Kapitel 40

LÄNSHÄKTET

Anders hade, som väl de flesta människor, haft sina föreställningar om hur det kunde vara i ett fängelse. Förhållandena i länsfängelset i Linköping var dock vida värre än han hade kunnat drömma om. Skitiga, sjukliga och ibland fulla av insmugglat brännvin trängdes man i ganska stora, dragiga och fuktiga rum som var till bristningsgränsen fyllda med fångar.

Fängelset var beläget inom slottet bredvid domkyrkan och dess yttre del utgjordes av en med mur avskild bit av borggården. Fängelserummen var till antalet nio hade han hört, och de låg i östra slottsflygelns tre våningar. Som mest var fängelset tänkt att rymma sextiofyra intagna, men ofta överskreds den gränsen med råge. Slottsvaktmästare Söderström hade en grannlaga uppgift med att hålla det hela något så när under kontroll.

Varje rum hade sin hackordning. Som misstänkt mördare tillhörde Anders ändå de övre skikten bland de intagna. Längst ner i rang stod tjuvarna, särskilt återfallstjuvarna.

Allra lägst stod en stackare som hette Anders Larsson. De andra visade öppet sitt förakt för honom och Anders frågade en dag Erik, en annan mordmisstänkt, vad den arme karlen Larsson egentligen hade gjort för att stötas ut av de redan utstötta.

- Han har knullat mä e kviga, muttrade Erik föraktfullt. Han var själv bonde och kunde inte fatta hur man kunde ge sig på ett oskäligt djur på det viset.

Anders förundrades storligen. Hur skulle den kalven komma att se ut? Och hur var karlen skapt som kunde ge sig på... Och hur bar han sig åt?

- Sto´ väl på en pall, förmodade Erik. Fick väl dynga på byxera. Va väl dä som fällde´n... Tvi fan!

Tidelag och otukt blev nya begrepp för Anders. Vad allt kunde inte människan ta sig för? Han undrade vad prosten därhemma skulle säga om han visste att det fanns karlar som vänslades med husdjur och karlar som gav sig på andra karlar... En ny värld hade öppnat sig för honom.

Maten var nog det värsta. Surt och ankommet ibland. Små ransoner som man inte blev mätt på. Han magrade. Såg väl snart ut som de andra: stripigt hår, tärt anlete, benig.

Ibland hämtades någon ut för rannsakning eller frigivning. Några var bysatta för skuld - de satt aldrig länge - men majoriteten i rummet utgjordes alltid av lösdrivare och försvarslösa. De fördes efter rannsakning oftast till tvångsarbete i Vadstena.

Vad Anders visste var det bara han och den före detta bonden Erik som var misstänkta för mord. De höll sig för sig själva så gott det nu gick i trängseln. När alla låg ner på natten var det inte mycket tom golvyta kvar för råttorna att tassa fram på. De var fängslade på nedersta våningen - den värsta. Slottshäktet i Linköping var helvetet redan på jorden, det hade Anders snart fått lära sig.