Kapitel 11

PÅ VÄG I FÄLLAN

Sommarveckorna gick. Det höll i sig mellan Anders och Katarina. Ett och annat famntag blev det fortfarande om kvällarna och nätterna, men när Anders ville gå längre än så blev det stopp. Han tålde sig till en början, men tålamodet tröt fram i mitten av juli. En kväll då de stämt träff uppe på logen och han hade lyckats få in hela armen under klänningen på henne fick han en ilsken klatsch på fingrarna. Han satte sig upp, tvärarg.

- Men vi ä ju så gott som fästefolk!

Katarina började gråta förtvivlat.

- Ja törs inte, fick hon fram mellan snyftningarna.

Anders ångrade nästan sitt häftiga utbrott. Vad skulle han nu säja? Han lade armen om henne. Först trodde han nästan att hon skulle dra sig undan, men efter ett tag slutade hon darra. Hon tittade upp på honom med tårblanka ögon.

- Ä vi fästfolk? Ä dä säkert dä?

Anders sken upp.

- Javisst ä vi dä. Vi har ju haft ihop´et i gott å väl två vecker. Å vill du bara ha mej så vill ja ha dej. Dä ä ett som ä säkert! sa han med eftetryck.

Det hade han aldrig lovat någon förut! Han kunde ha bitit tungan av sig. Var han egentligen beredd att binda sig redan? Han fick passa sig med vad han lovade i framtiden. Det här gick ju alldeles för fort.

Katarina torkade tårarna och lutade sig åter bakåt i höet.

- Kom, viskade hon.

Den gången gjorde det inte det minsta ont.