återkommer till det, sa häradshövdingen.

Efter avlagd ed förhördes nämndeman Anders Svensson i Ugglebo och hans dräng Anders Persson. Nämndemannen medgav lätt generad att han inte hade lagt märke till Katarinas havande tillstånd. I övrigt gav både han och hans dräng likstämmiga uppgifter om hur Katarina hade forslats hem och om Anders sjukbesök då han hade med sig konfekten.

Utan ed förhördes baronen om sin roll i det hela. Hans vittnesmål bekräftade de andras uppgifter. Länsman Nelson begärde åter ordet och yrkade på uppskov. Han behövde kalla fler vittnen för att kunna bringa full bevisning i målet. Nämnden biföll hans begäran och målet sköts upp till nästa års vinterting som skulle hållas under det första kvartalet.

Målet klubbades av och malexanderborna bröt upp. Katarina, som inte hade hemfärden ordnad, bjöds av baronen att åka med tillbaka till Stjärnesand.

- Se´n håller ja med skepp å en roddare till Rönäs, log han. Katarina neg djupt till tack.

Trots den ansträngande rannsakningen och den ovisshet som fortfarande präglade målet var stämningen under hemfärden ganska god. Baronen underhöll med berättelser från sin militära bana vid Göta garde och Sörmlands regemente. Han berättade också om sin far som deltagit i Pommerska kriget och om sin farfar som varit med i Norge då den store kung Karl stupade.

De färdades genom Åsbo socken, längs med den fagra, lätt böljande åsbodalen. Lika vacker oavsett årstid. Vid Björke gästgiveri höll baronen in för kafferast.

Under kaffet diskuterade man rättegången och det inträffade. Anders och Katarina - som samtalet handlade om - satt tyst i varsitt hörn och hörde på. Ingen av dem hade något att säga, och Katarina skämdes fortfarande så inför sin förre husbonde att hon helst inte såg åt hans håll ens.

- Vore det inte lika bra att de gifte sej ändå? sa baronen.

- Det vore ju det ärligaste sättet... Om Anders ville gottgöra vad han har ställt till, sa nämndemannen. Eller hur, Katarina? sa han och vände sig till Katarina som satt och rörde energiskt i sitt kaffe.

- Ett löfte ä ett löfte, sa Katarina truligt.

Anders slöt ögonen och kved för sig själv. Hade hon inte gett upp än? Vad hade han gjort för att förtjäna detta? Han var emellertid inte i den positionen att han kunde yttra sig. Inte i det här sällskapet...

Samtalet övergick i regelrätta förhandlingar. Baronen verkade sammankoppla sitt eget anseende med Anders förlorade heder. Kunde denna återupprättas?

- Karl´n måste göra rätt för sig! dundrade baronen militäriskt med en stämma som fick kaffet att krusa sig på ytan i deras öronkoppar. Ja håller bröllop! De blir i kyrkan å med kaffe å brännvin på Stärnesand!

- Ja ska tala mä häradshövdingen å Nelson, sa nämndemannen. Gifter de sej kanske målet kan avskrivas... eller kan det inskränka sej till lite kyrkoplikt. Stå på pallen har ju ingen dött av!

Nämndeman Svensson log. Även han kände en koppling mellan sitt och sin forna pigas anseende. Kunde han vända den här otrevliga historien till en solskenshistoria med lyckligt slut vore det onekligen en fjäder i hatten!

- Va säjer du, Katarina? log han.

- Ja har aldri velat annat, sa Katarina. Inte trivs ja nere i Rönäs heller.

Anders tillfrågades inte ens. Baronen gav honom ett par ögonkast som omintetgjorde hans möjligheter att invända sig. Han var så gott som bortgift mot sin vilja utan att ens ha fått ordet... Hur skulle Anna ta det här? Vore det inte lindrigare med fästning när allt kom omkring? Han mindes vad Hultberg hade sagt om försmådda kvinnor. Katarina skulle göra hans liv till en enda golgatavandring, det var han helt på det klara med. Han var i ett fruktansvärt underläge mot henne nu.

Färden gick vidare med två mycket nöjda herrar i vagnen. Även nämndemans dräng verkade glad för Katarinas skull medan hon själv inte gav uttryck för någon sinnesstämning alls. Anders stirrade med tom blick på omgivningarna där han satt. Helt tillintetgjord.