Kapitel 42

NYA INDICIER

Ett nytt urtima ting enkom för stjärnesandsmordets vidare handläggning hölls lördagen den tjugofjärde april. De sju nämndemän som krävdes som minimum hade kallats och infunnit sig. Bland dem fanns Anders Nilsson i Gökshult. Som tillförordnad domhavande fungerade vice häradshövdingen och notarien från Kunglig Majestäts och Rikets Vällovliga Göta Hovrätt J. A. Hedenstierna.

Åklagare Nelson kom inledningsvis med det nedslående beskedet att Katarina Andersdotter kropp ännu inte hade återfunnits, trots att Sommen nu var alldeles ren från is och stora ansträngningar hade gjorts för att få rätt på liket.

Vidare konstaterade man att Anna den femte april hade varit hos prosten Arneij och där pressats till det yttersta för att förmås att erkänna sin delaktighet. Det hela hade varit resultatlöst, konstaterade prosten i sin skrivelse. Det enda hon hade tillstått var att hon hade haft olovlig beblandelse med Anders innan han gifte sig.

Den horan, tänkte Nelson. Hon får tingsrätt och pastor att framstå som fån. Tortyr skulle man ha möjlighet till i dylika fall. Inte ett spår av vanlig hederlig gudsfruktan! Vart var världen på väg?

Han hade till denna rannsakning anmält hela tio vittnen varav fyra inte tidigare hade figurerat i domstolsförhandlingarna. Räckte inte det visste han inte hur han skulle bära sig åt. Om inte kroppen flöt upp hade han svårt att tro att hovrätten skulle gå på tingsrättens linje. Vilken linje skulle förresten tingsrätten gå på? Inte ens det visste han än. Hans svagaste länk i beviskedjan var att ingen hade sett Katarina komma till Stjärnesand den aktuella kvällen. I teorin kunde hon faktiskt ha förlupit hemmet och Anders i sitt svårmod över detta försökt rädda ansiktet genom att hävda att han hade dränkt henne... Inget var omöjligt i denna galna värld!

Pfeiff hördes först och förutom det som redan var känt gav han inte oväntat Anders de allra bästa vitsord som arbetare och dräng. Han beskrev honom som både nykter, stillsam och utrustad med stor godtrogenhet utan att för den skull lida av enfaldighet. Kort sagt: en husbondes dröm.

Baronen berättade vidare att sjön just där Katarina knuffats i var mycket djup - hela trettio famnar - och att botten var särdeles ojämn. Han höll inte för otroligt att kroppen hade fastnat i någon bergsklyfta. Det hände ofta att personer som drunknat i Sommen inte kunde hittas igen, menade han.

Därefter vittnade i tur och ordning nämndeman Nilsson, gästgivaren Johan Andersson och de båda stjärnesandspigorna Eva Persdotter och Kajsa Karlsdotter.

Pigorna var de som hade mest nytt att tillföra. Eva mindes att inte bara hon utan även Kajsa och Anna hade iakttagit skeppet genom köksfönstret samt att Anders efter hustruns försvinnande hade varit mycket ängslig och nervös. Han åt nästan inget utan satt mest och såg ut över sjön. När hon frågat vad det var med honom hade han klagat över svår huvudvärk.

Kajsa drog sig till minnes vad Anna hade sagt vid ett tillfälle efter att Anders hade blivit häktad: "Ja ä gla´ att ja har bekänt hur dä va emellan Anders å mej, för annars hade ja fått göra´t ve tinget å när man börjar å bekänna där... se då... se då..."

Nelson log inåtvänt. Nu fick hon väl ändå lov att ge upp snart - lögnerskan. Han ertappade sig själv med att nästan ha glömt Anders i sin iver att sätta fast Anna. Han visade åtminstone anständig syndaånger, men hon... Han var övertygad om att brottet aldrig skett om hon inte pressat den enfaldige och viljelöse drängen så hårt. Skulle nu hon gå strafflös? Då fick det bli över hans döda kropp!

Petter Svensson var den siste i raden av redan använda vittnen och han hade inte något väsentligt att tillägga. Turen var därför snart kommen till de fyra nya vittnena.

Jonas i Karlstorp berättade om det tillfälle då han hade blivit bjuden på brännvin av Anders. Flaskan hade tillhört Katarina, som vid det tillfället hade varit död mindre än åtta timmar. Jonas hade inte på något sätt kunnat märka att Anders hade ett så hemskt brott på sitt samvete; han hade varit precis som vanligt.

Även Jonas hade lagt märke till det mer än goda förhållande som rådde mellan Anders och Anna.

Som att slå in ett öppet fönster, tänkte Nelson. Den där kunde jag gott ha låtit stanna hemma.

Inte heller de tre sista edsvurna vittnena, Anders i Vastemålen, Sven i Ekeberg eller den gamle pratmakaren Farman hade något avgörande att komma med. De bekräftade i viss mån de teorier som fanns om de olika huvudpersonernas göranden och låtanden under mordkvällen, men Nelson saknade fortfarande någon som kunde knyta Katarina till mordplatsen. Inget av vittnena hade sett henne på Stjärnesand; bara hört att hon skulle dit.

Livgrenadjär Hultberg från Örbäcken fick även han svara på några frågor, men då han var ingift farbror till den anklagade var dessa mer av allmänt upplysande karaktär. Knekten tänkte i sitt stilla sinne att han lika gärna hade kunnat få stanna därhemma. Det var bara ett lidande för honom att behöva se Anders, som han var så fäst vid, sitta i bojor och skamset hänga med huvudet. Han ville inte minnas honom på det viset.

Anders tillfrågades om han hade något att tillägga, och han utnyttjade tillfället att berätta om hur Anna hade bjudit honom på det brunaktiga brännvinet uppe i fiskeboden innan han och Katarina skulle ge sig iväg.

- Ho truga´ mej för ho ville gifta sej mä mej efter att ja hade haft ihjäl Katarina...

Rösten brast och han började gråta. Efter en stund fortsatte han hackande och stammande sin redogörelse:

- Ja ville inte... Ja sa te´na att ja aldri skulle kunna göra nå´t sån´t... Men ho truga´ mej... Ja visste varken in eller ut.

Han fick låna en näsduk för att kunna torka tårarna och snyta sig.

- Ho pressa´ mej å fråga om... om ja va feg... Ja hade aldri tänkt göra´t å ja tror dä va nå´ra droppar ho hade slaget i brännvinet som gjorde att... att ja gjorde dä där.

Anna rystade energiskt på huvudet. Hon var ju oskyldig. Oskyldig!

- Ja kände mej konsti´ å oredi´ på nå´t sätt när ja gick i skeppet å vi åkte ut. Vi hade väl inte kommit mer än ett par, tre hundra famnar ut förrns dä hände. Å ja kan inte begripa hur ja kunde göra´t... Ja rörde ju inte armen alls mycke... Ja, hade inte brädet vart så halt så hade ho kanske levat än...

- Menar han att han inte gjorde det med uppsåt? frågade häradshövdingen.

- Uppsåt?

- Ja. Var det inte meningen?

Anders verkade tveka.

- Dä... Jo, i dä tillståndet ja va så va dä väl så... Om ja bara inte hade drucket å di där trolldroppa´! Ja va inte mej själv!

Hedenstierna såg fundersam ut under det att han skrev ner vad han just hade hört. Han fortsatte därefter sitt förhör med Anders:

- Menar Andersson att det var brännvinet eller det som blandats i det som fick honom att knuffa i sin hustru?

- Ja... Ja vart ju så känslolös. Ja satt ju å så när ho åkte upp å ner i vattnet. Å ja rörde inte ett finger för å hjälpa´na... Ja va hård på ett sätt som ja inte kan begripa nu etteråt! Å ja va på gott humör ända tills ja kom i land. Då va dä som om trolldomen geck över...

- Och hur har det känts sedan dess?

- Bedrövli´t. Hemskt. Ja har lidit å hemska samvetskval, herrn. Dä går inte å föreställa sej om en inte har gått igenom´et.

- Och nu?

- Dä känns lite bättre se´n ja bekänt å fått träffa fängelseprästen. Men... bra ä dä väl inte. Dä kan dä väl aldri...

Han brast åter ut i förtvivlad gråt. Åhörarna verkade gripas av Anders uppriktiga ånger. Han hade gjort ett nästan sympatiskt intryck på de flesta i motstas till den kyliga och, som det verkade, kallhamrade Anna Axelsdotter.

Det var nu Annas tur att tas i behandling. Hedenstierna gick ut hårt, väl medveten om vilken merit det skulle vara för honom att lyckas pressa fram vad både hans företrädare Sethin och pastorn i Malexander hade misslyckats med. För att inte tala om den karge och skrämmande Nelson...

Tyckte han inte att hon började sväva på målet lite? Han fick henne att vidgå att hon också hade stått i fönstret och sett skeppet ute på sjön. Det hade hon hittills nekat till. Och han fick henne också genom ett skickligt korsförhör att erkänna att hon faktiskt hade träffat Anders den trettonde januari. Inte heller det hade hon velat kännas vid tidigare!

- Men ja gick bara förbi´n som hastigast, skyndade hon sig att lägga till. Å ja bjö´n då rakt inte på nå´t brännvin. Å inget annat heller... Å hanses fru såg ja rakt inte te´ den da´n...

Hedenstierna log. Vad var det där om inte ett halvt erkännande? Nu sprattlade hon visst i garnet!