Johan Alfred Stockhaus

Denna historia om grovarbetaren Stockhaus skrevs av Knut Hallin (Sparta) och fanns publicerad i Östgöta Correspondenten 1968.

Det har funnits många starka karlar i gamla Sverige. Dessa hade inte förr i tiden samma möjligheter att utnyttja sin styrka. De fick vandra genom livet utan att upptäckas av någon manager. De fick gå i sitt dagliga, strävsamma jobb och för en liten dagspenning göra skäl för brödfödan. En av de starkaste karlar, som någonsin levat i vårt land, var onekligen en grovarbetare från Boxholm vid namn Stockhaus. Han var en verklig rese med armar tjocka som timmerstockar och en väldig kropp, som bestod huvudsakligen av muskler och senor. Snäll och vänlig var han dock; aldrig aggressiv mot dem han kom i beröring med.

I yngre dagar arbetade han som hopslagare i smedjan. Där hade han ofta tillfälle att visa prov på sin stora styrka och han kastade med järnbitarna, som om de varit av papper. Efter några år i detta arbete slutade han där och övergick i stället till grovarbetarens yrke.

Låt oss berätta några prov på den enorma styrka han i detta yrke lade i dagen, förmedlade av den för några år sedan avlidne A G Flyckt.

Vid ett tillfälle var Stockhaus tillsammans med några kamrater sysselsatt med källgrävning. Kamraterna arbetade i sitt anletes svett för att om möjligt följa resen i hans prestationer, vilket dock sällan lyckades. Ty Stockhaus var, trots sin stora kroppshydda, flyhänt som få.

Så hände en dag att en stor stenbumling föll ned i en just påbörjad källa, varvid det inte bar sig bättre än att en av kamraterna fick foten i kläm under stenen. Kamraterna jobbade och slet väldeliga for att befria den nödställde ur hans pinsamma belägenhet. Men deras möda gav inget resultat — kamraten satt obönhörligt fast, trots att tre arbetare jobbade frenetiskt med spadar och spett. Stockhaus, som en stund hade följt kamraternas ansträngningar, tyckte nu tiden var mogen för att själv ingripa. Han uppmanade därför sina kamrater att flytta sig till ett mindre arbetsamt ställe och steg därefter ned i den meterdjupa gropen. Således tänkte nu jätten själv söka rubba stenen och befria den nödställde mannen. Stockhaus tog ett djupt andetag, famnade sedan stenen med sina grova armar samt lyfte, dock inte utan ansträngning, den stora stenbumlingen upp på kanten av gropen.

— Det var ett hårt tag det här, kommenterade Stockhaus, och satte sig sedan på gropkanten för att pusta ut

Då Stockhaus en gång arbetade vid ett grustag, inträffade plötsligt ett ras vilket helt begravde honom. Egensinnig till sin läggning hade han helt ignorerat kamraternas varningar för att arbeta under en överhängande grusmassa, vilken när som helst kunde falla. Han arbetade därför lugnt tills raset kom. Hans båda kamrater, Andersson och Lindkvist, stod dock inte handfallna utan arbetade febrilt för att söka befria den nödställde. Vid deras rop hade ytterligare en man, Brodell, kommit tillstädes, och med förenade ansträngningar lyckades de gräva fram huvudet på Stockhaus.

—  Gräv bara tills jag får armarna fria, pustade han. Kamraterna, förvånade över att jätten ännu var vid liv, befriade nu  också  hans armar från grusets hårda famntag. Den nu ganska medtagne Stockhaus lyckades därefter själv befria sig från grusmassan.

— Hade jag fått vara kvar en stund till kanske jag hade svimmat, grymtade den befriade bjässen, varefter han lade sig en stund för att vila. Därefter såg han sig med matta ögon omkring och sade:

—  Nu får det vara nog för i dag. Han tog så sin matsäckskorg och gick sakta men med ganska stadiga steg hemåt.

En gång gästade ett tivoli samhället. Detta tivoli hade sin främsta dragningskraft i en stor och muskulös brottare. Direktören utlovade vid varje föreställning 50 kronor till den som kunde fälla brottaren och lägga hans skuldror i mattan. Enligt rekla­men hade detta aldrig lyckats för hans utmanare. Stockhaus besökte en gång en föreställning. Då uppmanade några av kamraterna Stockhaus att mäta sina krafter med giganten. Den starke boxholmaren, som högst ogärna ville framträda inför publik, var ytterst ovillig men efter upprepade anmaningar gick slutligen Stockhaus upp på "arenan" för att pröva sin lycka.

Sedan presentationen var undanstökad började så enviget. Brottaren kom vänligt leende fram till utmanaren för att växla handslag. Stockhaus missuppfattade tydligen denna artighetsbetygelse, ty så fort han fick brottarens seniga näve i sin, drog han denne intill sig lyfte honom och kastade honom sedan handlöst på mattan. Stockhaus, nöjd med utgången, gick med sävliga steg fram till direktören, vilken även tjänstgjorde som domare, för att få sin belöning. Denne protesterade dock samt påvisade att det hela inte gått efter alla konstens regler, enär brottarens skuldror aldrig varit i mattan. Stockhaus såg undrande ut, men vaggade strax, utan protester, åter till sin plats, troligen funderande över brottningskonstens mysterier. Publiken gav högljutt sitt misshag tillkänna, men direktörens beslut stod, sig.

Samma tivoli hade även en så kallad kraftmätare bland sina attraktioner." Ortens starka karlar kunde genom denna visa prov på sin styrka. Stockhaus stod en stund och såg på hur de förgäves försökte slå ”klumpen” i toppen. Men han visade nu åter ett belägg för sin styrka. Han stegade då fram, på utroparens anmaning, till kraftmätaren, fattade klubban med en hand och slog till: Apparaten blev därefter obrukbar.

Den sen till åren komne mannen tyckte tydligen inte längre om Boxholmsatmosfären utan beslöt sig för att flytta. Han lassade sitt bohag på en fyrahjulsvagn. Han skulle till en plats i närheten av Örebro dragande sitt lass, vilket vägde 300 kg. I Örebrotrakten stannade han en tid, men så blev längtan till Boxholm for stor och han beslöt sig för att återvända. Vägen han hade att vandra, dragande sitt tunga lass, var cirka 20 mil.

Man kan i tankarna se den gamle mannen som trots att han hade svår värk i benen, strävade med sin väldiga börda, backe upp och backe ned. Under nätterna vilade han underbar himmel för att om dagarna sträva vidare mot målet

Då ryktet om hans ankomst nådde Boxholm hade en del av bruksbefolkningen kommit till "Förstaden". Man ville se hur Stockhaus skulle klara den så kallade Konstansbacken som var mycket brant. Stockhaus såg med intetsägande blickar på de nyfikna. Sedan satte han sig en stund på vagnen för att vila ut vid backens fot. Med möda reste han sig slutligen, jämkade en smula på dragremmen han hade över axeln och stapplade med tunga steg upp mot backens krön. Ingen gjorde något för att hjälpa honom.

För ett fyrtiotal år sedan gick Stockhaus bort. Berättelserna om hans stora styrka kommer länge att leva på folkets läppar.

KNUT HALLIN

Gunilla Kindberg har forskat litegrann på Johan Alfred Stockhaus, och hon meddelade följande:

Han föddes den 21 januari 1862 i Järnboås, Örebro län.

Det finns ett Järnboås knappt två mil nordväst om Nora.

Han kom till Flemminge, Ekeby Socken 1882. Då kom han från Hallingeberg i Kalmar län.

År 1906 flyttade Stockhaus till förstaden i Boxholm, tomt nummer 19. Han står då som ägare. Det är nuvarande Dalagatan 15.

Han bodde där till 1922, då han flyttade till Piteå landsförsamling.

På ett kort och som finns i bildarkivet framgår dessa fakta:

Johan Stockhaus född 21/1 1862 enligt uppgift i Grythyttan eller Grythyttehed, Järnboås. Själv uppgav han sig väga 172 kg. J. Stockhaus dog 1933 i Svedjan, Munksund. Uppgifterna erhållna av systersonen Olle Lindberg, Munksund 1961. Gåva av Ivar Frostling.

Kortet kan ses nedan.

Konstansbacken som nämns i artikeln ovan är gatan Bergliden och backen upp från Storgatan, ungefär mitt emot Centrumkyrkan.

Klas

En målning på huset där Stockhaus bodde, nuvarande Dalagatan 15

Inteckningsprotokoll för tomten nr 19, nuvarande Dalagatan 15.