Kapitel 1

SLÅTTERÄNGEN

Solen stod högt på himlen. Inte en krusning syntes på sjön Sommens klarblåa vatten. Inte ens ett litet eftermiddagsregn verkade Vår Herre ha tänkt sig denna stekheta dag jämnt en vecka efter midsommar. På slåtterängen ner mot sjön kämpade ett halvdussin karlar med sina liar som bet gott i det friska gräset. Hade det inte varit för hettan hade det varit gudomligt att arbeta, tänkte Anders, där han gick och lät högerarmen pendla i jämn takt medan vänsterarmen drog med små, fasta tag i tvärhandtaget.

Flugorna surrade irriterande omkring honom och de andra karlarna. Inte heller räfserskorna gick säkra för de små plågorisens ihärdiga cirklande omkring dem. De var sex stycken. Lika många som karlarna. Det var mitt på eftermiddagen och säkert tre kvarts timme var ännu kvar till kaffetåren.

Katarina kände suget. Hur skönt skulle det inte bli att få sjunka ihop i skuggan av några björkar och dricka en tår, ja, helst påtår och tretår också. Det kliade något alldeles infernaliskt i bakskåran, där den fräna svetten fann sin väg efter att ha passerat ryggradsdalen, som i sin tur hämtade sin försörjning från hår, hals och skuldror. När ingen såg passade hon på att snabbt som ögat klia sig längst upp mellan skinkorna där det var som värst. Det gjorde dock bara plågan än större. Helst skulle hon vilja kasta omkull sig i gräset och riva allt vad hon orkade, men det var naturligtvis uteslutet. Det gjorde inte ens backstugetöser som hon.

Anders kämpade även han mot sina önskemål. Tänk att få kasta av sig de genomsvettiga kläderna och springa ner för att kasta sig i sjön. Simma runt i det avsvalkande vattnet, doppa huvudet och trampa vatten tills kroppen hade kommit ner i sin normala temperatur. Han undrade hur många av de andra som gick och önskade detsamma. Erkänna det skulle dock ingen av dem komma sig för att göra. De var ju alla högst dugliga drängar. Då gjorde man sitt utan att klaga. Åtminstone gnällde man inte under arbetet. Det vore ett bevis på klenhet, och vem ville väl verka klen bland människor där en stark kropp prisades skyhögt högre än alla andra egenskaper en människa kunde tänkas ha. Det var inte de svaga och arbetsskygga drängarna som fick tjänst hos herr Lagergren på Bollnäs säteri. Klipsk i huvudet fick man gärna vara, men det var kroppen och dess resurser som räknades.

Befallningsmannen gjorde sig ibland en tur neråt strandängen för att se så att arbetet flöt som det skulle. Året bjöd på god växt även om fodergräset först nu kunde slås och hässjas. Värmen bådade dock gott. Fint torkväder! Han satte sig på en liten granithäll för att betrakta slåttersceneriet med sjön som fond. Ingen oäven utsikt! Unga, friska, starka och solbrända människor i arbete med att bärga en god skörd. Och själv hade han fått en sådan position att han slapp delta i arbetet. Befallningsman på ett säteri! Det var inte tvi skit.

Så snart befallningsmannen rest sig för att gå bort till andra ängar och kontrollera arbetsdisciplinen avstannade arbetet nere på strandängen. Karlarna drog sig neråt sjön för att dricka och detsamma gjorde de unga kvinnorna. Anders drack sig otörstig ur sin näverskopa och Katarina gjorde detsamma ur sin. Sjövattnet var både kallt och friskt trots värmen i luften. Solen hade ännu inte hunnit värma vattnet i någon högre utsträckning.

- Inte ä de som gårdsbrunn i alle fall, sa Anders.

- Nä, sa en av de andra unga männen. De ä de lickste!

- Bare en inte drecker för fort. Då blir en rent heser!

Katarina fnissade och så gjorde de andra pigorna. Det räckte för det mesta att Anders bara öppnade munnen eller tittade på dem för att få just den effekten. En yngling av det osäkrare slaget skulle antagligen undra vad han hade sagt eller gjort för galet för att locka fram sådana fnissanfall, men Anders njöt i fulla drag. Han visste att de fnissade i förlägenhet och beundran. Han tillhörde den kategorin män som hade lätt för det där med kvinnfolk. Han var axelbred och stilig, och han var själv övertygad om att han kunde få vilken av pigorna han ville när den dagen kom. Men han ville nog ha lite roligt först... Gifta sig hann man alltid.

Snart var den korta rasten slut. Katarina hade hällt en skopfull vatten i halslinningen. Hon höll på att tappa andan av njutning när det kalla sjövattnet följde den väg som svetten redan banat. Ända ner emellan skinkorna, och, ja, ner till självaste... Med nya krafter räfsade hon på. Kaffetåren kändes inte längre så avlägsen. Det dröjde rentav flera minuter innan hon var för varm igen.

Solen rörde sig sakta om den nu rörde sig alls. Inte en enda liten molnsudd fanns som kunde lindra dess hetta. Luften stod alldeles stilla. Liarnas skär, räfsornas drag och tjänstefolkets tunga andhämtning blandades med flugsurr och gräshoppsspel till en sövande ljudmatta. Anders orkade knappast tänka på hur skönt det skulle bli i kvällningen när han och de andra som kunde simma gav sig ut i det härliga vattnet. Herrskapet - de som inte alls behövde slå med lie eller gräva eller hacka - varför låg de inte i sjön hela dagen? Eller satt i svalkan i potatiskällaren? Fast å andra sidan: det var väl inte fullt så hemskt en sådan här dag om man slapp att arbeta.