Kapitel 16

LUST

 

 

Mot slutet av november hettade det till på allvar mellan Anders och Anna. Katarinas besök hade märkbart glesats ut, och kanske var det därför han kände att han på något sätt var friare. Det gick nu dagar utan att han bekymrade sig med vad han hade ställt till med henne.

Tröskningen pågick för fullt och skulle vara länge. Den enformiga tröskningen var vinterhalvårets tråkigaste arbete, tyckte Anders. Kylan på trösklogen led man visserligen inte så svårt av när man väl hade arbetat sig varm med slagan, men han föredrog sysslor i ladugården eller inomhus. Tyvärr blev det mest tröskning. Just denna dag var han dessutom ensam på logen, vilket inte gjorde det hela trevligare precis.

 

I skymningen kom Anna upp med kaffe. En sup hade hon också lyckats få med sig. Med välbehag satte han i sig såväl kaffe som brännvin, och när Anna strax efter på lek knuffade honom baklänges i bosset, drog han henne med sig. Snart hade brottningen övergått i smekningar och kyssar som sånär tog andan ur honom. Och Anna tog för sig! Olikt kvinnfolk var det hon som drev på. Ökade hettan emellan dem. Sökte upp ställen som aldrig Katarina skulle ha kommit sig för med.

Hans kropp svarade precis som den skulle. Utan att för ett ögonblick bekymra sig för att bli ertappade var de snart invecklade i ett underbart, ja, nästan obeskrivligt skönt boleri - Anders hade aldrig upplevt maken till brunst vare sig hos sig själv eller någon av de kvinnor han tidigare kommit så här långt med. Och Anna... Ena stunden kom hon i full extas för att sedan slappna av en stund. Snart var hon åter på väg upp mot vågtoppen; varm, skön och följsam. Han lät det komma. Låg kvar. Tände på nytt. Omvärlden hade upphört att existera. När han åter kom - efter en evighet av njutning men nu mer behärskat och kontrollerat mitt i all extas - trodde han för ett ögonblick att han skulle dö. Och vilken död... Att det kunde vara så här! Rena trolleriet!

 

Efteråt låg hon och smekte hans fortfarande svullna lem. Försiktigt och ömt, liksom i tacksamhet. Fastän alldeles slutpumpad kände han att han snart skulle vara beredd på nytt. Anna kysste honom medan hon smekfullt plockade med hans åter stående lem. Hon överöste honom med kärleksförklaringar. Jollrade med honom.

- Nu ä de vi, Anders... Känner du att vi ä som skapta för varandra? Ja har vetat´et hela ti´n. Anders... ja har velat ha dej se´n ja kom hit... Ja älskar dej, Anders, å nu ä de vi...

 

Vad skulle han svara? Han visste att han var fast. Nu var det Anna och han. Hon ville ha honom och han ville ha henne. Punkt slut. Han lät handen vandra över hennes höft, in över hennes mjukt håriga kulle, upp över hennes lena mage innan han kupade den runt hennes ena bröst. Vårtan var stor och styv och kittlade honom i handen. Nu var han klar. Han rullade över och tog henne för tredje gången. Det kändes som om lemmen aldrig mer skulle återta sitt vardagliga format. Inte skulle den krypa under skinnet och gömma sig heller. Han kände sig på något sätt återupprättad. Tillfrisknad. Renad.

 

Efteråt hade han svårt att låta bli att skrika ut sin lust och glädje. De klädde på sig under lek och smekningar. När hon samlat ihop kaffekannan, supglaset och muggen för att gå drog han henne till sig, yr av hänförelse.

- Nu Anna, sa han bestämt. Nu släpper ja dej aldrig!