Kapitel 49

HALMSTRÅET

Hovrätten gick denna gång på häradsrättens linje. Den återfunna kroppen och de utförligare redogörelserna om tidpunkter och annat gjorde det intryck som man hade hoppats att det skulle göra. Nu återstod bara för Anders att vända sig till kungen.

- Klart du ska söka nåd, sa slottsvaktmästaren. Skrivhjälp får du, och inget kostar dä!

Anders föll till föga för erbjudandet fast han inte trodde det tjänade något till. Ville han dra ut på pinan längre? Ytterligare ett halvår i slottskällaren var inget han såg fram emot precis. Men det fanns där, halmstrået, att gripa tag i. Fanns det liv fanns det hopp och tvärtom... Vad kunde han vänta sig om han fick nåd? Livstids fästning. Var det bättre? Det visste han inte.

Ena dagen kändes det hoppfullt; andra dagen var det nattsvart. Och det där med Anna...

Sensommaren gick mot höst, hösten mot vinter. Dagarna var grå, grå, grå. Fångar kom och fångar släpptes ut. Nio av tio var som brukligt lösdrivare och försvarslösa. Den tionde var tjuv eller våldsman. Den hundrade, kanske, var dråpare eller mördare.

Hur skulle kungen tänka när han läste böneskriften? Skulle han förstå att Anders inte hade varit vid sina sinnen? Att det var Anna som hade pressat honom? Kungen var ju allvis... Allteftersom dagarna gick började han bli mer och mer övertygad om att majestätet var den som skulle se de rätta sammanhangen. På salmoniskt vis skulle han se till att rättvisa blev skipad som den smorde herrens tjänare han var. Om han bara tog sig tid.

När den första snön föll i början av december väntade han fortfarande på majestätets nådiga utslag. Varje gång slottsvaktmästaren kom i dörren ryckte Anders till. Var det dags? Hade beskedet kommit? Ovissheten red honom dag och natt. Hela hans vakna tid gick åt till att fundera och spekulera, sörja och hoppas, bryta samman och rycka upp sig. Tidvis kändes det som om förståndet höll på att lämna honom, som om han var på väg att förvandlas till en själlös dåre.

Den nionde december vid middagstid förändrades allt. Han kunde se det i ansiktet på slottsvaktmästaren redan i dörrhålet. När denne med fasta steg nalkades Anders där han satt med ryggen mot muren förstod han att nu, nu var det slut. Slut på all ovisshet och all tvekan. Han visste också vilket besked han skulle få. När vaktmästaren läste upp utslaget för honom rörde han därför inte en min.

Så var hans öde beseglat! Det lilla hopp som trots allt hade funnits släcktes med ens. Vaktmästaren beklagade. Man var nu vid vägs ände. Kungens ord var oomkullrunkeligt. Definitivt.

- När blir dä? var allt han fick ur sig.

- Vet inte, svarade vaktmästaren. Men dä dröjer nog inte så värst länge. Han får veta´t så fort ja bara får besked. Dä lovar ja.

De andra fångarna, som tidigare hade sett honom som en i mängden, började efter den stunden undvika honom. För dem var han en levande varning, en symbol för hur det kunde gå för dem i värsta fall. Han var nu en pestsmittad, en dödsmärkt. Inte föraktad - snarare fruktad. Inte för den han var utan för det han snart skulle genomlida.

Snart var också dagen bestämd. Den andra februari skulle det ske. På Hogstad avrättningsplats. Han räknade dagarna. Det var inte så lång tid kvar. Fängelseprästen kom till honom varje dag nu. Han skulle beredas för döden.