Över hela Boxholms Bruk hördes när Åsnepetter lättade sitt hjärta i en protest,
dels mot arbetskamraten Svensson och dels mot tillvaron i övrig. Hans läte var
som en blandning mellan ett lejons rytande och en ångvisslas hesa tjut.
Åsnepetter var ett djur och ett sällsamt sådant på våra breddgrader, en naturens
rötmånadsnyck. Han var en mula, således en korsning mellan häst och åsna.

Den dag han anlände till Boxholm, slog han brukets befolkning med förvåning
både genom sitt utseende och sin sällsamt ljudande röst. Huvudet var stort och
långt som på en älg, och på detta huvud vippade två långa åsneöron. Halsen var
en hästs, men själva kroppen en giraffs. De långa benen var en kamels.
Åsnepetters vackraste kroppsdel var svansen, liten och tagelprydd.

Det var under åren 1909-1914 i lugnets tid som detta hände. Det var under den
period då lönerna var låga och förhållandena på arbetsplatsen var omtvistade.
Organisationerna var ej så starka som nu är fallet och kunde inte förhindra långa
arbetstider.

Men Åsnepetter litade på sin egen kraft. Mulan demonstrerade för övrigt mot all
inte välvillig behandling. Den hade inköpts av bruksledningen, var vet ingen, för
att draga vagnar på räls. Det var en märklig åtgärd detta köp av Åsnepetter, som
var stark som få av närliggande släkte. Han skulle nu ersätta ett par oxar för att
förbilliga driften. Men beräkningen slog fel. Inte för att hans krafter var mindre
än man väntat, utan därför att han sällan följde spåret utan gick sina egna vägar.
Vad körkarlen hade för uppfattning om den rätta vägen, intresserade honom mindre.

Åsnepetter häktade upp betslet på ett par för detta ändamål synnerligen lämpliga
betar i sin breda käft, och sedan betydde det föga hur kusken drog och slet.

När alla försök att få honom att lyda körkarlens vinkar var förgäves, blev han
avvisad från de farliga spåren och fick transport till byggnadsavdelningen för att
stå under byggmästarens eget befäl.
Körkarlen Svensson blev avdelad att hålla djuret sällskap och ombesörja diverse
transporter av material och skräp.

Arne Svensson, vilka lidandets och bedrövelsens år fick du inte genomgå!
Ja, Svensson höll på att nedbrytas i hopplös förtvivlan, men Åsnepetter förblev
den han var och vägrade att löra sig nya seder. Han vände sig aldrig åt vänster
om han ens vände, ty förr än han vände åt vänster, stod han stilla och höjde ett
protestskrik, som gick den nedtryckte Svensson genom märg och ben.

Svensson var från början en fridens man, men någon gång kunde han gripa till
piskan för att försöka driva sin vilja igenom, men Åsnepetter parerade
omedelbart detta övergrepp genom att vräka sig omkull, varvid skaklarna
vanligtvis bröts av.
Så småningom resignerade därför Svensson, och istället för att gripa till vapen
spände han ifrån, då det var absolut nödvändigt att använda en vänstersväng, och
vände vagnen själv med utnyttjande av alla sina krafter.

Det fanns på den tiden vid bruksgården en öppen spånlada, där Svensson en
gång kört in sitt ekipage för att, kanske mest för egen skull, söka skydd för en
häftig regnskur. Detta var emellertid en åtgärd helt i Åsnepetters smak, och efter
detta behövde aldrig hans körsven riskera att bli våt i sitt arbete.

Så snart Åsnepetter träffades av ett regnstänk, rusade han i skarpt trav till
nämnda lada, oavsett vilket lass han var förspänd eller var han befann sig.
Svensson som hade den karge byggmästaren att ta hänsyn till, protesterade
handgripligen i början, men övermakten var som vanligt för stor, och utgången
blev alltid densamma; Åsnepetter fick sin vilja fram.

Såväl vid byggnadsavdelningen som i andra avdelningar förekom, som förut
nämnts, ganska mycket övertidsarbete, men Svensson slapp tack vare Åsnepetter
att gå på övertid. Åsnepetter hade sitt hemvist i en spilta vid brukets gård
nedanför den långa bruksbacken, och dit hittade han vägen. Hade Svensson ej
hunnit vända då vällingklockan ringde, ordnade hans kompanjon saken själv
genom en perfekt högersväng och föll sedan i galopp mot hemspiltan.

Det var en hiskelig syn att se det apokalyptiska djuret sätta alla fyra i vägen på
samma gång och flyga fram som en besatt. Svensson tyglade odjuret allt vad han
förmådde, men Åsnepetter svarade med ett illvrål och fortsatte genom
bruksgatorna, där barnen svärmade och lekte i stort antal. Ungarna skingrades
som agnar för vinden och skrek i högan sky "Åsnepetter kommer", då det
hemska djuret dundrade förbi.

Mitt på gården utanför spikfabriken låg en skräphög efter en rivning och skulle
köras bort. Svensson styrde med möda sin motsträviga kompanjon intill högen
för att själv kunna lasta med minsta möjliga ansträngingar, men Åsnepetter
hade som vanligt en helt annan uppfattning och drog ifrån.

Mitt under cirklandet kring skräphögen kom byggmästaren i egen hög person,
och med bister min sade han till Svensson:
- Ta hit tömmarna! Nu skall jag visa Svensson hur man skall köra och placera
en arbetsvagn för att effektivt kunna lasta.

Den nästan gråtfärdige Svensson överlämnade då tömmarna och ställde sig som
passiv åskådare. Byggmästaren placerade vagnen i rätt läge, gav Åsnepetter
några slängar med piskan för att omedelbart och i ett sammanhang sätta sig i
respekt, och så bar det sig som följer.

Tio gånger körde byggmästaren runt skräphögen och för varje varv kom han allt
längre ifrån denna. När sista varvet hade gått hade cirkeln vidgat sig så pass att
Åsnepetter gått till vila i en grop långt ut i periferin. En avbryten skakel och ett
vrål mötte tillstädeskommande publik.

Byggmästaren kom oskadd från fallet. Han stal var meningsfullt men saknade
sammanhang.
- Kan man möjligen få hämta en dynamitpatron och spränga honom i luften,
snyftade Svensson. Hans förman gitte inte svara. Han var en upptagen man och
måste vidare.

Det var en gammal tradition vid bruket att arbetarna i mån av tillgång fick låna
hästar för att åka till Ekeby kyrka, som ligger ungefär en mil avlägset. Detta var
fallet särskilt vid julottorna. På julafton 1914 kom därför två arbetare i
sextonårsåldern till kontoret och bad att få låna häst till nästa morgon, då de
tänkte hedra julottan med sin närvaro. Den ende dragare som var kvar, sedan
alla hästar utlånats, var Åsnepetter, och i sin ungdoms övermod tog ynglingarna,
som var välkända, mot det generösa anbudet och hyrde Åsnepetter.

Denna fick dagen till ära sele med silverbeslag och bjällerkrans samt blev
förspänd en ny släde. Tidigt på morgonen bar det iväg, och det var inte svårt att
se, hur travaren var på gott humör och en smula stolt över den ovanligt siratliga
utrustningen. Han travade glatt som om det hade gällt ett slädparti i den arla
morgonstunden.

Men så hände det: kyrkklockorna började plötsligt att ringa, ity det var en timme
före julottans början. Målet hade börjat skymta, enär farten hitintills varit ganska
god.

Nu gjorde Åsnepetter sitt livs misstag: han förväxlade kyrkklockorna med
vällingklockan vid bruket. Han hejdade ögonblickligen sitt högtidliga lopp och
vände, åt höger som vanligt, för att göra sitt återtåg till spiltan. Pojkarna gjorde
förtvivlat motstånd. I stridens hetta stupade dragaren mitt på vägen och blev
liggande på tvären, utstötande ett vrål som kunde tydas som SOS.

Släden barrikaderade den andra delen av trafikleden och stängde framkomsten
för kyrkobesökarna, som började bli allt flera. Skjuts på skjuts anlände och
stannade bakom barrikaden. Folket från bygden höll på att fatta humör denna
fridens morgon.

Pojkarna gav upp slaget förlorat, men i sista ögonblicket tog ett tiotal handfasta
karlar och vräkte upp odjuret. Nu blev det att undersöka skaklarna och för en
gångs skull hade de hållit. Efter befrielsen blev det fart på Åsnepetter. Han
trodde att han sprang på övertid. Klockan hade ju ringt och som en
kapplöpningshäst styrde han färden till stallet därhemma.
 

H--n