Boxholmshistoria

- Dackeupproret och Boxholmsbygden -

Gustav Vasas tid var fylld av folkresningar. I Dalarna gjorde man uppror tre gånger, i Västergötland gjorde adeln uppror och även andra oroshärdar flammade upp då och då under hans tid som kung. Kanske var det inte så underligt att "Kung Gösta" beskrevs som en misstänksam herre som vädrade fiender och konspirationer överallt.

Det allvarligaste hotet mot honom var utan tvekan Dackeupproret, som rasade åren 1542 och 1543 i Småland och södra Östergötland. 1545 skriver Gustav Vasa i en tillbakablick: "Denna inbördes tvedräkt haver Oss fast större skada gjort och mera försvagat än någonsin de utländske fiender, i synnerhet detta sista förbannade småländska förräderi".

Vi ska nu se hur Boxholmsbygden påverkades under dessa orostider.

_____________

Förhistorien

Redan 1536 beklagar sig kungen i en skrivelse till folket i trakten över tillståndet i den djupa Holavedsskogen. En av hans fogdar hade nämligen blivit överfallen och rånad av "ett löst sällskap". Gustav Vasa skriver:

"Desslikes vankar här också ett sällsamt och farligt rykte, så att utöver Holaveden får ingen man snart fara, varken åter eller fram, med mindre än han bliver där okristeliga mördad, rövad, skinnad och av daga tagen, vilket är emot Gud och all kristelig lag."

Det skulle emellertid dröja fram till sommaren 1542 innan det börjar jäsa på allvar bland smålänningarna. Kungen underrättas om oroligheter i Småland vid denna tid, och han sänder så småningom trupper söderut. I Kisa övermannas de kungliga soldaterna i september och upprorsmännen säkrar därmed sina positioner i gränstrakterna mellan det skogiga höglandet och Östgötaslättens södra del.

Även östgötarna börjar nu ansluta sig till upprorsledaren Nils Dackes styrkor.

_____________

Tinget vid Fjättmunna

Det fanns säkerligen många som anslöt sig utan betänkligheter. Missnöjet med kungens höga skatter och hans fogdars förmåga att driva in dessa var stort, och dessutom var det inte alla som hade accepterat den nya lutherska läran. Med Gustavs ord var östgötaallmogen fortfarande så "fullproppade med papisteri, jungfru Marias mjölk och Sankt Britas uppenbarelser" att de inte "vånnade vad de gjorde."

I oktober 1542 hade Dackes folk vågat sig ut ur Holaveden, och ett par lokala ledare höll ting vid Fjättmunna i Ekeby socken, där allmogen skulle övertalas att delta i upproret. Det torde inte ha varit något svårt val eftersom upprorsmännen, för att visa att de menade allvar, omedelbart slog ihjäl en bonde och hans son. De som inte deltog i upproret skulle gå samma öde till mötes, enligt Dackes män. Det mesta tyder på att man lyckades engagera de flesta bönderna i Ekeby, Åsbo och Rinna för sin sak.

Den kungliga krigsöversten Jacob Bagge hade lyckats få reda på att Dackes karlar uppehöll sig vid Fjättmunna. Han hade emellertid inte räknat med att Fjättmunnaån skulle flyta just där den gjorde. Ett överraskningsanfall misslyckades därför och upprorsmännen kom undan den gången. Sämre gick det för Dackes folk vid Röks kyrka. Där lyckades kungens trupper överrumpla fienden och tillfoga dem ett stort nederlag. Ett trettiotal Dacketrogna gick åt, och fem man tillfångatogs för att senare avrättas i Skänninge.

_____________

Tord Riddare

En av de mytomspunna lokala ledarna var Tord Riddare. Tillsammans med Måns Hane uppviglade han massorna i Fjättmunna. Tord var en bonde från trakten; han var arrendator på kronans gård Näsby i Åsbo socken. Det är gården man kan se på andra sidan södra stambanan mellan Bärbäck och Bleckenstad då man åker från Boxholm mot Mjölby. Någon riddare var han sannolikt inte, Lars-Olov Larsson, som i sin bok "Dackeland" berättar om Tord Riddare, gissar att han fått sitt namn på samma sätt som en som kallades "Kalle Påve" eftersom han bodde på torpet Rom.

Vad man än må tycka om det var alltså "boxholmarna" i allra högsta grad på Dackes sida vid denna tid. Tillsammans med Måns Hane var Tord Riddare den viktigaste förgrundsgestalten bland Dackes folk i Östergötland, och när dessa två av olika skäl försvinner ur handlingen vänder krigslyckan till kungens förmån.

_____________

Vapenstillestånd

Gustav Vasa var i ett trängt läge på senhösten 1542. Han lyckades uppnå vapenstillestånd med Dacke, som stärkt av framgången "dricker jul" på Kronobergs slott i Småland. Upprorsmännen håller ställningarna i Holaveden och ännu längre norrut på sina ställen.

Under vintern händer det saker trots den tillfälliga freden. Måns Hane blir brutalt ihjälslagen av en av sina egna, medan Tord Riddare tas till fånga av kungliga spioner. Eftersom dessa tackades för detta i ett kungligt brev vet vi i dag vilka de var: Hans skomakare, tre män från Silvatorp och en man från Hästholmen i Ödeshögs socken. Gripandet skedde i mitten av januari 1543, och man förde stackars Tord till Vadstena, där han skulle förvaras tills vidare.

Egendomen Näsby konfiskerades av kronans fogdar och tack vare detta kan vi få veta lite om gårdens storlek vid denna tid. Man angav antalet djur på gården till tio nötkreatur, sex får och fyra grisar - inte dåligt för en skogsgård under 1500-talet! Tords hustru Ingegärd tvingades betala tre och en halv mark för att gården - enligt fogdarna - var vanskött. Hon fick dock behålla sitt arrende efter allvarliga förmaningar från fogden, som innan han gav sig av försåg sig med ett par bälgar, smidesverktyg och annat smått och gott rån gårdens smedja nere vid Svartån.

Samtidigt, eller möjligen innan, avrättades Tord Riddare i Vadstena för "majestätsbrott". Det skedde inte utan protester; vadstenaborgarna hann sända en klagoskrift till kungen, där de ogillade den hårda behandling man utsatt den fångne för. Kungen fräste av dem i sin vanliga välformulerade men brutala stil. Han hävdade bestämt att Tord hade brutit vapenvilan!

_____________

Kunglig offensiv

Gustav Vasa var en slug och beräknande herre. Vapenstilleståndet hade han använt till att trumma ihop rejält med folk. Snart nog gick man till offensiv och det dröjde inte innan det var lätt att se att Dackes dagar var räknade.

De första framgångarna nåddes mellan Skrukeby och Mjölby. Därefter jagades upprorstrupperna tillbaka upp i Holaveden. Kungens trupper stormade in i Småland från två håll: norrifrån genom Östergötland och från Västergötland i nordväst.

Vid slaget på Åsundens is fick man en avgörande seger. Efter detta handlade det hela mest om att söka upp och oskadliggöra fienden, som hade skingrats i hög grad. Ledaren Nils Dacke hade vid Åsunden skjutits genom båda låren. Hans trogna hade trots detta lyckats föra honom ur striden och i säkerhet. Han letades emellertid till slut upp och sköts till döds i en skog nere i Blekinge i juli 1543. Kroppen fördes till Kalmar där den sattes på fyra steglar. Huvudet, prytt med en kopparkrona, fästes överst på en påle, dels som avskräckande exempel och dels för att förnedra den döde. Upproret var till ända.

_____________

Efterräkningar

Det var inte bara Tord Riddares änka som drabbades av den kungliga hämnden. Från de upproriska socknarna samlade man in stora böter i form av pengar och annan egendom. På våren 1544 drevs över tusen "soningsoxar" genom landet upp till kungen i Stockholm. Ekonomisk som han var såg han noga till att kronan inte led ekonomiskt av upprorets nedslående.

Gråtande tvingades allmogen göra avbön, precis som fallet varit tidigare i bland annat Dalarna. Ordningen var återställd och efter detta skulle Gustav Vasa njuta ganska ostörd av sin kungamakt under återstoden av sin levnad. Dackeupproret hade varit det största hotet någonsin mot hans krona, men det blev också det sista.

_____________

Sentida minnesmärken

Finns det i dag några lämningar efter Dackefejden här i kommunen? I boken "Jag var en herrgårdsflicka" av Margareta Lindström berättas om rivningen av en av de gamla flyglarna på Boxholms säteri:

"Det var märkliga ting som blottades under rivningen och berättelserna om Dackefejdens härjningar i trakterna fick ny aktualitet. Rester av mycket gamla fängelsehålor med järnkedjor fastnitade i murarna kom i dagen då man var sysselsatt med grundarbeten och tycktes bekräfta den saken. /--/ Man hittade också gamla mynt och mängder av skelettdelar. Det låg tydligen verklighet bakom sagorna om ett stort slag som en gång stått just här. Skeletten gick samma väg som husresterna - ner i ån. /--/ Senare, vid anläggning av en trädgård bakom den nyuppförda flygeln, stötte man på en tjock mur som sträckte sig utefter en häck och även där fanns många lämningar av järnkättingar. Muren finns kvar än i dag (1964), bortglömd och väl dold under fruktträd och buskar..."

Ja, vem vet? Kanske skulle man ge sig ut på skattjakt efter Dackefejdens lämningar? Jag råder dock eventuella skattjägare att fråga markägaren om lov först...

Johan Birath

(Skriven för Kommunkuriren 1994, publicerad 18/1 och 25/1 1995, redigerad 1998)

Tillägg:

Då man läser de äldre östgötabeskrivningarna från 1760 och 1828 (som återfinns på annan plats i denna websida) kan man inte undgå att fundera på om de "Jute backar" som sägs ligga ute vid Fjättmunna och lär ska innehålla stupade danskar i själva verket innehåller kroppar efter Dackes män. I synnerhet som de danska trupperna som tågade genom våra trakter under Daniel Rantzaus ledning inte stötte på något motstånd och följaktligen inte heller förlorade några mannar i Boxholmsbygden. Det skiljer bara ett drygt tjugotal år mellan händelserna, och detta är ingen lång tid historiskt sett.