Kapitel 9

I SJÖBODEN

- Ska vi gå tebaka te dansen?

- Nä.

- Va ska vi göra då?

- Bestäm du.

Anders drog med sig Katarina bort mot ett par sjöbodar som låg bortom platsen där skeppen var förtöjda. Det luktade tjära och sjögräs. Han tittade in i fönstret i båda bodarna.

- Vi går in.

Det var lite halvskumt inne i boden. Dammet yrde i solstrimman som sken in genom det enda fönstret. Här fanns pytsar och nät, ljuster, bräder, tomsäckar och en gammal bänk som sett bättre dagar. De gled ner bland näten, som låg hoptrasslade i en hög i ett av bodens hörn.

- Här får vi va i fre´, sa Anders med forcerad röst. De höll om varandra där de låg. Snart vandrade Anders arm efter Katarinas sida, precis som ett par kvällar innan. Det dröjde inte länge förrän de båda var lika upphetsade som då. Och nu fanns ingen gammeldräng som kunde störa dem. Nu var de ensamma.

Efteråt gläntade Anders försiktigt på dörren. Inte en människa i närheten. Katarina låg kvar. Det hade gjort ont. Men hon hade hört av andra att det alltid gjorde så första gången. Sedan blev det bättre. Hon undrade det.

När även hon hade kommit i ordning tassade de ut och gick tillbaka mot logen, där det nu var full fart. Det dansades både inne och ute. Snart dansade också Katarina och Anders. Lillpigan Maria stod avundsjukt och blängde utefter en av väggarna.

Om du bara visste, flicka lilla, tänkte Katarina och mindes den häftiga smärtupplevelsen en knapp halvtimma tidigare. Då kanske du inte vore så avundsjuk!

Den här gången orkade de med fler danser innan det var dags att gå ut och pusta. Det var nu ganska mörkt ute, även om månen lyste ut över sjön. Ett och annat par slank iväg från festen, bort utåt udden, åt Bjälnäsa hall. Ute på logbacken cirkulerade brännvinsbuteljerna mellan törstiga karlar. Det var mest ungdomar på logdansen. De äldre hade sitt. Anders och Katarina höll på att snubbla på Johan från Bollnäs, som låg och sov mellan ett par enar. De banade sig vidare genom det höga gräset, över en stätta och ut på en av slåtterängarna. Vid foten av en hässja slog de sig ner.

De satt tysta en bra stund innan Anders kom sig för att fråga:

- Har du mycke ont?

Katarina ryckte till. Hur kunde han veta att hon hade ont? Hon hade gjort allt för att dölja det.

- Ja har inte ont, sa hon.

- Jaså? sa Anders.

Åter tystnad. Plötsligt frågade Katarina:

- Är ja den första flickan du fått göra så här mä?

Anders teg en lång stund innan han svarade ja på frågan. Han lät inte särskilt övertygande. Det hörde Katarina.

- Varifrån har du fått att ja skulle ha ont? undrade hon.

- Ja tänkte bara dä, slog han ifrån sig. Ja har hört att dä ska göra dä. På kvinnfolk. Förste gången.

Han log brett.

- Men dä lär ska va bra mycke bättre andre gången! Å se´n... Ja, se´n tycker en att dä ä dä lickste som finns.

Hon orkade inte le tillbaka. Det kändes inte alls lika härligt nu som det hade känts då hon gick hit över höjderna mellan Bollnäs och Bjälnäs. I sommarskogen mellan de täta granarna på båda sidor om vägen. Förväntansfull och lycklig.

Bjälnäs låg ju precis vid sjön; vackrare beläget än Bollnäs tyckte de flesta. De satt kvar, lutade mot hässjan, och tittade ut över sjön. Musiken ekade ut över vattnet. Det var vackert, enades de om.

- Kanske att vi skulle se om dä känns bättre redan i natt? sa Anders plötsligt.

Katarina skakade på huvudet. Hur hade han mage?

- Vi går tebaks å dansar, sa hon mycket bestämt. Anders suckade, reste sig sakta och följde henne tillbaks mot logen.