Kapitel 21

VISIT

Två söndagar gick utan att Katarina dök upp till gudstjänsten. På hemvägen från kyrkan den nionde februari bestämde Anders och Anna att Anders skulle göra ett besök i Ugglebo redan nästa dag. Ingen av dem orkade sväva i osäkerhet längre. Inte hade Anders kommit sig för att fråga nämndeman Svensson hur det var med hans piga - tvärtom undvek han att komma i närheten av folket från Ugglebo. Han hade smugit in i kyrkan efter att de hade bänkat sig och när gudstjänsten var slut dröjde han kvar tills de hade lämnat sina platser och gått ut.

Måndagen gick utomordentligt långsamt. Anders lyckades förhandla till sig ett beting av baronen, men ändå kom han inte iväg förrän efter skymningen. Det var riktigt kallt ute. Han mötte inte en enda människa på vägen upp till Ugglebo.

Han tyckte att nämndemannen hade sett forskande på honom när han släpptes in i mangårdsbyggningen. Han försökte själv att spela så ovetande som det bara gick. Ingen svår uppgift förresten; han hade ju i själva verket ingen aning om hur det var med Katarina.

Nämndeman knackade på dörren till pigkammaren. En svag röst hördes där inifrån:

- Ja?

- Gå in du, Anders, sa nämndeman och återgick till köksbordet och sin kvällsmåltid. Katarinas matmor nickade vänligt åt Anders håll.

Inne i sängen under ett tjockt stickat täcke låg Katarina. Han blev stående i dörren. Hon reste sig inte upp och gick honom till mötes, vilket nog var vad han hade hoppats på. Ingen av dem kom sig för med att inleda samtalet. Till slut vågade han sig dock över golvet. Han satte sig vid fotändan av hennes säng.

- Ja har inte kunnat komma ifrån, urskuldrade han sig. Ja har inte sett dej i kyrka heller... Har du inte vart bra?

Hon såg honom allvarsamt rakt in i ögonen. Han kände sig genast mycket illa till mods. Anade hon något?

- Ja har vart dåli´, sa hon efter en lång stunds tystnad. Vi... vårat barn...

- Ja?

Anders höll andan.

Katarina suckade tungt.

- Ja måste ha ta´tt ut mej alldeles. Ja fick missfall den där natta när ja gick ifrån dej sist.

Anders fick anstränga sig för att inte sucka högt av den oerhörda lättnad han kände. Hon verkade inte alls koppla ihop det skedda med vad hon hade ätit innan hon gick. Hon trodde honom visst bara om gott? Om hon bara visste... Mitt i sitt inre glädjejubel kände han skam. Skam över att vara så älskad av någon han inte höll av det allra minsta längre. Hon litade på honom! Det här var väl ändå för bra för att vara sant... Vägen ut ur trolovningen låg nu öppen!

- Vi får nog skjuta på bröllopet, sa hon. Ja har inte vart kry se´n dess, å dä verkar ta ti´. Ja to´ mej inte ur sänga på flera da´r efter att ja hade kommit hem. Anders hämta´ mej från ett ställe på vägen.

- Va?

- Ja orkade inte hem hit. De fick skicka efter Anders. Ja vet knappt om´et...

Nu skulle han spela upp sin väl inövade föreställning var det tänkt. Han plockade fram sin lilla ask ur fickan. Anna hade rengjort den noga redan dagen efter att han bjudit Katarina ur den sist.

- Ja tog mä mej lite konfekter.

Katarina log svagt och tittade på honom ömt med blanka ögon:

- Du ä allt bra snäll ve mej, Anders...

Hon öppnade asken. Den var till brädden fylld med sockrade russin. Hon tog genast ett.

- Konsti´t... sa hon. Va söta de är.

- Javisst. Dä ä klart.

Han iakttog henne spänt. Hon stängde asken och la den under kudden.

- Lägg dej ner brevé mej.

Kunde han annat än lyda? Han drog av sig stövlarna och kröp ner under hennes täcke. Hon drog honom intill sig. Strök honom över det bruna håret. Såg in i hans ögon med sina blanka...

Hundögon, tänkte Anders. Som en ledsen hund. Så borde nog han se ut, egentligen. Som en hund som hade pissat inne. Det var ingen vacker roll han spelade denna kväll.

Hennes ömhet plågade honom mer än någonsin. Han ville henne inget illa. Inte det minsta. Han ville bara bli fri från henne. Han ville springa därifrån och aldrig se henne mer. Han ville springa hela vägen ända till Stjärnesands pigkammare, kasta sig om halsen på Anna och fria till henne meddetsamma. Och hon skulle svara ja!

Men nu fick han ta det varligt. Spela den här föreställningen till slut. Det gällde att avveckla det här vackert och stilla nu. Utan gråt och skrik och scener.

- Tror du nämndeman vet va som fattades dej? frågade han.

- Nä. I alla fall har ja inget sagt. Å sjuk kan´en ju bli.

- Å ingen har vetat att du va rådd mä barn?

- Inte va ja vet. En kan ju inte precis fråga när en inget har sagt...

Han tänkte en stund.

- Vi måste lova varandra å inget säga te nå´n. Inte en levandes människa! Tänk, va de skulle prata om´et å gotta sej!

Hon nickade eftertänksamt.

- Men om nå´n kommer på´t?

- Då säger du att ja to´ hand om´et å påta´ ner´t på körgår´n.

Efter en stund tillade han:

- Men bara om nå´n kommer på´t! Lova mej dä!

Hon nickade igen.

Till Anders stora lättnad verkade hon inte det minsta intresserad av något mer än att kramas lite. Han klappade henne tafatt på huvudet och hoppades att hon inte skulle höra hur falsk han var när han bedyrade henne att de kunde skaffa fler barn. Ett missfall var väl ingen katastrof!

- Vi vet ju hur en gör! skrattade han. Forcerat. Hon rörde inte på munnen ens.

När han hade legat bredvid henne precis så mycket som nöden krävde lösgjorde han sig och steg upp.

- Ja måste gå. Ska upp riktit tidit imorron. Ska köra skit.

I storstugan tog han artigt adjö av nämndeman och hans hustru. Nämndeman bjöd honom på en färdknäpp innan han åter kom ut i februarikvällen.

På hemvägen visslade han glatt. Halade upp pluntan och tog en rekorderlig sup. Den han tog på vägen dit hade varit för att ge honom mod. Den han tog nu var för att fira. Sommarromansen från året innan var nu på väg att avvecklas. För alltid. Tänk vad Anna skulle bli glad! Deras tilltag med konfekten skulle aldrig bli genomskådat. För första gången sedan den där natten i drängstugan kunde han koppla bort Katarina ur tankarna. Han var en fri man.