Kapitel 7
INFÖR SLÅTTERGILLET
Så kom lördagskvällen till slut. Efter helgmålsringningen blev det lördagsmat med flera supar därtill. Stämningen steg under måltiden. Husbonden var nere och önskade trevlig kväll. De skålade till hans ära och gammeldrängen hade nog hållt ett tal också, om inte Anders hade lyckats få hejd på honom i tid. Han visste bara alltför väl hur det talet skulle ha gestaltat sig.
Pigorna lämnade snart bordet. Som alltid tog det längre tid för kvinnfolket att komma i ordning inför kvällen. Fast de startade förberedelserna långt före karlarna kom de ändå alltid senare till logen eller dansbanan.
Samtalet ändrade snart karaktär. Drängarna anförtrodde varandra sina planer. Den skulle man dansa med och den skulle man ge på käften! Anders lyssnade smått road till lilldrängens storvulna planer.
- Om ja får tag på Sven i prästgår´n ska han få på söte knölen! Å se´n ska ja både danse å göke!
En ny flaska kom fram.
- Slåtterbrännvin från husbonn! förklarade drängen Johan, som tydligen hade fått förtroendet att fördela de dyra dropparna. Snart var muggarna fyllda. Lilldrängen tog sin i ett drag.
Han somnar tidigt i kväll, tänkte Anders. Själv drack han inte så hårt. Han hade till och med stått över ett par varv. Det gällde att bli lagom i tagen, inte ta snesteg redan på vägen dit. I valet mellan yrseln och flickan hade han inga svårigheter denna kväll. Inte annars heller, om sanningen skulle fram. Värre då med de flesta andra unga männen. Det var många som hamnade sovandes i något hörn eller ute i skogen i stället för att dansa och vänslas med flickor. De verkade inte ha särskilt trevligt i kyrkan dagen efter heller. När Anders mest led av för lite sömn hade de helt andra bekymmer. Det hade till och med hänt att någon av dem hade spytt i kyrkbänken med kyrkoplikt som given påföljd. Vilken skam!
Prosten var av naturliga skäl orolig för det tilltagande superiet i socknen. Ungkarlarna var som vanligt värst. Om sommaren var brännvinet omnämnt var och varannan predikan. Prosten nyttjade förvisso själv, men bara som medicin, betonade han. Att styrka sig med brännvin i arbete eller på frikvällar var av ondo. Det bröt ner människan, hävdade prosten.
- Se´n ja, sa Johan till Anders. Men när en dricker´t då bygger dä upp!
- Skulle en inte sluta då, menar du? sa Anders.
- Jooo... Men inte kan dä va så illa som prosten säger. Då skulle ju ingen dricka´t. Å inte skulle kungen tillåta folk å göra´t.
- Nä, dä ä klart.
- Å så gott en mår! Kan inte va farli´t, smackade den andre och tömde sin mugg.
Larmet ökade runt bordet. Badarna bröt upp under stort oväsen. Nu skulle de löga sig så flickorna slapp hålla för näsan!
- Asch! En bra kropp håller sej ren själv, muttrade Johan som nyss prisat brännvinet så högt. Di tycker dä ä bättre när dä luktar karl!
- Snarare galt, sa Anders och bröt upp från bordet. Han var en självskriven badare i vanliga fall; en sådan här kväll låg han extra länge i sjön. Lite såpa i en burk hade han också fått med sig. De rena lördagskläderna låg och väntade i solen då han kom upp, nybadad och frisk. Om en timme skulle han kliva in på Bjälnäsa loge. Han log för sig själv.