Kapitel 14

HULTBERG

Livgrenadjär Hultberg var i gott skick trots över tjugo år i kronans tjänst. Han var fyllda fyrtiosex, men såg fortfarande ut att vara i sina bästa år. När Anders kom gående med andan i halsen höll han på att gräva dike en bit från stugan.

Anders såg upp till sin ingifte farbror. Skulle han skämma ut sig för honom och gå rakt på sak? Hade han något val? Vem annars i hela Malexander skulle kunna berätta för honom hur det förhöll sig med den fruktade fransosen? Hultberg var en erfaren man. Under ryska kriget 1808-1809 var han först kommenderad till Skåne och sedan till Västerbotten där han var med i striderna mot ryssen vid Sävar och Ratan. 1813 hade han deltagit i den stora folkslakten vid Leipzig - mot självaste Napoleon. Året efter var kommenderad till Norge till de sista krigshandlingarna för Sveriges och Hultbergs eget vidkommande. Sedan dess hade det varit lugnt. Anders kunde lyssna i timmar till hans krigarminnen.

Hultberg var värd all respekt, och åtnjöt också en hel del. Erfaren var han, men ändå utan tillstymmelse till skrävlighet eller dryghet, som förvisso vidhäftade mången gammal livgrenadjär. Och till honom kom Anders dragande med sin veneriska sjukdom! Han skämdes som en hund.

- Fattas dej nå´t, Anders? frågade Hultberg så fort han hade fått syn på honom från sin position i diket. Anders blev stående framför dikeskanten. Hur skulle han börja?

- Godda, farbror. Jo, dä ä på dä viset att... att...

Hultberg satte spaden i jorden och svingade sig med stor spänst upp ur diket. Han var huvudet längre än Anders när de nu stod mittemot varandra.

- Va vill du, Anders? Ja ser att nå´t trycker dej.

- Jo, farbror... Ja har en go´ vän. Å han har bekymmer.

Hultbergs ögonbryn åkte i höjden.

- Jaså?

- Han har kanske fått nå´t som ja tänkte att farbror kände till... Ja, ja menar inte att farbror skulle... Nej, men... ja menar...

- Ja va menar du? log knekten. Va har han fått, din kamrat?

Nu lossnade det!

- Han tror han har fått fransosen! Å ja tänkte om farbror visste hur den... ja, hur den visar sej. På kroppen å så.

Hultbergs leende hade försvunnit. Han såg strängt på Anders.

- Fransosen? En vän te dej? Du menar veneriskt, va?

Anders nickade. Ivrigt. Hultberg såg sig omkring och sa i förtrolig, låg ton:

- Har han ett sår på själve...?

Anders skakade på huvudet.

- Har han ont i´n, då?

- Nä.

- Men va ä dä me´n?

- Han... Han sloknar för´n. När han ska... ja, när...

Hultberg stirrade storögt på Anders ett par ögonblick innan han brast ut i skratt. Anders rodnade så det brändes om öronen.

- Inte ä dä fransosen! skrattade Hultberg. Dä låter mer som om din vän va nervöser... Om han inte ä gammal, förstås, din kamrat. Nåja... Den vägen ska vi alla vandra, som bonn´ sa när han slakta´ gödgrisen!

Han blinkade åt Anders.

- Va dä förste gången han skulle te, tror du?

- Kanske dä, svarade Anders. Han kände en ofantlig lättnad över att det inte verkade vara något kroppsligt.

- Så dä kan bli så om han ä nervös eller oroli´ för nå´t?

Hultberg nickade bestämt.

- Å inte utav nå´t annat skäl?

- Nääej... Inte va ja vet. Om han inte ä gammal, som sagt. Utgammal. Men dä ä väl inte din gode vän?

- Nä. Han ä som ja ungefär. Han ä från Kisa, så farbror känner´n nog inte. Men ja ska hälsa´n va farbror har sagt. Då blir han nog gla´. Han... han va så oroli´, se.

Hultberg nickade instämmande. Anders tyckte sig ana ett småleende i ansiktet på farbrodern, men han var inte riktigt säker.

- Du ska väl mä in. Faster ligger. Ho ä inte riktigt bra. Som dä nu ä...

Anders följde efter Hultberg in i det lilla soldattorpet. På soffan låg hans faster Annika. Hon reste sig mödosamt upp när hon såg vem det var som hade kommit på besök.

- Nä se Anders! Dä va e överraskning. Har du hittat hit? Dä va ett tag se´n.

- Ja.

Anders höll med. Det var onekligen ett tag sedan.

- Hur mår faster?

- Å, dä gamla vanli´a. Ingen fara på taket direkt. Men dä ä så ja får gå ikull imellanåt.

- Jaha.

- Men va du ser bekymrad ut! Du har väl inte hamnat i nå´t elände?

- Nä, faster. Ja tog mej bara en sväng för å se hur dä va mä er.

- Du ä snäll du, Anders. Har du vart hemma i Älgaberget på sistone?

- Nääej. Inte di siste veckera. Men dä va bra mä dom sist ja va hemma.

- Gott å höra.

Mor Annika gick bort och tände i spisen. Hultberg bjöd Anders att sitta fram vid köksbordet.

- Nu ska vi ha oss lite kaffe. Så får vi höra hur du har´t på Stjärnesand. Dä ä te å ha kommit upp sej här i jämmerdalen!

- Tackar för dä, sa Anders. Dä ska bli härli´t!

Hultberg vände sig bort ett ögonblick för att dölja en skrattattack. Han visste nog sjutton vem som trott sig ha fått fransosen!

Sent på kvällen lämnade Anders Örbäcken med betydligt lättare steg än de som hade fört honom dit. Visslande vandrade han mot Stjärnesand. Natten skulle bli kall och klar. Han hoppades att Petter hade eldat upp drängstugekaminen ordentligt. Att Katarina var lika gravid nu som tidigare på kvällen hade han alldeles glömt bort. Så stor var hans lättnad efter att under flera timmar ha varit underkastad det dödliga hotet från den ökända fransosen - skammens och förtvivlans sjukdom.