Kapitel 41

OTILLRÄCKLIGHET

 

 

Den andra rättegångsdagen inföll den elfte mars, mitt under det pågående vintertinget. Detta innebar betydligt fler åhörare eftersom målsägare, anklagade och vittnen från ett otal andra mål bevistade tingssalen i Hogstad. Det var till bristningsgränsen fullt, och häradshövdingen fick anstränga sig för att få tyst på det stimmiga auditoriet.

Mordåtalet mot Anders Andersson klubbades in som nummer etthundratrettiofyra bland alla de punkter som skulle avklaras. Nelson hade redan på morgonen meddelat nämnden att ytterligare ett uppskov var att vänta.

Protokollet från den nittonde februari lästes upp och vidhölls av både Anders Andersson och Anna Axelsdotter.

 

Anna tillfrågades om hon fortfarande förnekade delaktighet.

- Ja ä inte inblandad på någet vis.

Nelson himlade med ögonen. Maken till fräckhet! Insåg inte flickebarnet att loppet var kört?

Det visade sig att Anna hade infunnit sig hos prosten Arneij ett par veckor tidigare. Emellertid måste något missförstånd ha skett, för allt besöket hade resulterat i var ett prästbetyg av det vanliga slaget. Häradshövdingen högläste:

- På begäran lämnas pigan Anna Katarina Axelsdotter i Stjärnesand det betyg att hon är född den åttonde december adertonhundratvå, äger försvarlig kristendomskunskap, brukat sine salighetsmedel och så vida jag vet levat klanderlöst. Malexander den tjugotredje februari adertonhundratjugofyra, Johan Arneij.

 

Nelson himlade med ögonen igen. Levat klanderlöst? Hade prosten blivit gaggig på allvar? Löst boleri och en uppstudsighet som skulle föra riket i rena förfallet om den skulle förekomma i någon större utsträckning!

Anna fick vidare redogöra för sin bakgrund. År 1822 på hösten hade hon flyttat till Stjärnesand.

- Där hon blev bekant med Anders Andersson?

- Ja.

- Och med honom inledde ett förhållande?

- Ja.

- Ett förhållande som även innebar köttsligt umgänge?

- Ja.

 

Nelson tecknade att han ville komma in med en fråga. Häradshövdingen nickade bifall.

- Skedde detta innan Anders gift sig med den avlidna?

- Ja.

- Och även efter?

- Ja.

 

Även Anders erkände det otillåtna umgänget dem emellan. Han tillfrågades också när Anna hade börjat påverka honom att vid tillfälle döda Katarina. På den frågan kunde han inte ge något bestämt svar, men han mindes att Anna hade ökat sina ansträngningar efter att han hade gift sig. På självaste morddagen hade han ju blivit bjuden på det brunaktiga brännvinet samtidigt som hon hade föreslagit en "olycka" när Katarina och han gett sig av mot Älgaberget.

- Nå, Anna, sa häradshövdingen med mild stämma, är det inte hög tid att hon säjer som det är?

 

Anna skakade på huvudet.

- Ja har inget gjort. Han far mä osanning!

 

Två nya vittnen hade Nelson lyckats skaffa: Karl Farman från Sjöbo och skattebonden Magnus Persson från Norra Ekeberg. Anders undrade för sig själv vad Persson hade där att göra. Vad hade han med detta mål att skaffa?

Farman hade inte mer att tillägga i målet än att Anders varit på besök hos honom mordkvällen mellan klockan sex och sju på kvällen och att han därefter återvände till Stjärnesand.

Så kom turen till Persson. Han hade söndagen den tjugofemte januari mött Anna på hemvägen från kyrkan och han hade då frågat henne - som man gör, sa han - om hon hade något att berätta om Anders Anderssons mord på sin hustru. Anna hade då blivit förlägen och skiftat färg i ansiktet. Hon hade sagt sig inte känna till något alls om mordet.

 

- Å rätt va dä va så sa ho te mej: "Tror du att..." Å därefter vart ho alldeles tyst, sa Persson. Ho sa inte ett enaste ord mer fast ja fråga´.

Anna suckade hörbart och skakade på huvudet där hon satt. Fingrarna plockade nervöst med förklädebandet. Häradshövdingen avstod från att ens fråga henne. Än var hon inte mogen för bekännelse, det kunde han tydligt se. Men det kom nog. De brukade mjukna. Även de mest hårdhudade.

 

Efter vittnesmålens uppläsning och godkännande hemställde Nelson om ytterligare uppskov, eftersom prosten uppenbarligen inte fullgjort sina åligganden när det gällde Anna. Han tvivlade på att hon begrep fulla vidden av att neka delaktighet när hon så uppenbart var medskyldig. Dessutom, menade länsmannen, fanns fortfarande goda möjligheter att hitta Katarinas kropp. Isen skulle säkert gå upp den närmaste tiden, och då skulle den kunna komma att flyta upp.

Nelson insåg att hans bevisning så här långt knappast kunde ge fällande dom i högre instans. Domstolen gick som tidigare på hans linje, och målet sköts upp på obestämd tid. Anders skulle under tiden återförpassas till länshäktet.

 

Anders fördes ut till den väntande fångskjutsen. Anna försökte komma fram för att få säga några ord till honom, men hon hindrades effektivt av trängseln. När hon väl kom ut hade skjutsen redan åkt. På håll kunde hon svagt urskilja gnisslet från fångkärrans hjulaxlar. På väg mot det fruktade slottsfängelset i Linköping. Hon undrade hur han hade det där. De var väl inte svåra mot honom?

Hon stod kvar ett par ögonblick innan hon påbörjade sin långa vandring hemåt. Ville det sig väl kunde hon få skjuts ett stycke med någon okänd vägfarare. De som kände igen henne vägrade att ta henne med. I deras ögon var hon en redan dömd mörderska, bara värd förakt.