Kapitel 43

LAG OCH RÄTTVISA?

Trots att den från hovrätten inlånade tillförordnade häradshövdingen hade gjort sitt bästa kom inte heller han så värst mycket längre med Anna. Detta trots att han hade kallat fram både Eva och Kajsa ytterligare en gång och konfronterat de tre pigornas utsagor med varandra.

Trött och tagen frågade Hedenstierna om någon hade ytterligare något att tillägga. Då ingen verkade vilja detta läste han upp samtliga vittnesmål och frågade därefter om någon hade något att invända mot det antecknade.

Inte det heller? Han pustade. Ska den skyldiga slippa ur nätet? Vad skulle Nelson yrka på för hennes del? Han kände att de inte kunde komma längre nu. De var visst vid vägs ände.

- Har åklagaren några yrkanden innan rätten går till överläggning?

- För Anders Anderssons del hemställer ja om laga bestraffning. För Anna Axelsdotters del måste ja nöja mej mä ansvar för hennes lägersmål mä Andersson.

Det gick ett sus genom lokalen. Allmänheten verkade ana en skandal. Vad var det för en häradsrätt som kunde låta en vållande gå fri? Skulle inte rättvisa skipas?

Nelson kände sig besvärad av missnöjesyttringarna. Han höll ju egentligen med dem. Men lag var lag. När inte prosten hade lyckats - hur skulle då han...?

Tingssalen tömdes under det att nämnden gick till enskild överläggning. Anders rastades av fjärdingsmannen och fånggevaldigern som var en ganska trevlig karl vid namn Svanberg. Inte alls så stram och barsk som de andra som kört honom, tänkte Anders där han stod och vattnade nässlorna under Svanbergs och fjärdingsmannens överinseende. Som fånge fick man inte ens pissa i fred, tänkte Anders och han sa det också halvhögt.

- Dä skulle han ha tänkt på tidiare, muttrade fjärdingsmannen. Då hade han kunnat pissa var fåglarna som helst...

- Inte rikti´t, väl? log Svanberg.

En liten klocka innanför tingshusdörrarna förkunnade med öronskärande klang att överäggningen var till ända. Utslaget i målet skulle förkunnas. Snart var såväl de inblandade som åhörare och vittnen på plats.

Hedenstierna äskade tystnad och började omständligt läsa det långa utslagsyttrande som nämnden kommit att enas om. Han gick igenom praktiskt taget hela händelseförloppet med utvikningar och kommentarer ända från fosterfördrivningen till Anders erkännande.

Efter den omständliga och högtravande långa inledningen var så häradshövdingen framme vid själva utslaget. Anders, som tvingats stå upp under hela uppläsningen hade knutit händerna så hårt att knogarna vitnade. Armarna riste som i kramp.

- ...och prövar häradsrätten rättvist i förmåga av tolfte kapitlet. första paragrafen...

Anders såg ut att kunna svimma när som helst. Han var likblek i ansiktet. Till och med de darrande läpparna hade förlorat all färg. Blicken flackade.

- ...det skall han, missdådaren Anders Andersson, vilken på ett lömskt och försåtligt sätt, vid ett tillfälle då hans hustru icke ägt anledning att befara något försåt, det hon icke haft tillfälle att undfly eller avvärja, henne uppsåtligen fördränkt...

Kunde det bli annat än stocken? Anders kved av ångest inför det ofrånkomliga.

- ...för detta grova brott, sej själv till straff och andra till varning mista högra handen, halshuggas och steglas...

Häradshövdingen gav Anders en blick som av de närvarande gott skulle kunnat tolkas som medlidsam. Han nickade lätt, vilket gjorde det möjligt för Anders att få sjunka ihop på sin pall. Benen hade ändå inte burit honom många sekunder till. Han gömde ansiktet i händerna. Hela ryggtavlan skakade.

Hedenstierna fortsatte efter en kort paus:

- Vad åter angår pigan Anna Axelsdotter så kan hon emot sitt nekande och i saknad av bevis icke anses förvunnen att hava avvetat den av Anders Andersson begångna missgärning eller därtill honom rått och uppmanat och kan således icke sakfällas för någon slags delaktighet i detta brott...

Han drog efter andan. Det grymtades och viskades både här och där i lokalen. Ordet "skandal" kunde han uppfatta från mer än ett håll.

- ...men skall för erkänt olovligt umgänge med Anders Andersson varav fruktsamhet icke följt erlägga trettitvå skillingar till Malexanders sockenkyrka sedan hon av prästerskapet i nämnde församling enskilt blivit skriftad och erhållit avlösning.

Föreställningen var över. Anders kunde inte gärna göra annat än att förklara sig nöjd med grunderna i utslaget. Efter att häradshövdingen hade läst upp besvärshänvisningen meddelade Anders att han tänkte utnyttja sin lagliga rätt att söka nåd genom en böneskrift till hovrätten i Jönköping.

- Böneskriften ska vara Göta Hovrätt tillhanda före klockan tolv middagen den fjortonde maj, fastslog häradshövdingen innan han avlyste tinget.

Nu låg Anders öde i hovrättens händer. Nelson fick till sin förvåning se baronen gå fram och omfamna den dödsdömde. Han kunde också tydligt se tårarna strömma över kinderna på honom. En besynnerlig kontrast till Anna, som under sitt uttåg ur lokalen måste skyddas av de båda närvarande fjärdingsmännen mot åskådarnas hugg och slag.

Nelson plockade ihop sina papper och filosoferade en stund över lag och rättvisa innan han gick därifrån. Han visste att han hade gjort vad han kunnat, men det hade inte förmått smula sönder Anna Axelsdotters erbarmliga försvar.

- Idioti, mumlade han på vägen ut.