Kapitel 15

ANNA

Katarina skötte sina sysslor exemplariskt uppe i Ugglebo, men tankarna var inte med henne i arbetet. Det mesta flöt på av gammal vana. Nämndeman Svensson och hans Maria var bra att arbeta hos, sönerna var snälla och de övriga tjänstehjonen verkade vara vettigt folk. Ändå kunde hon knappast påstå att hon trivdes. Hon gick och längtade efter Anders och mindes deras sommarkvällar nere vid Bollnäs. De kändes otroligt avlägsna nu.

Hur länge skulle det dröja innan hennes tillstånd syntes utanpå? En havande piga var värdelös, det hade hon fått lära sig. Av Anders hade hon fått lugnande besked beträffande sjukdomen de befarat att de hade fått, men det var ändå en klen tröst. Det plågade henne att Anders hade blivit så förändrad. Det hade gått lång tid sedan de älskade med varandra. Sedan den där gången det knöt sig för Anders var det som om han alldeles hade tappat intresset. Inte kunde hon komma sig för att prata med honom om det heller. Bara det snuddades vid ämnet gled han undan. Och hon var inte den som pressade på. Inte om sådana saker! Lika undvikande var han när det gällde lysning och äktenskap. Det gick inte längre att känna igen den Anders hon lärt känna under sommaren. Ändå ville hon ha honom. Mer än någonsin.

Under hösten tittade hon ner till honom ett par gånger i veckan. Han däremot kom ytterst sällan och hälsade på uppe i Ugglebo. När de träffades var det hon som pratade, hon som kom med idéer och förslag, hon som föreslog när de skulle träffas nästa gång. Anders var håglös, ointresserad, disträ.

Om hon ändå hade kunnat se den förändring Anders genomgick så snart hon hade lämnat Stjärnesand! Visst hade deras förhållande påverkats av hennes havandeskap och av Anders ovilja att älska med henne. Men det fanns något annat som var i ännu högre grad förödande för deras förhållande. En orm hade börjat nästla sig in i Katarinas Paradis.

Samtidigt som Anders hade städslats i tjänst hos baronen hade också en knappt tjugoårig piga börjat arbeta på Stjärnesand. Anders lade till en början inte märke till just henne och knappast till någon av de andra pigorna på säteriet heller. Han hade liksom nog med sitt. När han inte arbetade höll han sig helst inne på drängstugan, där han låg och försökte lösa sina bekymmer med Katarina och deras barn som sakta men säkert växte till sig i hennes mage.

Hur det kom sig mindes han inte, men en dag under potatisplockningen hade de kommit att arbeta bredvid varandra, han och den unga pigan. Han hade nog lagt märke till att hon såg utomordentligt bra ut med sitt lätt böljande ljusa hår och sina blåa ögon. Trots att hon var kort var hon välväxt med precis sådana former som kunde göra en karl alldeles tokig. En riktig skönhet var hon, men Anders hade i sitt grubblande tillstånd inte närmare funderat över henne. Inte förrän den där dagen då de hamnade i varandras närhet.

De hade pratat med varandra. Sådär som man gör under arbetet. Lite småprat om allt möjligt. Hon hade frågat om honom och han hade fått reda på en del om henne. Hon hette Anna Axelsdotter. Hennes mor var död, men hennes far och en äldre syster levde. Fadern var torpare i Linneberg uppe i nordligaste delen av socknen och systern tjänade piga i Västra Hargs socken. Anna själv hade flyttat hemifrån två år tidigare och hon hade hunnit att tjäna på två ställen innan hon nu hade fått tjänst hos baronen.

Anders fick under dagen veta en hel del om denna Anna Axelsdotter eftersom hon var mycket pratsam. Glad av sig verkade hon också vara, och det lyckades henne också under dagens lopp att sprida lite ljus i Anders mörka sinne. Bekymren lämnade honom för en stund. Katarina och hennes växande mage tonade bort. Det kändes befriande.

Under kafferasten kom de att sitta bredvid varandra. Det var väl naturligt eftersom de hade arbetat sida vid sida. Han hade studerat henne närmare under deras samtal. Hade inte det här med Katarina varit så kanske... Tänk om han bara inte hade träffat henne i somras! Nåja, som man bäddar får man ligga.

- Ä du trolovad mä ho som har vart här hos dej ett par gånger? hade Anna plötsligt frågat.

Anders vet inte varifrån ingivelsen hade kommit när han svarade att Katarina bara var en gammal bekant, en god vän. Kanske hade Anna genomskådat honom redan då. Kanske hade det bara ökat hennes intresse för Anders. Han kände att hon beundrade honom på något sätt. Tittade på honom som om... Jo, hon skulle nog vara med på noterna!

Om han nu hade velat. Eller snarare kanske: om han nu hade kunnat. Hans oförmåga den där dagen han och Katarina hade legat i hans säng i drängstugan förföljde honom i tankarna. Visst verkade lemmen vara som den skulle där den stod i givakt på mornarna, men om han till äventyrs tänkte på Katarina och deras gemensamma upplevelser på skullar och till skogs var den sorgligt oberörd. Ja, krympte den inte rentav? Som om den ville gömma sig.

På kvällen hade han haft svårt att somna. Anna Axelsdotter höll honom vaken långt efter att hon själv måste ha somnat inne i pigkammaren. Det hade funnits något i hennes sätt att tala med honom och se på honom som gjorde honom upprymd. Orolig på ett skönt sätt. Han låg och fantiserade om hur det kunde utveckla sig om bara han inte hade ställt till det med Katarina. När han hade somnat hade han ingen uppfattning om, men av hans trötthet dagen efter drog han slutsatsen att det måste ha varit mycket, mycket sent.

Så var det nu och så hade det varit en tid. Anna och han hade inte arbetat ihop sedan den där dagen, men de började träffas efter arbetets slut för att prata och hålla varandra sällskap. Anna trivdes inte så bra med de andra pigorna och förutom Petter var det ingen av tjänstehjonen som Anders hade blivit närmare bekant med. Petter trivdes bra på egen hand, och därför kände inte Anders att han var okamratlig när han i stället satt inne i köket och pratade med Anna där hon diskade undan efter kvällsmaten. Han satt kvar långt efter att hon var klar om sanningen ska fram.