Kapitel 48

OCH ÄNDÅ INTE

 

 

Det som till slut skulle visa sig vara den sista rättegångsdagen i målet mot Anders Andersson hade inletts. Ännu en gång var tinget urtima och ännu en gång inledde vice häradshövding Hedenstierna med upprop. En nyckelperson från de tidigare undersökningarna och rannsakningarna saknades dock: länsman Nelson hade blivit förflyttad, och i hans ställe tjäntgjorde nu förre kronofogden Gustav Hofstam. Denne var som ny kronolänsman i häradet naturligtvis intresserad av att göra en god insats så här i början av sitt nya ämbete.

Ingen skugga föll dock över företrädaren; Nelson hade gjort ett gott arbete med Stjärnesandsmålet, och Hofstam hade bara att slutföra det. Det sannolika var att det slutliga utslaget skulle komma denna dag. Därefter skulle hovrätten åter säga sitt. Föll målet igen hade han svårt att tro att man skulle ta upp det till ny prövning. Allt som kunnat göras hade gjorts.

De nya vittnena som kallats in av Nelson gjorde nästan vad som förväntats av dem: Drängarna Löfving och Svensson redogjorde utförligt för hur Katarina hade lämnat Skärlunda vid halv åtta-tiden på kvällen. Däremot hade ingen av dem följt henne på vägen som Nelson av någon anledning hade fått för sig. Svensson, som var tjänstekamrat med Katarina, berättade att Katarina innan hon gick sa att hon genast skulle skynda till Stjärnesand.

 

Det måtte väl duga åt hovrätten, tänkte Hedenstierna. Tiderna höll nu också för närmare granskning och materialet var i sin helhet mycket fylligare. Saken borde vara helt klar i och med detta.

 

Gästgivaren från Skärlunda kom ensam; hans hustru var med barn och en åtta mils tingsresa klarade hon i sitt nuvarande tillstånd inte av, förklarade maken. Han hade i stället fått med sig en attest,där hon fastställde tiden Katarina lämnade deras hem till halv åtta.

 

Innan utslaget fick de anklagade en sista möjlighet att yttra sig. Anders hade inte så mycket att tillägga; han ångrade djupt sitt brott och även nu brast han i gråt när han beskrev vad han hade gjort och hur han kände det. Hans enda förhoppning nu var att få bli dömd och på så vis slippa leva i ovisshet.

Anna gjorde vad hon hela tiden hade gjort. Hon förnekade all delaktighet eller kännedom om mordet på Katarina.

"Förnekar ännu lika fräckt" skrev Hedenstierna i sina anteckningar. I domboken skulle eftervärlden ändå förstå att hon var skyldig, tänkte han.

 

Utslaget blev föga förvånande detsamma som häradsrätten redan fattat en gång: Anders skulle mista högra handen, halshuggas och steglas medan Annas påföljd inskränkte sig till en smärre bötessumma och enskild skrift och absolvering hos Arneij. Göstrings häradsrätt hade därmed gjort sitt. Hedenstierna suckade djupt och slog igen anteckningsboken. Han såg med spänning fram emot vad slutresultatet av denna långa rättegång skulle bli. Det skulle bli intressant att höra vad Hofstam hade för teorier när de drack kaffe efteråt.

Anna hann ut tidigare den här gången. Skjutsen hade ännu inte gett sig iväg till Linköping. Gevaldiger Svanberg höll på att spänna för. Hon tassade ljudlöst fram till Anders där han satt på vagnen med sina bojor om benen.

 

- Ska ho säga nå´t så gör´et fort! väste Svanberg.

- Anders... ja älskar dej! viskade hon med tårarna trillande nerför kinderna, vände på klacken och sprang snubblande därifrån. Anders hade inte hunnit svara. Vad skulle han förresten ha svarat? Anna, baronen, Hultberg, hans föräldrar... Alla han älskade och höll av skulle han snart ha sett för sista gången. Att det skulle kunna sluta på något annat sätt än halshuggning hade han för länge sedan slutat tro på. Det enda han önskade nu var att det hela snart skulle bli undanstökat. Och ändå inte...