Kapitel 47

RIDEN AV MARAN

 

 

Anders plågades av mardrömmar i stort sett varje natt innan han vaknade upp till den långdragna mardröm hans liv hade blivit. En mardröm som han själv hade försatt sig i. Drömde han någon gång om något roligt eller skönt var det ännu värre att vakna upp i fängelsehålan.

Att han skulle dö för bilan kunde han begripa och på sätt och vis klara av att leva med. Det var väntat sedan länge. Men ur kunde man låta Anna smita från sitt ansvar? Det plågade och red honom dagligen. Varför skulle hon få leva och inte han? Och än värre: I vems armar skulle hon ligga inom ett år eller kanske mindre? Den tanken höll på att ta förståndet på honom. Anna var ju hans - ingen annan skulle få röra vid henne! Han älskade henne; hur mycket hon nu ljög på honom och slingrade sig.

 

Men han önskade att han inte gjorde det. Att han bara kunde glömma henne. Skita i henne. Borde han inte förakta och hata henne? Skulle han inte som hon bara ha försökt blåneka och skjuta över skulden? Skulle han ha kunnat göra henne så illa som hon gjorde honom? Det visste han att han inte skulle ha klarat.

Trots den hemska omgivningen och det bistra öde som väntade honom fann han att han fortfarande drömde och fantiserade om henne. Nattetid hände det att han hjälpte sig själv och tänkte på henne. På deras härliga stunder på Stjärnesand. Det lindrade för stunden men snart började tankarna vandra igen. Mot stupstock och svartsjuka över vad Anna skulle ta sig för när han inte längre fanns. Kanske hon redan hade hittat en annan? Han vred sig och snodde sig där han låg. Fängelsenätterna var alltid korta och fyllda med oro och korta stunder av lätt sömn. Fängelsenätterna slet hårt på honom. Han var en spillra av den muntre och duglige dräng han en gång var. En spillra som snart skulle dö. Och värst av allt: som skulle tvingas ta två människors illgärningar på sig själv.