Sotaren och Augusta i Fällorna, Malexander
 

En vårdag med typiskt aprilväder besöker jag åter platsen där backstugan Fällorna i Malexander låg. Jag går som förr från Asplången, över sjön rullar lommens karaktäristiska rop och ger eko från Korpabergen. Idag finns bilväg ända fram till Fällorna, men jag går uppför de långa branta backarna genom skogen, vägen kantas av tussilago och vitsippor och fåglarna försöker överrösta varandra. Naturen sprudlar av liv, det är verkligen vår.

Bilvägen följer den gamla stigen. Här stod skogen hög och tät, nu är den sedan länge borta och ungskogen också gallrad. Så delar sig vägarna och jag tar den gamla stigen, som idag inte är så smal för här har skogsmaskinen gått fram och lämnat en bred gata med stora djupa sår i naturen. Trots färgglada snitslar på träden med texter som ”Naturvård” och ”Hänsyn” har jag svårt att se några spår av den urgamla stigen. Trist.

Snart ser jag det gamla lärkträdet i skogsbrynet, nu liksom förr visar det att nu är man framme vid gläntan där stugan låg. Det stora körsbärsträdet som sträckte sina grenar liksom beskyddande över stugan står ensamt kvar, gammalt och trött, men vägrar att ge sig helt. Stenfoten syns i det gamla gräset och en hög med stenar vittnar om den stora murstocken som hade en så framträdande position i stugan.

Malexanders hembygdsförening har satt upp en skylt som bekräftar att här stod backstugan Fällorna under Mellansjö. Bebodd till 1954.

Mina minnen härrör sig från 1940-talet. Då bodde här Sotaren och Augusta under mycket primitiva förhållanden, som även på den tiden var unika.

När jag står här vid stenfoten och blundar kan jag se stugan framför mig. En låg timrad stuga med spåntak, grånad av väder och vind. Någon färg hade aldrig kostats på dess väggar. På närmaste gavel fanns ett fönster med fyra små rutor, ett liknande på framsidan och så den låga dörren med sin höga tröskel. När man gick in genom den lilla dörren till farstun, (man fick lyfta fötterna högt för att komma över den höga tröskeln och böja rejält på huvudet), så hade man till vänster dörren mot rummet, köket rakt fram och till höger hade hönsen sitt krypin. Förr lär det också ha funnits en ko där.

Köket med jordgolv liksom farstun, dominerades av den stora öppna spisen. Där lagades maten över öppen eld. En järnring med tre fötter ställdes på elden, på ringen ställdes sedan grytan eller stekpannan. Kaffet kokades i en trebent kanna, det blev riktigt varmt kaffe. Möbleringen bestod av ett litet bord framför fönstret, ett par stolar och ett väggskåp att förvara mat och de fåtaliga husgeråden i. Något skafferi fanns nog inget behov av.

Rummet dominerades av den öppna spisen. När det var kallt brann elden dygnet runt. På natten lades ena änden av en stock på brasan och den andra änden på en pall och varefter stocken brann matades den in i spisen. Man kan förmoda att eldvakten sov med ett öga i taget för något tillbud om brand hördes aldrig och brandmyndigheten hittade inte hit.

Veden högg Sotaren själv i skogen. Han hade lov av skogvaktaren att hugga torra träd men det kom nog med det som var bäst att elda med. Skogvaktaren klagade ibland med Sotaren var bra på godtagbara förklaringar. Veden bar Sotaren hem själv, ibland fick han dock hjälp av någon skogskörare. Golvets isolering utgjordes av flera lager med kartonger och väggarna tätades med mängder av Stockholmstidningar.

Sotaren som sov vid fönstret hade huvudet i en låda för att skydda sig mot drag från de otäta fönstren. Möbleringen var även här enkel, två soffor utmed väggarna, vid ena fönstret ett bord och några stolar samt ett skåp med en spegel på, en s.k. pigtittare, utgjorde hela möblemanget.

Dasset fanns bakom knuten, en gammal kälke lutad mot en sten utgjorde hela bekvämlighetsinrättningen. Intill fanns också slaskhögen, det lilla som inte tillvaratogs hamnade här. Vatten hämtades i en källa en bit från stugan.

Fåborg.Stugans förstukvist har sin egen historia. När Sotaren var i Fåborg tyckte han att verandan där var fin. ”Kan du inte bygga en sådan till Fällorna?”, frågade han Anders i Fåborg, (min morfar). ”Jodå, det ska jag göra”, blev svaret. När så Anders kom till  Fällorna med sina verktyg undrade han var virket fanns. Det hade inte Sotaren tänkt på men han var aldrig rådlös så han letade fram rester av en gammal vävstol och undrade om det gick att göra något av densamma. Anders, som var en händig karl, snickrade till en förstukvist som ingen förr eller senare sett maken till. Jag skulle tro han arbetade med ett roat leende på läpparna. Både han och Sotaren var mycket nöjda med resultatet.

Sotaren talade ofta och med stolthet om sitt kära Fällorna.

Sotaren

Den sista boende här var sotaren Gustav Andersson. Han flyttade från Fällorna 1954 till ålderdomshemmet i Malexander där han en kort tid senare avled. Han hade lärt sig sotaryrket i Stockholm där han också varit värvad. Var han föddes, växte upp eller varit tidigare talade han aldrig om. Han gillade inte att bli tillfrågad om detta.

På senare år har jag tagit mig friheten att forska i hans förflutna. Han föddes 1867 i Skedevi socken där fadern var bonde. Där växte han upp tillsammans med fyra syskon och arbetade troligen i lantbruket för han var skriven på samma adress som familjen hela tiden.

Han tog värvning vid 23 års ålder i Livgardet till häst i Stockholm år 1890. 1937 flyttade han in i Fällorna enligt kyrkoboken. Enligt ortsbefolkningen hade han bott där en längre tid än så. Var fanns han de 47 åren emellan? Han tog värvning och gick i sotarlära, men vad hände mera?

”Jag är en fri man, jag har brevet på fickan”, sa han när någon frågade. Med det menade han att när han tog värvning fick han enligt kyrkoboken: ”Frejdebrev för värvning vid panten 1890.” Ett brev med uppgift om kyrkoskrivning av prästen för att visa upp för militären. Vid avskedet fick han brevet tillbaka och undvek att skriva in sig i en ny församling. Varför? För att erhålla pension blev han uppmanad att skriva sig i Fällorna, Malexander, han var då 70 år.

Det var en märklig man, Sotaren. Han var glad och positiv, aldrig gnällig eller klagande fast han förmodligen inte ägde mer än kläderna på kroppen och knappt mat för dagen. När han fick något gott att äta sa han ofta: ”Nu mår man väl!” Vid besök i Fällorna sa han också: ”Vi har det bra här i Fällorna.” Men det var nog inte många som ville byta.

Han pratade gärna med folk han tyckte om men kunde säga ifrån och bli riktigt vass i blick och ton.

Sotaryrket var han mäkta stolt över och hans yrkeskunnande var vida känt. Han sotade inte bara i de närliggande byarna utan gick också vida omkring, t.ex. runt Sommen och i Kindabygden. Han kunde då vara borta flera veckor. Han talade sotarspråket och sjöng sotarvisor när han var på gott humör, vilket han oftast var. Jag tyckte han var en mycket spännande person.

Han hade lärt sig sotaryrket i Stockholm och talade gärna om hur han sotade höghusen på Söder. ”Vi stod på skorstenarna och ropade på sotarspråket till varandra”, sa han. Han berättade med drömmande blick om när han promenerade med flickorna på Strandvägen. Han kände väl till Stockholm och var glad att prata med någon som kände till stan. Han talade gärna ”stockholmska” och prenumererade på Stockholmstidningen för att hålla kontakten med stan.

Han rörde sig lätt och spänstigt både på marken och taken. 80 år fyllda klättrade han vigt på taken och stod på skorstenskanten och sotade. Alltid gick han i sin mjukt vaggande stil och med lätta steg ett par kilometer för att hämta mjölk, tre-fyra kilometer till affären eller dryga milen till kyrkbyn. Han kände stigarna i skogen, visste vilka som gick närmaste vägen. Landsvägen följde han inga längre sträckor.

Alltid var han klädd i blåblus och byxor, sotarmössa på huvudet och gummiskor på fötterna. På vintern tillkom en halsduk annars var han lika klädd, sommar som vinter, vardag som helgdag. Förmodligen berodde det på att det var bara dom kläderna han ägde. Det syntes både på kläder och hud vad han hade för yrke. Tvätta sig ren var inte lätt under dom förhållanden som rådde, badade lär han dock ha gjort någon gång på sommaren.

Besökare bjöds gärna på kaffe, vilket dock kunde ha sina problem om man inte var förberedd. Porslinet var kantstött och sprucket, diskade gjorde man sällan. Det var långt efter vatten och besvärligt att värma. Sotaren och Augusta hade var sin egen kopp. Den användes många gånger mellan diskningarna, det förstod man av kopparnas utseende.

Som besökande fick man en kopp som kunde vara kantstött eller sprucken. Hade den använts av andra gäster tidigare, vilket var vanligt, tog de en lindrigt ren handduk och torkade av koppen när det dukades. Kaffet var mycket starkt, grädde saknades men Sotaren rekommenderade en klick smör, som han tog med fingret och lade i koppen, varvid fettpärlor bildades i kaffet. Läckert? Det tog lång tid att dricka ur. Att tacka nej, eller att lämna, togs mycket illa upp. Ibland bjöds det en konjak till kaffet, vilket säkert uppskattades.

Fällorna ville han inte byta med för någon annan plats, men när Augusta hade gått bort blev det med tiden för ensamt, så efter ett par år flyttade han till ålderdomshemmet och fann sig väl tillrätta den korta tid som var kvar av livet.

Ja, många är historierna som berättats om Sotaren och Fällorna, som det gärna blir om udda personer. En del läggs till men i detta fall var verkligheten så fantastisk att den inte behövde skarvas på.

Augusta

Johanna Augusta Karlsson flyttade till Fällorna 1917 tillsammans med sin syster Kristina. Enligt kyrkboken: ”Inhyses i Fällorna svårt ofärdig.” Augusta, som hon kallades, var född den 11 december 1866 i Eriksholm, ett av de närmast belägna torpen. Hon var svårt handikappad, benen fungerade dåligt, hon hade två bockar att stödja sig på vid förflyttning, benen närmast släpade hon efter sig. Det måste varit väldigt jobbigt.


Fällorna.Under de 34 år som hon bodde i Fällorna var hon aldrig därifrån, hon kunde förmodligen aldrig ta sig utanför den lilla tomten. Hon hade t ex aldrig sett en bil. Sina höns vårdade hon väl, pratade med och pysslade om, de satt på hennes axlar och åt ur hennes hand. De gav ett och annat ägg tillbaka, vilket säkert var ett uppskattat bidrag till den magra och säkert ganska enahanda kosten.

Hur hon kunde överleva är svårt att sätta sig in i för oss vällevnadsmänniskor. Men att flytta från Fällorna var inte att tänka på. Den som hörde sig för med henne om att flytta till ålderdomshemmet blev varse att hon kunde bli arg och säga ifrån så det hördes. Hon skulle minsann inte ligga socknen till last.

Pension fanns knappast alls, grannarna hjälpte till så mycket de kunde, men de flesta hade många munnar att mätta själva.

Jag fick följa med mamma till Fällorna många gånger, alltid med en ryggsäck, i vilken fanns t. ex. bröd, mjölk eller om vi slaktat, en fläskbit, allt mycket välkommet.

In i köket släppte Augusta inte gärna vem som helst, det ville hon ha för sig själv. Mamma var hennes förtrogna och därför fick jag också följa med in. Det var mycket spännande för en liten pys att se hur hon kokade kaffe i en trebent kokare som stod direkt på elden.

När jag blev lite större fick jag själv gå dit. Det gjorde jag gärna för man blev så välkomnad och det var så roligt att prata med Augusta och Sotaren. Där rådde lugnet och stillheten, inte bara hos människorna i stugan, utan också redan i storskogen innan man kom fram till stugan.

Vintrarna på 1940-talet var ju ovanligt kalla och snörika. Då kunde det hända att jag gick på skidor uppför de långa backarna från Asplången utan att det fanns ett spår av stigen. Visst var det jobbigt men när jag kom fram mottogs jag med stor tacksamhet, även om det bara fanns en flaska mjölk, ett par brödkakor eller kanske någon liten bit sovel i ryggsäcken. Även en liten pojk förstod att det var viktiga varor för överlevnaden när man kunde se en tår i ögonvrån och få en kram av de knotiga starka händerna. Augusta gav mig senare en kopp som minne, den är särskilt värdefull för den gavs med värme och känsla och från ett hem med få saker.

När Augusta kände att krafterna började avta och hon förstod att slutet nalkades bad hon mamma att hjälpa till att ordna med henne när hon dött. Hon visade att det fanns lakan att svepa henne med, av den urblekta färgen att döma hade de funnits där mycket länge. Hon skulle inte ligga samhället till last, inte ens efter döden, så stark var hennes vilja att klara sig själv.

Fällorna har varit bebott sedan tidigt 1800-tal enligt de kyrkböcker jag har forskat i men folk har kanske långt tidigare bott här. Hit gick ingen väg, inte ens med häst och vagn kunde man komma fram på sommaren. På vintern, med kälkföre, gick det en väg för timmerkörning förbi.

Eftersom stugan låg så svårtillgängligt blev den en hemvist för de lägst stående i samhället. Här bodde änkor med små barn samtidigt med någon åldring eller handikappad. Utfattiga, handikappade och andra som inte kunde arbeta eller göra rätt för sig fick här sin bostad. Det var inte ovanligt att flera familjer bodde här samtidigt. Hur löste man matfrågan? Hur kunde man samsas om det lilla utrymmet? Vilka livsöden ryms inte här?

Efter Sotarens död hölls auktion på de få ägodelar som han och Augusta lämnade efter sig. Behållningen tog förmodligen socknens fattigvårdsnämnd hand om som ersättning för begravningskostnader kan man tänka.

Tyvärr fanns inga medel till gravsten varken för Augusta eller Sotaren. Inte ens ett träkors sattes upp som minne över de två  personer vars levnadshistorier måste vara bland Malexanders märkligaste.

När Fällorna blev tomt och öde gick folk dit för att leta efter skatter. Det gick rykten att Sotaren hade pengar gömda. Teorierna var många om var skatterna fanns. En del trodde de fanns gömda i huset, andra att de var nedgrävda, en tredje att man hade sett Sotaren gå ut i skogen med en kruka. Förmodligen var allt letande lönlöst. Varför skulle man levt i största armod om man haft några medel gömda?

Stugan vandaliserades och utplånades, om den revs eller eldades upp vet jag inte. Men än i dag håller marken kring stugan stånd mot den påträngande storskogen. På något sätt har gläntan förblivit öppen kring den plats där stugan fanns.

Idag finns bara märken efter stenfoten och en stenhög kvar med en skylt som talar om att här fanns backstugan Fällorna.

Som besökare finns anledning att tänka till. Hur var människornas vardag här? Under vilka villkor levde man som bosatt i Fällorna? Den kan vara bra att sätta sig på bergknallen och tänka till.

Sakta vandrar jag tillbaka genom skogen. Huvudet är fullt av tankar på hur det kan ha varit att bo och leva i Fällorna. Förundrad av att man kunde vara glad och nöjd med livet under omständigheter som vi i dag har svårt att tro om man inte sett det med egna ögon.

Stig Ahl.Vid sidan av stigen jag går porlar smältvattnet fram och i buskarna försöker fåglarna överrösta varandra. Naturen gör sitt bästa för att visa att våren är här och att livet obönhörligen går vidare.

Tillbaka vid sjön hörs fortfarande lommens skrik eka över vattnet.

Stig Ahl, Mjölby



 

Tillbaka till Startsidan