Kapitel 44

MORGONFISKE

Det var knappt ljust ute när avskedade livgrenadjären Johan Ek sköt ut sin lilla eka i sjön. Mete i gryningen gav det bästa resultatet hade han hört, och för en gångs skull hade han frångått sin vana att fiska i kvällningen. Allt var ju värt att provas, tänkte han även om han sedan många år vant sig av med att gå upp så tidigt som han gjort denna junimorgon.

Det kluckade i vattnet när ekan gled ut ur den vassbevuxna viken där den legat förtöjd. Ek kontrollerade att han inte som vid sin senaste fisketur glömt maskburken innan han satte i årorna och kajkade ut mot den öppna sjön.

Han hade tänkt börja mellan Klumpaöarna och dit var det långt. Kanske han skulle prova vid Hulön först? Han bestämde sig för att i vilket fall runda den på västsidan.

Efter en kvarts timmas rodd befann han sig vid Hulöns norra sida. Här var det han hade deltagit i draggningen tidigare under året - inte mindre än fyra gånger - efter den så tragiskt omkomna Katarina Andersdotter. Tanken på att hon fortfarande kunde finnas kvar på botten därnere fick honom att avstå från mete vid Hulön. Det fick nog bli Klumpöarna i alla fall. Strunt samma om det blir långt hem, tänkte han.

Sin vana trogen kastade han ett extra öga på vattnen runt Tärningasten. Det lär ju vara där det hände... Han rös.

Men vad var det? Något brungrått flöt precis vid vattenytan inte långt från den fyrkantiga stenen! Det kunde väl inte vara...

Han vände snabbt båten och tog några stadiga tag med årorna innan han lät den glida mot det flytande föremålet. Ju närmare han kom desto mer övertygad var han om att han hade hittat lämningarna efter den mördade. Redan ett knappt stenkast därifrån kände han en frän, sötaktig lukt. Karakteristisk för as och lik, hann han tänka innan han också med sina egna ögon såg vad det var. På rygg flöt den uppsvällda kroppen efter Katarina - den mördade! Han började omedelbart kräkas häftigt. Rakt ner på durken. Mumlande för sig själv vände han därefter båten och rodde så det fräste om fören rakt på Stjärnesands säteri.

Baronen själv var inte hemma och inte några av drängarna heller. Ek fick emellertid tag på en annan fiskare som kommit roende av pur nyfikenhet när han sett den gamle knekten kajka fram med sådan fart över vattnet. Den andre hade legat för ankar och metat en bit längre inåt den stora viken, åt Somvik till.

Kanske kunde de klara bärgningen av liket på två? frågade Ek när han hade avslöjat sitt sensationella fynd för den andre. Av pigorna på Stjärnesand fick de kamferindränkta trasor med sig när de åter vände till sjöss. En otrevlig uppgift väntade alldeles oavsett det skydd mot stanken som trasorna utgjorde.

När de hade kommit en bit ut slog Ek sig för pannan. Förbaskat! De borde ju ha skickat bud efter länsman! Han vände ekan, angjorde åter land och sprang upp mot säteribyggnaden.

- Vi måste ha bud te länsman! ropade han åt Kajsa som stod utanför huset och rensade gädda.

Hon kisade mot honom.

- Men hur?

- Gå bort te Skärlunda. Å säj att dä ä bråsskande!

Kajsa gick in med sin gädda innan hon skyndsamt begav sig uppåt gästgivargården. Hur länge kunde det dröja innan de hade Nelson där?

Den andre fiskaren och Ek lyckades efter svåra umbäranden föra den döda i land. De lade henne varsamt i gräset innan de gick upp mot huset. Nu fick baronen hålla med brännvin vare sig han var hemma eller inte... Eva hade redan från fönstret sett vad de behövde och hon mötte dem redan i dörren med en halvstopsbutelj och två koppar.

- Fy fan! klagade den andre. Dä va lett!

- Har ho tvål? frågade Ek. Vi måste löga oss innan vi kan ta nå´n styrketår. Vi stinker ju lik bägge två...

- Skit pyttsan! röt den andre och tömde gott och väl en fjärdedel av flaskans innehåll i sig. Med ett bölande som ekade över sjön signalerade han att den hade landat som den skulle. Ek gjorde snart detsamma. Tvålen kunde kanske när allt kom omkring vänta en stund!

Det hann bli både middag och kaffe innan Nelson kom åkandes i sin tjänstevagn. Han var ensam. Nästan innan han hade fått stopp på ekipaget var han ur detsamma och hälsade på gubbarna och pigorna.

- Å här har vi herrarna som gjorde fyndet? frågade han Eva och nickade menande åt Ek och den andre.

- Jo.

Ek tog ett steg fram, spände ögonen i Nelson och sa:

- Va ja vet så kan ja prata för mej själv! Ja ä förre livgrenadjär Ek. Gu´medda!

Nelson rodnade lätt men tog inte upp något munhugg med knekten.

- Var ä kroppen? frågade han i stället.

- Kom mä bara, log Ek illmarigt och tänkte: Känn på lukten du, din förnäme fan!

Synen var fasansfull. Katarinas kropp var uppsvälld å det grövsta, i synnerhet runt midjan. Kläderna hade delvis rämnat för trycket inifrån. Nelson ropade till sig Eva och Kajsa.

- Vi måste få kroppen tvättad! Det vore för djäv... eh, mycke´ opassande om vi karlar klädde av liket.

Kajsa och Eva såg på varandra med bistra miner.

- Ska vi...? kved Kajsa förtvivlat.

- Ja vore tacksam om ni klädde av henne å tvättade henne! Ja övervakar dä hela tills ni kommer till... ja, underlivet å så. Dä får ni täcka över.

- Vi måste bara göra oss färdia först, sa Eva.

- Naturligtvis.

Efter att ha bundit kamfertrasor om näsa och mun och värmt upp stora mängder vatten kunde de båda pigorna sätta igång med den otrevliga uppgiften. Länsman stod en bit ifrån och Ek och den andre hade redan gått hem till sitt. Nelson hade antecknat deras namn och hemvist ifall han behövde dem som vittnen. Man kunde aldrig veta. Hovrätten hade ju inte sagt sitt än.

- Ni känner igen´na? frågade han Eva och Kajsa som hade stor möda med att kränga av kroppen de tjocka yllekläderna.

- Jo.

- Visst ä dä Katarina.

Naturligtvis! Ansiktet var inte värre vanställt än att de som hade sett personen i levande livet skulle känna igen henne nu. Och vem annars skulle det förresten kunnat vara? Han strök eld och tände en cigarr. Kanske röken kunde lindra stanken? Han undrade hur flugorna var skapta som i mängder kom flygande för att cirkla över liket. Han måste se till att det kom i jorden illa kvickt.

När hela kroppen var tvättad och undersökt befallde han pigorna att sno in den i ett lakan eller något liknande.

- Men var ska vi ta dä? frågade Eva.

- Ta ett för baron bara! Kronan betalar.

- Jaha.

Baronen var väntad hem senare på kvällen men Nelson hade inte tid att vänta. Det var ett par saker till han måste ombesörja här i trakten innan han kunde fara hem. Han måste anmäla fyndet till prosten och beställa en kista.

Tankarna på Katarina och hennes öde sysselsatte hans tankar under vägen till Arneij uppe i Tumbo. Om bara Anders och Anna också kunde fått se kroppen. Tänka över vad de hade gjort... Det skulle ha varit de som fått tvätta kroppen, tänkte han. Inte de stackars oskyldiga pigorna! Han visste att de aldrig riktigt skulle komma över vad de hade upplevt denna dag. Han skulle knappast göra det själv.