Kapitel 19

BLOD I SNÖ

Hon hade gått ungefär en halv fjärdingsväg då hon började mattas alltmer. Trots kylan svettades hon, och händerna darrade. Det snurrade för henne.

Jag får lov att pusta efter den här backen, tänkte hon och ökade farten lite för att nå krönet. Innan hon kommit upp hade hon svimmat och ramlat framlänges i snön.

Hur länge hon kunde ha legat där hade hon ingen uppfattning om när hon så småningom återfick medvetandet. Först låg hon alldeles stilla, men när hon kände hur det slet och drog i magen på henne drog hon ihop sig som i kramp.

Blod! Hon fick se att det hade kommit blod på kjolen och på strumporna. Omedelbart kopplade hon det till smärtan i livet. Hon lyfte på kjolen och blev varse en stor blodlever som hade trängt ut ur henne. Hon tog sig med stor ansträngning upp på knä och skakade ut den ur kjolen. Hennes vita linne var alldeles mörkt av blod.

Skulle hon bli kvar här i snön? Nej, aldrig så länge det fanns något liv kvar i henne. Hon visste bara alltför väl vad som hade hänt henne: hon hade fått missfall! Blodklumpen som nu låg på vägen var hennes och Anders lilla barn. Omtöcknat kom hon på fötter och stapplade bort mot ett par björkar som stod intill vägen.

Hon lutade sig mot träden för att samla kraft innan hon fortsatte. Det gjorde mindre ont nu, men hon kände sig svag - intill döden svag. Hon visste dock att det bara var ett litet stycke kvar till ett hus som låg intill vägen. Med stapplande steg började hon gå vägen fram. Blod droppade hela tiden ur henne och ner i snön.

Efter vad som kändes som en evighet nådde hon till slut det lilla huset. Hon bultade på dörren med sina sista krafter innan hon säckade ihop på förstubron. Hon varsnade aldrig när dörren öppnades och en mansröst utropade:

- Men käre! Va har hänt mä dej, människa!