Kapitel 46

KORSFÖRHÖR

 

 

Annas läppar darrade. Svetten blänkte i pannan och i magen kände hon liksom hur en iskall hand kramade om inälvorna på henne. Hennes blick for över åskådarna; där satt baronen - hennes gamle husbonde. Och hans pigor som gett henne sådana bekymmer här i tingsrätten. Naturligtvis trodde man mer på dem än på henne. Men hon visste minsann hur man skulle göra! Hon skulle klara sig. Hon skulle!

Hedenstierna var samlad. Nu eller aldrig, det visste han. Hovrättens utslag gav tydliga vinkar om vad de ville ha för att kunna fälla henne. Nu återstod att se om han var karl nog att ro fångsten i land...

 

- Nu ska Anna svara ordentligt på frågorna, sa han så barskt han förmådde. Rikets och kungliga majestätets hovrätt har inte godtagit hennes undanflykter, se!

 

Anna mötte hans blick med något som måste tydas som kallt förakt. Hat.

 

- Ja har sagt va ja vet, sa hon kort.

- Vi får väl se, kontrade Hedenstierna. Korsförhöret hade börjat.

 

H: - Har hon samtalat eller rådgjort med Anders Andersson om mordet som han framhåller?

A: - Nä. Han ljuger.

H: - Ljuger han? Va skulle han tjäna på det, han som redan har erkänt?

A: - Han ljuger, säjer ja. Ja har inte pratat mä´n om nå´t sån´t varken före eller efter hanses... mord.

H: - Men de ä ju va han påstår!

A: - Ja... Ja förstår inte varför han skyller mej för´t... Vi har ju allti´ vart de goaste vänner.

H: - Och ändå pekar han ut henne?

A: - Ja, ja begriper´t inte. Kanske vill han få en mildare dom... Å då kan dä va bra å ha en medbrottsling å skylla på... Han ville väl dra mej mä sej i olycka´...

 

H: - Minns hon va hon talade med Anders om den där gången som han blev ändrad i anletet?

A: - Va menar han?

H: - Gör sej inte till! Hon vet mycke väl vilken gång ja menar. När Eva Persdotter och Kajsa Karlsdotter hade sett er genom fönstret!

A: - Jaså...

H: - Och hon hade sagt efteråt till Kajsa att hon va glad att hon inget hade hört!

A: - Ja... Ja minns inte va vi kan ha pratat om. Ja va ju hos´en mer än en gång å ja kan ju inte veta vilken å gångera di där bägge smög sej å snikade sej efter oss!

 

Om blickar kunnat döda hade Eva och Kajsa livlösa sjunkit ner där de satt på första bänk.

 

H: - Hur som helst: Va brukade ni prata om? Blev han förändrad i ansiktet varje gång?

 

Häradshövdingen log spydigt.

 

A: - Vi prata´ väl om... ja, dä ni kallar våran "olovlia bekantskap"...

H: - Men varför då så orolig över va de andra kunde ha hört?

A: - Ja minns inte...

H: - Åjo!

A. - Ja va väl gla´ att ho inte hade hört om vårat vi hade för oss själva, antar ja.

H: - Hade ni samlag?

A: - Dä hände väl.

H: - I drängstugan?

A: - Inte så ofta.

H: - Den gången?

A: - Vilken gång?

 

Hedenstierna svor för sig själv för att han inte kom åt henne. En enfaldig piga ger en hovrättsman svar på tal... Kände hon att han inte skulle klara av henne?

 

H: - Hur kände hon det när Anders skulle gifta sej?

A: - Ja, inte blev ja gla´...

H: - De begriper ja nog. Va tänkte hon?

A: - Att ja fick sluta träffa´n.

H: - Skulle hon inte träffa honom ändå? Hon som frågat om hon skulle bli hans hustru eller...hrm...hora?

A: - Dä sa ja för ja va arg.

H: - Så arg att hon ville ha bort Katarina?

A: - Nä.

H: - Varför grät hon den där gången Anders skulle till tings? Och varför sa hon att han säkert va skyldig?

A: - Ja bara anade´t. Ja va oroli´. Han vet fuller väl att ja inte va likgilti´ för´n. Att ja tyckte om´en. Klart ja va oroli´.

H: - Men hur kunde hon innan Anders ens hade erkänt säga till Eva Persdotter att han säkert hade mördat och att hon hoppades att ingen mer skulle va inblandad?

A: - Har ja sagt dä?

H: - Enligt protokollerna, ja. Finns ingen tvekan om att hon har sagt det. Va menade hon med det?

A: - Dä va väl för att nämndeman sa dä där om pigera på Stjärnesand när han hittade klära´. Ja ville väl inte att nå´n å oss piger skulle behöva fara te tings... Å vi va väl orolia´ allihop, förresten...

H: - Men hon sa: "Att ingen mer skulle bli invecklad"?

A: - Ja minns väl inte hur ordena föll. Men ja menade väl å behöva fara te tings å vittna å ha sej. Vi har ju mycke rikti´t fått fara fram å tebaks... ja, dä ä väl fyra gånger nu? Dä va väl dä ja inte ville att vi skulle bli invecklade i...

H: - Vi?

A: - Ja, ja då!

H: - Och varför ville hon ge bort två kjortlar för att få slippa Anders beskyllningar?

 

Anna teg. Gav han aldrig upp? Förstod han inte att hon aldrig skulle erkänna det han ville?

 

H: - Varför va hon så angelägen om att slippa hans beskyllningar om hon nu är oskyldig?

A: - Han förstår väl själv hur otrevli´t dä ä... Dä blir väl var å en oroad när en blir orättvist beskylld. Å än värre när dä ä nå´n som en älskar...

H: - Hon vidhåller att hon inget har med mordet att skaffa?

A: - Ja... Dä vill säga... Nå´t har ja väl mä´t å skaffa eftersom dä va mej Anders ville ha. Å då fick han ju lov å bli å mä henne. Så på viset...

 

Anders skruvade på sig där han satt. Skulle bara han dö för det brott som hon tvingat honom... ja, kanske förgiftat honom att utföra? Han var nu helt övertygad om att Fan regerade henne. Hon måste ha försvurit sig åt Hin Onde...

 

H: - Så på så vis va hon en orsak? Men inte annars?

A: - Ja. En oskyldi´ orsak. Men dä rår ju inte ja för.

H: - Och när hon sa till Kajsa att hon va glad att det va känt, det som var emellan henne och Anders? Va menade hon med det?

A: - Ja sa väl inte så?

H: - Jo!

A: - Ja sa väl att ja... Ja sa "Gud vare lov att ja har sagt va ja vet för då har ja inget mer å säga"...

H: - Så står det inte i protokollerna!

A: - Nä, kanske dä, men så sa ja!

H: - Men Kajsa har uppgett...

A: - Ja, sa ja så så mente ja inte så utan som ja sa nyss!

H: - Hur menar hon?

A: - Ja, att ja va gla´ över å ha erkänt dä ja hade på mitt samvete! Se´n kan ja gå te vilken domstol som helst...

H: - Vilken som helst? Tänk nu på va hon säger!

A: - Ja säjer: vilken som helst. Ja kan tryggt gå te vilket ting som helst. Å framträda inför vilken domstol som helst. Både i dä här å i ett annat liv!

 

Anders spärrade upp ögonen. Hon svär sig ju åt helvete!

 

H: - Nå, det va stora ord i en liten mun... Men va säger hon om Fyrs uppgift?

A: - Va har han sagt, då?

H: - Att hon va hos honom nyligen och sa att Anders inte hade bekänt rätt!

A: - Jaså ... Ja, han påsto´ ju att ja va inblandad. Då har han väl inte bekänt rätt. Eller har han dä?

 

Hedenstierna resignerade. Kvinnan var uppenbarligen bortom all räddning! Han tecknade åt Nelson att komma fram. Denne hade anmält att han hade ett yrkande.

 

- Ja yrkar på uppskov. Gästgivar´n i Skärlundas far ä dö, å ja behöver deras vittnesmål för å säkerställa tidpunktera som hovrätten önskar.

 

Hedenstierna suckade djupt. Skulle de behöva hala alltihop en gång till?

 

Nelson var inte färdig.

- Ja har också idag fått underrättelse om att drängarna Jonas Löfving i Mo å Johannes Svensson i Skärlunda följde Katarina Andersdotter ett stycke på vägen från Skärlunda mordkvällen.

 

Hedenstierna sneglade på de sju nämndemännen. Ett par av dem nickade försiktigt.

 

- Uppskov medges! Rätten sammanträder åter... låt mej se... den tionde juli. Till dess ska åklagaren ha kallat de nyss nämnda vittnena och flera om det till äventyrs skulle finnas!

Tinget avslutades. Häradshövdingen satt länge kvar och begrundade sitt oblida öde. När skulle detta mål egentligen komma till ett slut? Skulle hela Malexanders socken till vittnesbänken? Och hur var denna Anna Axelsdotter skapt?