En hästkarl i Boxholm berättar

Nedan följer en renskrivning av en tidningsartikel från Ekeby Hembygdsförenings samlingar. Artikeln är hämtad från Östgöta Correspondenten, och året då den var publicerad bör ha varit 1957. Artikeln är undertecknad Thor. Axel Nilsson heter ju hästkarlen, men i Boxholm kallades Axel kort och gott för ”Prick”.

Åkare Axel Nilsson med adress Bryggaregatan 7 behöver ingen närmare presentation – han är känd av alla i Boxholm och vida omkring genom sina otaliga färder med häst och vagn.

En frostbiten kväll stiger vi in i hans lya, som har ungkarlens speciella kännetecken och atmosfär. I järnspisen sprakar björkveden och den goda värmen lenar upp såväl i stuga som i frusna lemmar. Det blir kallt till natten och då kan det vara skönt med några extra plusgrader. På spisen står kaffepetter och puttrar och dess väldoftande ångor söker sig utmed spismuren upp till taket, där de breder ut sig över den sotiga panelen…

- Skulle väl först ha gett hästarna sitt för natten. Men de får väl vänta en stund säger Axel Nilsson när vi för vårt ärende på tal.

Det är ingen mångordig man vi har framför oss, det han säger kommer kort och kärvt. Men han har väl reda på sig. Minnet klickar inte nämnvärt när vi spörjer om saker och ting från tiden då seklet var ungt. Nåväl, att vaggan stod i Viby var heller kanske inte så svårt att ge besked om, men han har också mycket väl reda på vad som hänt i fortsättningen under hans 71:åriga levnad.

Hästar har varit Axel Nilssons liv. Redan innan han konfirmerades var han en tid anställd vid ett häståkeri i Mjölby. Därefter var han en tid dräng på Gunnarps gård, men hästar för hela slanten blev det när han den 13 augusti 1913 kom till Boxholm och blev kusk vid Janssons gästgiveri. Han fick 25 kronor i månaden i lön och därjämte kost och logi samt en del kläder, en kappa för sommarbruk och en päls om vintern.

Det kanske inte låter så mycket med en månadslön på 25 kronor, men jag skall säga att det var bra betalt på den tiden.

Att vara kusk vid ett gästgiveri innebar att man måste vara i arbete nästan dygnet runt. Var man inte ute på vägarna så skulle vagnar, seldon och hästar ses om.

Vid gästgiveriet fanns åtta hästar, och dessa fick flitigt ligga i selen. Beställningarna kunde gälla mångahanda uppdrag. Oftast var det körslor åt grossister i Linköping, Norrköping m.fl. platser som sände ut försäljare till affärerna i den omkringliggande bygden. Kisa, Malexander, Ulrika, Vadstena, Ödeshög och Väderstad. En av de många som reste omkring var Ernfrid Andersson, Linköping. Han ville alltid åka fort, var liksom orolig i själen, menar hr. Nilsson. Oftast hade de vägfarande försäljarna starkvaror med sig, och då kunde det ju hända att även kusken fick en styrketår. Över nätterna var ett stall var som helst det vanliga natthärberget. Hö- eller halmbädden var det dock inget större fel på.

- Det gick bra att sova även på en sådan.

Andra gånger var det skjutsar ute i landsbygden med doktorn eller barnmorskan. Axel Nilsson glömmer aldrig en skjuts till Bösebo. Doktor Möller hade kallats dit för att ta hand om en baby. Det stod mycket illa till och det var bråttom. De elva kilometrarna till Bösebo kördes på 20 minuter. Den lilles liv stod emellertid inte att rädda trots den snabba färden.

Eller också kanske uppdraget gällde att skjutsa till dans i Malexander. Dansbanan låg mitt i byn och där roade man sig av hjärtans lust. Oftast var det hornmusikkåren i Boxholm som stod för musiken. Den alltjämt vitale Bernhard Svan var en av dem som var med redan på den tiden och blåste muntra toner.

Efter sju års tjänst som kusk satte emellertid Axel Nilsson upp eget häståkeri, det var 1920. De två hästarna som då inköptes har sedan följts av kanske ett hundratal nya dragare. Ett par tre år har han som regel haft sina hästar, sedan har de sålts och nya köpts i stället. Det har varit mest ekonomiskt att göra så. Priserna på hästarna har växlat starkt. Lägsta priset han någonsin betalt var 300 kronor, men den hästen var det inte mycket att ha och när den såldes ännu billigare tyckte hr Nilsson att det ändå var betalt nog. Nu får man inte någon bra häst under 2000 kronor.

Att Axel Nilsson passerat pensionsåldern och därmed rätteligen kunde dra sig tillbaka från sitt slit med häst och vagn har inte betytt ett dugg i hans dagliga värv.

- Det går tillräckligt många ändå och driver på gatorna, menar han och plirar med ögonen.

Om han har förbrukat många hästar så har han också konsumerat otaliga koppar kaffe. Han har varit stamgäst vid ett konditori i minst 25 år – ja, han vet inte så noga. Men han vet att kaffe är gott och att kaffe kan han inte vara förutan.

Kaffepannan på spisen har puttrat en god stund. Axel Nilsson slår upp sig en rejäl kopp med rykande varmt kaffe, som på gammalt hederligt vis drickes på fat och bit…

- Nä nu undrar bestämt Bläsen och Brunte vd det är för en underlig dag, säger hr Nilsson och skyndar iväg ut i kvällsmörkret till stallet vid Parkgatan för att se till sina skyddslingar.

Thor

Fotnot:

Axel Rikard "Prick" Nilsson bodde på Sandbacka 4, Bryggaregatan 7

Han var född i Viby den 7 april 1886, och dog i Ekeby Södra församling den 26 oktober 1962.

Han var ogift.

Enligt Johan Birath lär namnet "Prick" ha kommit av att han på frågan när han skulle dyka upp alltid svarade "Ja kommer prick".