Kapitel 45

BAKLÄXA

Nelson nickade belåtet när han tog del av hovrättens utslag. Målet hade behandlats i Jönköping den nionde juni, och man hade varit långt ifrån nöjda med häradsrättens behandling av målet mot Anders Andersson och Anna Axelsdotter. Som åklagare hade han också kallats till nytt urtima ting tisdagen den tjugoandra juni. Det var alltså hög tid att än en gång sammankalla vittnen.

Två nya hade han: Torparen Jönsson och den där spydige knekten... Vad hette han nu? Ek! Och han hade framförallt säkrat Katarinas kvarlevor. Uppflutna på precis den plats som Anders Andersson själv hade pekat ut från stranden.

Han läste än en gång igenom yttrandet från hovrätten. Inte heller de fann sig i att Anna kom så lindrigt undan! Utmärkt...

Till det urtima tinget - det var nu det fjärde rättegångstillfället - forslades Anders av samme gevaldiger som sist: den vänlige Svanberg. Han hette också Anders hade Anders fått veta under ditresan. Fånggevaldigerna var strängt förbjudna att tala med fångarna under skjutsningarna, men Svanberg pratade med Anders så gott som oavbrutet. Kanske för att han var dömd att mista livet? I medmänsklighet?

- Ja har kört värre otäckingar än dej, log Svanberg. Riktia mördare!

- Ä inte ja dä då?

- Om du hade sett va ja har sett, gosse!

Anders tystnade. Hur kunde någon välja att arbeta som fånggevaldiger?

Svanberg berättade att han personligen hade mest svårt för tjuvar. I synnerhet kyrktjuvar. Att folk kunde slå ihjäl varandra i hastigt mod eller i fyllan och villan var ju nästan naturligt. Men att stjäla i kyrkan! Lägre kunde man väl inte sjunka...

Anders tänkte på drängen med kvigan men sa inget.

Plötsligt vände sig Svanberg om på kuskbocken.

- Andersson? Du ber väl dina böner?

- Joo...

- Slarva inte mä dä!

- Nä. Dä gör ja inte.

- Dä ska du tänka på å inte göra. Så kanske vi ses en da´...

- Ja, sa Anders. Ja hoppas dä.

Vice häradshövding Hedenstierna förrätade som vanligt upprop innan man kunde gå över till väsentligheterna. Bakläxan från hovrätten lästes upp, och det visade sig att dess ledamöter såg en stor brist i att ingen hade sett Katarina komma till Stjärnesand mordkvällen.

Precis som jag trodde! tänkte Nelson för sig själv.

Man ville i vilket fall ha tydligare uppgifter om tidsrymden mellan att Katarina lämnade Skärlunda fram till att Eva och Kajsa hade sett skeppet ute på sjön. Hade det förresten varit Katarina och ingen annan kvinna som hade följt med Anders? Kanske hade någon annan kvinnoperson vistats på Stjärnesand samma kväll?

Hårklyverier, tänkte Nelson.

Beträffande Anna Axelsdotter efterlyste hovrätten utförliga svar ifrån henne och inte bara det enständiga nekande hon dittills hade hängett sig åt. Man ville helt enkelt att hon skulle förklara sig över sina egendomliga uttalanden före och efter det blev känt att hennes älskare för hennes skull hade tagit livet av sin hustru.

Och efter bara tolv dagar i det äkta ståndet, tänkte Nelson. Det är ju groteskt!

Målet var således upphävt och återförvisat. Ett skäl för återremissen hade dock fallit, tänkte Nelson. När det efter Hedenstiernas långa och omständliga inledning var hans tur att yttra sig kunde han stolt meddela att mordoffret nu var återfunnet.

- ...på samma plats där ho bragtes om livet, sa han och sneglade än på Anna, än på Anders.

- Dessvärre måste kroppen redan på andra da´n begravas i Malexander eftersom det ruttnade någet alldeles förfärli´t. Maskar å fluger... Ja, således kunde någen likbesiktning inte utföras av läkare. Men den avlidna ä tillfullo identifierad, vilket ja ämnar återkomma te under vittnesförhörena.

Anders frågades ut på nytt kring de omständigheter som hovrätten undrade över. Kunde Katarina ytterligare bindas till Stjärnesand? Det vita knytet som hon haft med sig när hon anlände och även haft med sig i båten var en viktig detalj. Anders berättade att han hade smitit in med det i drängstugan innan han gick in i köket för att äta. Det var ju också där knytet och kläderna hade hittats av nämndeman Nilsson.

Så var det åter dags för vittnesförhör. Baronen kunde bara konstatera att inga fler hade varit i Stjärnesand mordkvällen än de personer som redan var nämnda, vilket både Eva och Kajsa som kom näst i tur kunde intyga.

Eva hade även hon sett knytet och hon hade inte sett någon utomstående på säteriet den aktuella dagen. Hedenstierna gick över till att fråga henne om fyndet av kroppen.

- Hon var tillstädes den dagen kroppen hittades?

- Ja?

- Berätta!

- Ja... Länsman sa te´ Kajsa å mej att vi skulle tvätta å den. Dä gjorde vi, å dä va ju inte precis nå´t trevli´t göra!

- Såg hon nå´t särskilt?

- Njaa... Ja såg ju att dä va Katarina, förstås. Ho va sej ju lik på sätt å vis... men uppsvullen å dä gräsligaste.

- Märken och sår?

Eva tänkte efter en stund.

- Några skråmer i ansiktet... å så hade ho märken på halsen efter sitt silkesspänne. Men inga stora märken, nä.

Kajsa lämnade liknande upplysningar och tillade att begravningen absolut inte hade skett för tidigt. Redan dagen efter upptagandet ur vattnet hade kroppen blivit halvt uppäten av maskar och upplöst.

- Tack, tack, sa Hedenstierna, som var ganska vit om nosen efter de två sista vittnenas berättelser. Nästa vittne!

Till häradshövdingens fasa kom nu ytterligare två vittnen som visste att redogöra för likfyndet och dess tillstånd på ett mycket realistiskt sätt. Det var livgrenadjär Ek och torparen Jönsson som sökte övertrumfa varandra med vidriga detaljer från upptagandet av den döda.

Det sista vittnet, torpare Anders Fyr på Skärlunda ägor, hade inkallats av Nelson för att han sedan förra rannsakningstillfället i sitt hem hade haft besök av Anna, som påstått att Anders "inte hade bekänt rätt".

Nelson ögnade igenom sina papper. Fattades inte något? Jovisst, återbudet! Han skulle tvingas begära ännu ett uppskov. Först skulle han dock avnjuta ytterligare ett korsförhör med Anna Axelsdotter. Hedenstierna hade halvt på skämt, halvt på allvar innan rättegången lovat Nelson att hon skulle knäckas denna dag.

- Inte en da´ för tidi´t, hade Nelson svarat. Skulle det lyckas?